Spraydag 11

Då var den här. Mensen. Det är inte många gånger jag blivit glad av att vakna sju en söndagsmorgon och bli glad både över mens och frostrosor på fönstret, men idag betyder det ju bara att allt går som det ska. Än så länge.

Sökte på ”IVF” på Bloggtoppen för att se om jag kunde hitta någon mer som gör detta för första gången. För att jämföra lite. Hittade Maria. Hennes första försök har nyss misslyckats. Jag försöker få in i min kropp hur det kan kännas, men det är på något sätt overkligt. Jag kan inte tänka framåt, jag kan bara tänka här och nu. Jag tror att det är för jag vet att det är så gränslöst smärtsamt.

Jag har på samma sätt försökt förnimma vårt utomkvedshavandeskap. Det går inte. Jag vet exakt vad som hände, men jag kan inte minnas känslorna riktigt. Jag tror att min kropp förträngt dom av ren överlevnadsinstinkt.

Jag kommer ihåg kramperna. Jag kommer ihåg telefonsamtalet till Vårdcentralen som sa ”det behöver inte vara något fel, det är normalt att det gör lite ont i början av en graviditet, tänk på att livmodern ska utvidgas”. Jag minns också exakt hugget som fick mig att springa till toaletten och jag visste. Jag visste innan jag tittade efter att där skulle vara blod. Jag kunde knappt andas. Jag vet också att jag grät hela vägen till sjukhuset. Jag promenerade dit. Bland folk. Och bara grät. (Jag tänkte på det häromdagen då jag mötte en tjej som grät offentligt. Man gör ju liksom inte det, men hennes tårar bara rullade. Jag tänkte ”så fruktansvärt ont det måste göra, vad det än är som smärtar henne så hon inte kan hålla tårarna borta”.)

Jag kommer heller aldrig glömma barnmorskan som sa ”jag ser inget som sitter utanför, det kan fortfarande vara helt normalt”, inte heller glömmer jag då ultraljudet visade att hon hade fel.

Jag grät då och jag grät hejdlöst då läkaren efter operationen talade om för mig att min ena äggledare var nästan helt sammanväxt - det var där det vi hoppades skulle bli vårt barn fastnat – och att min andra var i princip icke existerande. Helt trasig. ”Det finns inte mycket hopp” sa läkaren ”men jag vill titta på dina äggledare när du läkt klart om tre månader, det är inte helt kört”.

Tårarna rann även vid den undersökningen då man inte såg något som talade för att vi någonsin skulle kunna bli gravida på naturligt sätt. Det gjorde dom också efter hystereskopin då man konstaterade att livmodern åtminstone var i finfint skick och en remiss till IVF skulle skrivas ut. Då kom tårarna av både sorg och glädje. Sorg över att det var det slutgiltiga beskedet ”det går inte som ni vill” och glädje över att ”det kan gå ändå”.

Det är vad vi hoppas på nu. Att det ska gå ändå. Men den där sorgen Maria upplever nu, om den är som sorgen jag upplevde då, då är den obeskrivbar. Jag kan inte föreställa mig den.

Det är som sagt som om min kropp förträngt av ren överlevnadsinstinkt.