KUB-ultraljud idag. Det första jag tänkte på när jag klev in i rummet var att där inte fanns något skynke att klä av sig bakom. Jag hade inte fattat att det nu inte behövs vaginalt ultraljud längre. Så innan jag skulle upp på britsen frågade jag lite försiktigt och hon sa "du behöver bara dra ned byxorna lite". Vanligt ultraljud alltså.
Det var helt fantastiskt att se det lilla livet där inne. H*n for runt och pillade sig i ansiktet och var bara finfinfin. Jag som inte alls är tårmild annars kunde inte hålla glädjegråten borta och jag tror det var samma sak för M för han sa plötsligt "jag kommer bli världens blödigaste pappa".
Själva ultraljudet tog ganska lång tid, vilket var härligt för då fick vi titta lite längre. Det skulle mätas i nacken från alla möjliga vinklar och barnmorskan puttade och tryckte i min mage för att h*n skulle vända sig dit hon ville. Eftersom man skulle vara kissnödig inför ultraljudet höll jag ju förstås på att pinka på mig vid varje tryck. Det var på håret när jag sprang in på toan efteråt!
Barnmorskan förklarade att man lägger ihop min ålder, mätningen från ultraljudet och resultatet av mitt blodprov för att beräkna risken för bland annat Downs syndrom. Ökad risk är när risken är 1 på 200 eller mer. Om man hade räknat på bara min ålder hade vår risk varit 1 på 180... När man sen lägger till testerna blev den istället 1 på 18836. Mycket liten risk alltså. Skönt.
Och här är h*n. Möt knodden i bästa boxarposition:
När vi satt och väntade på resultatet tänkte jag "undra hur många gånger barnmorskan måste berätta om en ökad risk, undrar hur hon gör det, undrar hur vi skulle reagera". Vi har hela tiden sagt att oavsett resultat är fostervattenprov inte aktuellt. Den människa som kommer ut är välkommen som h*n är. Men det är klart att det hade känts.
Varför ville vi då veta, kan man fråga sig? Jag ville nog mest bara veta att h*n finns kvar där och mår bra. Egoistiskt kanske att gå igenom ett KUB-ultraljud om man är säker på att man inte skulle göra något annorlunda oavsett. Men jag ville bara se... Och så här i efterhand är det ju så mycket lugnare att känna till den pyttelilla risken istället för att oroa sig för den eventuellt stora.
Inlägg
Grattis så skönt! Har tänkt på er idag och varit inne och kollat din blogg flera ggr för att se att allt gått bra. Visst är man helt salig efteråt när man sett det lilla livet. Ha en bra kväll på de rosa molnen /kram z
SvaraRaderaunderbart gumman! grattis! vad skönt! Jag är så otroligt toppenlgad för er, har gått å tänkt på dig nästan hela dagen <3
SvaraRaderahttp://smultronpastra.blogg.se
WOW! GRATTIS! Härligt att höra, och att se. Det måste kännas helt fantastiskt. Eftersom jag själv är 35 så följer jag dig med spänning. Ett misslyckat IVF-försök och en misslyckad upptining hoppas vi skall följas av det ni nu upplever! Njut.
SvaraRaderaÅh, grattis!!! Jag blir nästan också lite gråtmild när jag läser ditt inlägg och ser bilden. Bäbisen ser så stor ut! Hur stor är h*n nu? Måste kännas så skönt att ha fått se underverket. Hoppas det blir lättare för dig att våga känna glädje och längtan inför att bäbisen ska komma ut nu. Stor kram!
SvaraRaderaVad skönt att det gick bra! Underbart att få se lillknodden på ultraljud! Hoppas allt går bra nu!
SvaraRaderaÄr så underbart att se! Att det finns en liten bebis där inne! Så kul att allt har gått bra för er!! Stort Grattis!!!
SvaraRadera*kram*
Stort grattis!
SvaraRaderaSå kul att läsa. Man återupplever sina egna tankar och känslor under och efter NUPP:en. Det är klart att det kommer att bli en bebis nu! Grattis till att ni lyckades till slut! Försök att slapna av nu och bara njut av graviditeten. Jag vet att det är svårt för jag frågar min man titt som tätt "tror du att det kommer att bli någon bebis nu" trots att jag är i v.28.
ha en riktigt skön helg!
Härligt! Grattis och njut nu av graviditeten.
SvaraRaderaTrevlig helg!
Fina lilla människa! Så skönt att allt gick bra!
SvaraRaderaAlldeles alldeles underbart!
SvaraRaderaDet måste var helt underbart att se det lilla livet inuti i din mage.
SvaraRaderaJag kan bara fantisera om hur det själv skulle kännas.
Roligt att få se ultraljudskortet!!
Å vad härligt att läsa om ert KUB. Jag grät oxå när jag fick se den lill* på skärmen. Det gjorde jag redan i v.6 när vi gjorde VUL o det konstaterades att den lilla bommulsbönan satt där den skulle - i livmodern, o att hjärtat slog.
SvaraRaderaMassor med grattis o kramar...