Vecka 16+1: Två veckor mer än mig, verkligen?!

Kronprinsessan ska ju föda i mars. Precis som vi. Och med tanke på tidpunkten då de gick ut med nyheten får man väl anta att de var ungefär i vecka 12, inte sant? I så fall skulle kronprinsessan nu vara i vecka 18 (som mest, som minst i vecka 14). Kan det verkligen stämma? Löjliga spekulationer, jag vet, men ser inte det här ut som en mage som gömmer något aningens större än så?

Nog för att min mage redan syns tydligt. Och att den i vecka 18 kommer se ut minst som ovan. Men nu är detta ju min andra graviditet. I vecka 18 förra gången var jag fortfarande hemlig på jobbet och om du klickar här ser du en bild på magen vid den tidpunkten. En bit från sessans.

PS. Bilderna är lånade från Ebbas blogg.

Vecka 16+0: Spricka, sprack, spruckit

Var hos det här landets motsvarighet till MVC igår. Fick kissa i burk och ta blodtryck. Inga konstigheter. Samtidigt passade jag på att fråga varför man här klassar en IVF-graviditet som en högriskgraviditet.

"Men det är inte därför" sa barnmorskan.

"Jaha, är det för att jag haft ett utomkveds tidigare" frågade jag (och insåg att jag bara dragit slutsatsen att det var IVF som gjort att jag hamnade i högriskgruppen...).

"Nej, det är för att du sprack så mycket vid förlossningen, vi vill att du träffar en läkare som är specialist på sådant".

Okej. Det var ju... bra. Alltså det är ju superbra. Egentligen. Bara det att tanken inte ens slagit mig, att nästa förlossning (om det nu går så väl, peppar peppar) skulle kunna påverkas av det. Ytterligare en sak att oroa sig för då... För det är ju inte så att jag direkt ser fram emot min BB-vistelse som det är. Mer än att jag längtar efter bebis då förstås. Men själva jobbet. Ajaj. Det var tufft sist.

Vecka 15+6: För tidigt?

Köpte en vagn igår. En syskonvagn. Kändes konstigt. Och lite för tidigt. Som att vi skulle kunna jinxa det hela. Å andra sidan. Någon dag måste jag ju inse ATT jag är gravid. NU är jag det. Och vad som helst kan ALLTID hända. Nu i vecka 15 eller sen i vecka 35. När som helst. Inget är säkert förrän bebisen är ute.

Så. Nu är vi med vagn. Det var en i min mammagrupp som skulle sälja sin Phil & Ted Sport för knappa 600 kronor. För bra för att stå över. Går allt åt skogen får vi väl sälja den vidare. Under tiden funkar den fint de förmiddagar jag och en vän delar barnflicka. Nu kan hon gå med barnen till parken utan problem!

Men någon park blir det inte för oss idag då dottern ligger hemma i hög feber. Väntar på att M ska komma hem och ta hand om henne, ty jag ska till MVC om blott en liten stund. Vanlig koll bara. Vikt, blodprov och förhoppningsvis små fina snabba hjärtljud.

Vecka 14+6: Morgonillamående??!

I filmer och böcker är gravida alltid illamående om morgnarna. De kräks och har sig. Inte jag. Faktiskt ingen jag känner.

Med dottern var jag illamående 24/7 (och hade gjort mycket för att "bara" spy lite på morgonkvisten) i nästan två månader. Denna gång mådde jag lite illa till och från för ett par veckor sen, och nu har det kommit tillbaka. Om eftermiddagarna. Jag äter min vanliga grötfrukost. Är döhungrig redan vid tio igen. Äter mellis med dottern. Sen lunch. Mycket lunch. Och sen. Sen vill kroppen inte ens se mat. Mår illa ända fram till middagen då jag för Pyrets skull petar i mig så mycket jag mäktar med.

Men det är då det. Nu är klockan tio och jag äter nybakt limpa med kaviar och en kopp koffeinfritt kaffe till. Har fått en massa nya MVC- och läkartider. MVC nästa vecka. Läkaren i mitten av oktober och UL i slutet av oktober.

Anledningen till att jag får träffa läkare är att en IVF-graviditet i det här landet räknas som en högriskgraviditet. Fråga mig inte varför. För efter att ha hört vänner som gått på MVC här klaga över att de fått så lite tid, tackade jag bara och tog emot när de berättade att jag mellan varje MVC-besök även skulle få träffa en läkare.

Vecka 13+6: Mat!

Idag har jag varit sugen på mat för första gången sen i torsdags kväll. Det här har sjuttsingen varit den värsta magsjukan jag åkt på. Återstår att se om det var mer än "bara" magsjuka när proverna kommer tillbaka i slutet på veckan. Men jag börjar se ljuset. Det börjar hårdna... I magen. Och nu har hela dagen gått utan kramper. Halleluja!

Vecka 13+5: Bajsprov och dunkadunka

MVC - Check. Jag fick en himla massa info om hur allt funkar i det här landet och fick lämna minst lika mycket om mig och min familj. Sen satte hon den där lyssna-på-hjärtat-apparaten på min mage och sa "det är egentligen lite tidigt" men blev avbruten av "dunk-dunk-dunk". Skönt, med tanke på senaste veckans sjukdom. Apropå den:

Läkare - Check. För jag gick dit också. För säkerhets skull. Och har du svårt för bajs ska du sluta läsa nu. För tydligen går det diarré just nu, men eftersom jag är gravid ville hon även att jag skulle lämna ett bajsprov. Minns att M grämde sig över det där med att runka-burk under våra IVF-er. Att pricka rätt i litet rör. Men pröva då att bajsa i en liten burk. Med sprutdiarré... Nåja. Med hjälp av en plastmugg löste det sig (löste sig, hehe). Men den där lilla spateln man fick med för att skopa upp skiten med. Ja den behövde jag inte direkt...

Om ett par dagar kommer resultatet. Förhoppningsvis är jag redan bra då. Just det, vågen. Sen förra veckan har jag gått NER 2 kg. Känns ju inte helt rätt, men heller inte särskilt konstigt.

Vecka 13+4: KUB-resultat

Fick ett brev på posten idag. Låg risk för Downs Syndrom sa det. Skönt att höra. Även om jag är väl medveten om att det inte finns några garantier för det.

Mitt sjukdomstillstånd är något bättre, men inte bra. Och nu misstänker jag att det kan vara Salmonella. Låter onekligen så om man tittar på symptomen. Feber, magont och diarréer. För det sistnämnda har nu dykt upp. Och det med besked. Sen igår lunch ungefär och med ingen antydan att det tänker sluta snart.

Imorgon bitti ska jag iväg och träffa MVC för första gången. Eller det här landets motsvarighet till MVC. Då ska jag be dom ta lite prover så jag vet säkert. Salmonella ska tydligen läka ut av sig själv på någon dryg vecka.

Vecka 13+2: Sjuk

I torsdags kväll började det. Magont. Illamående. I fredags fortsatte det fast ännu lite värre. Ingen aptit. Kräkig. Men som kräkfobiker light sitter det långt inne. Åt någon rostad macka igår. Tvingade i mig yoghurt och frukt på kvällen.

I morse. Lite bättre. Åt en smörgås med gurkskivor. Mådde illa. Åt lite yoghurt med frukt till lunch. Magontet kom tillbaka. För att vara detaljerad kommer det en del bakvägen, men i normal konsistens. Märkligt. Gissar på skaldjurspastan jag åt i torsdags till lunch, men vid matförgiftning borde det väl mer... spruta?

Har naturligtvis hypokondrigooglat och fått fram Listeria också. Men det verkar ändå vara annorlunda sjukdomsförlopp. Är såklart superorolig för liten i magen, även om allt jag läser om magsjuka och matförgiftning säger att det inte är någon fara (Listeria undantaget då).

Hoppas på att få vakna imorgon och vara hungrig!

Vecka 12+5: Hej Baby

Vecka 12+4: KUB-UL

Då var det gjort. Liten var precis så stor som h*n skulle vara. 6,5 cm. Hjärtat hörde vi också, men h*n rörde sig inte så mycket. "Har du ätit lunch idag" frågade läkaren. "Eehh... ja". "Ja antingen åt du lite mycket eller så är bebisen sömnig" svarade hon.

Jag nojjade förstås lite över det där med rörelserna. Även fast läkaren till slut fick liten att hamna i rätt position för mätningarna. Man är ju så. Eller JAG är ju så. Hon sa "antingen är det lunchen eller så är h*n trött" jag tänkte "eller så är det något som är jättefel". Katastrofhjärnan slår liksom till direkt.

När jag frågade vad mätningarna visade sa hon att det såg ut som det skulle men att hon inget kunde säga förrän svaret från blodprovet kommit. Om EN VECKA! Kan inte minnas att det var så med dottern. Undras om jag då lämnat ett blodprov tidigare. Eller om man inte gör ett dubbelt test i Sverige?

Vad värre var. I papprena jag fick med hem stod det att om det inte stod rätt till hör de av sig inom fem dagar på telefon. Annars får man ett brev inom två veckor. Och har man inte hört något då ska man ringa och säga till. Suck. Det är lite så det fungerar här tycker jag. Eller inte fungerar rättare sagt. Det var samma sak när jag var hos min husläkare för att bli remitterad till UL. Då sa hon "har du inte fått någon tid inom två veckor så ring mig". De liksom förutsätter att det ska gå snett. Eller är det bara jag som ser allt i de mörkaste glasögonen nu? M sa istället "men det är väl bra att de talar om vad man ska göra om det inte går som det ska, det gör man ju inte i Sverige". Kanske inte. Men till svensk sjukvårds fördel ska ju sägas att de (oftast) håller vad de lovar.

Dottern var för övrigt med under UL. Det gick bra till läkaren började trycka hårt på magen för att få liten i rätt position. Då brast det för henne. "Maaaaaaaammmmmmaaaaa". Stackars söta. Hon trodde de gjorde illa mig. Det gick dock över så fort hon fick UL-bilderna i sin hand.

Vecka 12+1: Förbjudna tankar

På måndag gör vi KUB-UL. Bara min ålder gör att risken att vår bebis får Downs Syndrom är 1 på 100. Eller 1%. Det är helt klart en ökad risk. Då vi gjorde samma test när vi väntade dottern berättade man att 1 på 200 räknas som ökad risk. När sen mätningar och blodprov är klara får man den färdiga siffran. Med dottern fick vi då siffran 1 på ca 19000. Men fortfarande var inget säkert.

Då gjorde vi testet för att vi, helt egoistiskt, ville ha ett UL och se vår bebis. Vad mätningarna än gett för resultat hade vi tagit emot barnet med öppna armar.

Nu till det förbjudna. Tänk om siffrorna på måndag visar ökad risk. Vår situation är helt annorlunda nu med ett barn. Jag menar inte att vi inte skulle älska vilket barn som helst, jag menar bara att dottern plötsligt är en variabel i ekvationen. Dvs hur skulle ett barn med särskilda behov påverka hennes liv? Skulle vi orka? Skulle vi kunna?

Svårt och förbjudet att ens yppa känns det som. Och omöjligt att föreställa sig. Oavsett resultat så vet man ju inte vad som händer. Barnet kan ju få andra komplikationer. Jag hoppas och tror att vi skulle komma till slutsatsen att vi skulle klara av vad som än livet erbjuder oss.