Vecka 30+2: Veckans mage och ryggbesvär

Tyvärr blir det bara värre i ryggen. Det gör ont i nederdelen och det liksom strålar ner i rumpan och nästan som domnar av i övre delen av bakre låren. Inte skönt. Inte skönt alls. Värst är det när man varit stilla en stund och ska börja röra sig igen. Då känns det nästan som jag ska ramla omkull. Men efter en stund är det okej igen. Man biter ihop. Men nu har jag insett att även ihopbitandet har nått sin gräns och jag har bokat läkartid. På onsdag ska jag dit. Hoppas de kan hjälpa mig på något sätt.

Vecka 29+0: Veckans mage

Veckans mage. Post-julmatsfrosserier en masse...

Vecka 28+0: Veckans mage

Den känns enorm. Och den är sannerligen större än den var samma tid förra graviditeten.

Vecka 27+5: Bebis på bild

Ultraljud idag. Allt såg fint ut. Huvudomfång och lårbensmått som sig bör och en estimerad vikt på 1,2 kilo. Också det helt normalt. Och lillbebben valde att kika in i kameran. Kanske säger h*n som sin storasyster "cheeeeeeeeese".

Läkaren pratade sen om förlossningen. Om mitt spruckna underliv. Om hur det är större risk att spricka inåt igen om man en gång gjort det. Samtidigt som man är mer uttöjd så man inte spricker lika lätt. Han fortsatte att berätta att om jag haft problem med att bajsa på mig eller att jag inte kunde hålla in fisar - då hade han direkt rekommenderat kejsarsnitt. Å andra sidan. Om jag föder normalt kanske jag får de problemen... Inga man vill ha direkt. Men summa summarum var att han tyckte som läkaren sist - att ett kontrollerat klipp är det bästa.

Sen frågade han om jag gått över tiden med dottern. Det gjorde jag. Men bara med 2 dagar. Han berättade att risken för att få ett dödfött barn ökar ju längre man går över tiden. Ja faktiskt så ökar risken bara man går PÅ tid. I vecka 38 är det 1 på 1000 sa han. I vecka 40 3 på 1000. I vecka 42... jag minns inte. Kan han ha sagt 5? Ja fler i alla fall. Vi kom fram till att vänta till BF och om jag då inte fått några förvärkar eller liknande ska vi få en tid för igångsättning senast vecka 41-0.

Vi pratade också om min onda rygg. Och om det blir värre blir jag remitterad till en sjukgymnast. Jag hade kunnat bli det idag också, men jag känner att det än så länge är hanterbart.

Allt tog, som vanligt i det här landet, en evinnerlig tid. Jag var på sjukhuset i nästan 3 timmar! För ett ultraljud, ett läkarsnack och ett blodprov...

Vecka 27+2: Veckans mage

Vecka 26+6: En bra början

Jag älskar mackor. Jag tror jag skulle kunna leva på gott bröd, lyxiga pålägg och knapriga grönsaker. Men hur bra är det, tänkte jag för många, många år sedan. Och slutade. Nej inte helt, men jag slutade med mackor till frukost. Nästan... På helgerna lyxar vi och en liten är kvar jämte havregrynsgröten, juicen, kaffet (fast just nu i förkylningstider kamomillte) och den torkade frukten på vardagsmorgnar:

Om du tycker gröten ser konstig ut är det för att jag ska kunna mäkta med havregrynsgröt lagar den så här: 1/2 dl havregryn blandas med 1 dl mjölk och en näve frysta hallon. In i micron 2,5 minut, sen tillsätter jag en rågad matsked katrinplommonpuré (hemmagjord, samma som dottern fått sen hon började äta).

Under graviditeten toppar jag dessutom med en multivitamintablett anpassad för gravida (gillar inte tillskott annars, men med tanke på järnkollen i det här landet tar jag hellre det säkra före det osäkra) plus en påse naturligt järnrikt vatten från Spatone. Ja du hörde rätt. Det är vatten hämtat från norra Wales och tydligen är det lättare för kroppen att ta upp järnet när man intar det så här. Dessutom är de lättare för magen att bearbeta. Mao, ingen hård mage här inte. Lovely.

PS. I Sverige hittade jag vattnet till försäljning på "Kroppskollen".

Vecka 26+0: Veckans kula

Vecka 25+6: Hej foglossning

Ja nu är den förmodligen här. Jag hade inga besvär sist, men nu har jag en tid fått ont i ryggen vid långa promenader. Ont som strålar ner i rumpan. Ischias går oftast hela vägen ner i foten har jag läst. Foglossningsont däremot stannar i baken. Där mitt sitter. Ajaj. Ont. Lyft inte tungt, säger man. Men vem kan motstå en tolvkilos flicka med tårarna trillandes nerför kinderna. Vad är väl lite ont i rumpan mot ont i hjärtat?

Vecka 25+5: 100 dagar...

Ser på bebisräknaren till höger att det är 100 graviditetsdagar kvar. Etthundra. Det är ju massor ju. Känns som att det ska vara så mycket färre. Men snart är det ultraljud igen. Sen jul. Sen nyår. Sen ultraljud ytterligare en gång. Och sen. Sen är det dags. Två barn. "Klarar vi det" frågade sambon härom morgonen efter en osedvanligt tuff natt. Dottern vaknar fortfarande minst en gång varje natt och nu när både hon och jag är toksnoriga blir det inte mycket sömn över. Det kommer såklart bli tufft med två små. Men visst ska vi klara det!

Vecka 25+1: Veckans mage

Vecka 25+0: Fotbollsmorsa

"Does it seem as if your organs are starting to get squished? No wonder-your uterus is now about the size of a football."

Vecka 24+6: Mardröm?

I natt jag drömde...

Ja var det en mardröm? Obehagligt kändes det åtminstone. Men egentligen. Inget farligt hände. I drömmen alltså.

Så här var den. Jag såg mig i spegeln och upptäckte att magen hängde väldigt långt ned. Jag tänkte "jo nog är det här en pojke allt, åtminstone om man ska tro de som pratar om att magen ser olika ut vid flick- och pojkgraviditeter". Detta utan att jag faktiskt vet vilken mage som är pojkmage och vilken som är flickmage. Hur som helst. I drömmen hängde min mage så långt ned att jag var tvungen att stödja den med händerna för att det inte skulle trilla ner, om du förstår vad jag menar. Som när man bär en tung kasse med båda armarna och är på väg att tappa.

Plötsligt stack en fot ut genom min mage. Som om att skinnet var tunt och elastiskt som en ballong. Sen kom en till. Jag blev chockad över hur stor bebisen redan var och försökte trycka tillbaka fötterna och sa "snälla lilla du, inte så". Typ.

Sen vaknade jag. Mycket märkligt. Märklig känsla.

Jag vet ju att magen är större än sist, och att jag pratade om det senast igår. Och att jag för ett par veckor sen såg den här bilden:

Det kan ju kanske förklara en del...

Vecka 24+0: Veckans mage

Vecka 23+1: Veckans mage

Vecka 22+5: En morgon på sjukhuset

Så var det då dags för den där tiden jag fick istället för den jag missade. Läkartiden då det skulle diskuteras hur en framtida förlossning skulle gå till med tanke på att jag sprack rätt mycket sist.

En gynundersökning. Tänkte jag. Trodde jag. Men det var fel. Nej bara lite frågor. Typ "bajsar du på dig?" På riktigt. Det var vad de undrade. När jag sa att jag inte haft några sådana problem alls, sa hon att det nog var lugnt. "Men vill du inte titta" frågade jag. Det ville hon inte.

Hon förklarade att man däremot skulle lägga in i journalen att man vid förlossningen skulle överväga ett kontrollerat klipp down there för att undvika att jag spricker på samma ställe. "Lättare att reperarera" menade doktorn. "Vad tycker du, vill du" undrade hon. Vad vet jag. Vill jag att någon ska klippa mig i det allra heligaste? Eehh... kanske inte min högsta önskan, men om en läkare förklarar att det är det bästa för att undvika att historien upprepar sig, ja då är det ju inte mycket att snacka om.

Sen följde en massa spring. För här bokas inte alla besök i en och samma dator inte. Nej då. Läkaren sa att vid IVF-graviditeter gör man ultraljud vid vecka 28 och vecka 34 i det här landet. Dessa besök var jag tvungen att gå till ultraljudsenheten för att boka. Sen. Sen skulle jag gå tillbaka till "min" läkares reception för att boka ett uppföljningsmöte... Okej. Bort till UL. Ta lapp. Vänta. Komma in. Få veta att, oj hoppsan - ena besöket är inte inlagt i datorn, läkaren missade det. "Nej jag kan inte göra något annat än det som står just här" sa administratören surt "vill du se själv eller" fortsatte hon och vände skärmen mot mig. Ååhh... Tillbaka till "min" läkares reception. Ändra. Vänta. Tillbaka till UL-receptionen. Vänta. Ändra. Eller inte, för näe - det finns inte i datorn ännu. Men vad f-n... "Jo, här är det förresten, men det lades ju in för 3 minuter sen" sa administratören och lät förvånad. Eehh... ja det var ju då jag var där och ändrade!

En timme på sjukhuset varav ungefär 5 minuter spenderades med en läkare. Under de 5 minuterna lyckades hon dessutom skrämma mig lite grann. Hon hittade inte hjärtljudet och begärde in en portabel ultraljudsmaskin. Lite orolig blev jag. Men det här är en så livlig bebis att h*n ju rörde sig då och där, så bara lite. På ultraljudet syntes h*n tydligt. Hjärtat slog fint och h*n sträckte på nacken och viftade med benen. Söta!

Vecka 22+0: Veckans mage

Vecka 21+6: Ont

Vid ansträngning har jag fått ont dels under kulan, samt som ett jättehåll i sidan. "Kanske foglossning" sa vännen "jag tror det börjar så". Sån tur är verkar hon ha fel. Symptomen är annorlunda vid foglossning vad jag kunnat läsa mig till. Men det är kanske dags att börja lyssna på kroppen. Så no more tennis... Det får bli promenader för hela slanten. Om man saktar ner lite när det börjar smärta blir det bättre, och det är ju okej när man går, men inte på tennisbanan.

Funderade över varför det är så den här graviditeten, när det inte var så förra. Vad är annorlunda. Hmm... ja inte att hjärnan slutar fungera i alla fall, för det är ju inte helt långsökt att tro att det faktum att jag varit gravid gör sitt till plus att jag den här gången har en tvååring jag kånkar runt på i tid och otid då hon inte behagar gå! Konstigt hur man inte tänker alls ibland!

Vecka 21+4: Fågelperspektiv & mer förbjudet

Jag vet att man inte får säga det (jag vet också att man som IVF-are spottar åt folk som säger så, liksom de som klagar på illamående eller skrikiga barn - jag har själv gjort det), men jag trivs inte med att bli tjock och tung. Jag älskar förstås det faktum att jag är gravid och vad det (förhoppningsvis) kommer ge oss. Hade det inte varit för det hade jag i detta nu varit ute i joggingspåret och levt på vatten och groddar. Typ. Jag är ingen smal-smalis i vanliga fall, men dagens norm sitter hårt i mitt undermedvetna och jag försöker se ut så att jag trivs.

Jag tror att om jag bara fått en kula hade det kanske blivit bättre, men nu är jag 176 cm lång och med dottern gick jag upp 20 kilo. Jag känner mig emellanåt som en jätte!

På magbilderna tycker jag kulan ser rätt modest ut än så länge. Men om dagarna känns det inte så. Kanske för att det här är mitt perspektiv:

Det är också så att med kläder tycker jag att jag ser betydligt mer gravid ut än utan kläder. Märkligt det där. Kan ju vara för att jag förra graviditeten gömde mig i tält medan jag den här gången biter ihop, morskar upp mig och bär tajta kläder för att minska på jätteeffekten:

Vecka 21+3: Sen magbild igen

Men här är den i alla fall. Kulan. I vecka 21. Tänk att jag den här tiden med dottern fortfarande var hemlig på jobbet. Hade ju inte gått den här gången direkt...

Vecka 20+5: UL

Jag glömde ju. Ultraljudet! Allt såg normalt ut och liten var precis så stor som h*n borde vara vid den här tiden. Söt är h*n också om du frågar mig: