Ruvardag 2 FET 1

Idag har jag haft som bebissparkar i övre delen av magen. Ett symptom jag inte känner igen sen tidigare behandlingar, eller så var det så att jag inte visste hur det kändes då. Näe, förmodligen är det bara något jag ätit. Eller fantomkänslor, haha!

Annars börjar brösten ömma, det drar lite i livmoderstrakten och jag har en grym huvudvärk. De två första symptomen är ju Pregnylets och den sista troligtvis kaffet. Eller rättare sagt koffeinet. Precis som vid mina IVF-försök och som under hela min graviditet har jag uteslutit koffein. Jag har aldrig fått någon biverkning av det tidigare, men den här tvådagarshuvudvärken måste ju komma därifrån.

I övrigt finns inte riktigt tid att tänka, grunna och känna efter som förut. Här finns ju en liten ettochetthalvtåring numera som, tack och lov, tar fokus från allt.

ET FET 1

Allt gick som det skulle. Det är konstigt hur hjärnan blockar ut en del minnen, för på något sätt var det nästan som att göra det för första gången igen.

Vårt trecelliga ägg ska enligt Doktor G ha i princip lika stora chanser som om det tinats upp och fortfarande varit fyrcelligt. "Om det står i den genetiska koden att det här embryot ska bli till ett barn återskapas den där cellen snabbt och lätt" sa han.

"Inga tunga lyft, inget röka och inget kröka" var doktorns sista ord. Han la till "lev så att du inte ångrar något, där kan finnas saker du behöver göra för att själv känna att du gjort allt - gör det, även om jag kanske vet att just det inte gör någon skillnad". Som koffein gissar jag. Det som jag ju slutat med under tidigare behandlingar, det slutar jag med även nu.

Jag blev också föreskriven Pregnyl för första gången. Ampuller ska brytas, sprutspetsar sättas på och av och en mixtur ska blandas. Första sprutan togs under övervakning på kliniken medan spruta två ska tas hemma på dag 3. Pregnyl ska, om jag förstod saken rätt, simulera ägglossning för att hjälpa kroppen på traven med gulkroppen.

På dag 15 vill de att jag ska göra ett graviditetstest. Själv vet jag ju att om jag får mens, så har jag redan fått den vid det laget. Så kommer vi fram till dag 15 och faktiskt får kissa på en sticka, ja då lär förhoppningarna vara vansinnigt höga!

Chanserna?

Har förstått surfar runt och letat folk som blivit gravida efter ET med ett trecelligt. Och det finns. Frågan är vilka chanserna är? Det är väl bara att vänta och se. Om sisådär tolv dagar borde jag veta, dömt av när jag fått tecken på mens vid tidigare behandlingar.

Tjohoo

Fyra celler blev tre vid upptiningen, men det blir återföring. Det blir det!

Det är officiellt...

...jag är nervös nu. Skitnervös. I dubbel bemärkelse då min mage gör allt annat än slå knut på sig när jag har fjärilssvärmar i den.

"Vi ringer på morgonen" sa de. Men när är det? Sju, åtta, nio, tio?

Hoppas, hoppas, hoppas det är ett gott besked de kan lämna.

Milsvid skillnad - eller?

Skillnaden att göra FET och att göra IVF är milsvid. Skillnaden att längta efter barn nummer två och att längta efter barn nummer ett är också den milsvid. Åtminstone är det så jag upplever det.

Jag mådde aldrig fysiskt dåligt av att göra IVF, däremot tyckte jag, som de flesta andra, att väntan var olidlig. Det är ju en rätt utdragen process ändå. Från första nässpraydagen till testdag kan det ju gå nästan två månader. FET däremot; jag gjorde första ultraljudet på dag 5 i min cykel, började med Gonal-F dag 7-12, andra ultraljudet dag 12, Ovitrelle dag 13 och (eventuell) återföring dag 17. Dessutom är det ju så att det 100%-iga fokus jag tidigare kunde lägga på behandlingarna, på att stöta och blöta, på att tänka och våndas - det ligger nu på dottern. Det är sällan det finns tid att sitta ned och reflektera.

Och självklart känner jag heller inte den förtvivlan jag gjorde då. Då handlade det om barn eller barnlös. Nu handlar det om ett barn eller två barn. Vi känner oss oerhört välsignade med vår dotter men skulle gärna se att hon fick ett syskon. För att vi älskar barn, för att vi båda är uppväxta med syskon, för att vi nog egentligen önskat oss ett halvt fotbollslag...

Jag har ingen aning om hur ett eventuellt negativt besked kommer kännas. Om det kommer vara skillnad även då. Jag menar det är ju lätt att säga att det inte är lika stressfullt den här gången, men när man väl står där med stickan i hand - då undrar jag om det inte känns precis som alla gånger tidigare.

Värsta sjukan - inbillningssjukan

Jomen jag har ju lite ont. Och lite flytningar. Jag har ju typ ägglossning? Eller har jag inte det? Och törs jag ge mig ut i joggingspåret med tre stora äggblåsor och fyra små omkringskvalpandes i äggstockarna. Blir inte det för tungt. Typ?

Ja jag inbillar mig. Förmodligen. Vet heller inte vad det skulle spela för roll om jag skulle ha påbörjat min ägglossning. Tar ju Ovitrellen ikväll och de på kliniken bör ju kunna sin sak som sa jag skulle göra det först då. Men det är klart man blir nervös.

Sen tänker jag; undrar om jag blir mest besviken om ägget inte ens klarar upptining, eller om det kommer vara värre om det sätts in men inte fäster. Pest eller kolera?

Hjärnan works in mysterious ways. Konspirationsteoretikern i mig har slagit dit också. Först tänkte jag "klart kliniken gör allt de kan för att det ska funka". Klart de gör. "Funkar de inte får de ju inte betalt". Som att det skulle vara anledningen. "Fast det är förstås, om det inte klarar upptining och de inte får betalt, kanske de säger att det klarade sig och fejkar en isättning för att ändå få betalt." Haha, ja du fattar! Jag tror ju inte det på riktigt, men hjärnan bara snurrar på sitt eget konstiga liv ibland...

Tråkiga nyheter idag också. En vän som gjort sitt första IVF-försök fick minus. Fan. Jag hade verkligen önskat dom en lyckas-första-gången-bebis. Det hade varit så rättvist.

Tiden är inne

I morse var jag och gjorde det andra ultraljudet inför vår frysembryoåterföring. Livmoderslemhinnans tjocklek mättes, dryga 6mm, och den största äggblåsan måttades (jag hade tre stora och fyra pyttesmå) till 18x12x16.

Magiska mått tydligen, för imorgon är det dags för kvällssprutan, ägglossningssprutan, Ovitrellen. Kärt barn (nåja...) har många namn.

Frågade läkaren som genomförde ultraljudet vad han trodde om embryots chanser att klara upptiningen. Jag har läst siffror som 70%. "Ja någonstans där" sa han "om det är av god kvalitet ligger det runt 50-70% skulle jag tro".

Någonstans där? 50 och 70, rätt stor skillnad i min värld. Är jag dum som ens hoppas?

Nygamla bekanta i kylskåpet

Första dosen administrerad. 75ie Gonal-F. Även doften känns igen...

Då har man fått ytterligare en diagnos då...

Var på första ultraljudet inför vår frys-embryo-transfer (FET) igår. Dag 5 på mensen och läkaren säger "allt ser bra ut, livmoderslemhinnan är tunn som den ska och där finns inga gamla äggblåsor, men..."

Det är aldrig bra, det där "men..."

Han fortsatte "ser du det här svarta på skärmen. "Mmm" sa jag, som vanligt totalt förvirrad av de där ultraljudsbilderna, jag kan inte för mitt liv se att det är är mina äggstockar hur mycket läkaren än förklarar och visar.

Läkaren pekade och sa "det är förmodligen så att du har retrograd menstruation". Eehh... "jag har vadåförnåttsaru?"

"Retrograd menstruation, det är när menstruationsblodet åker tillbaka in i bukhålan".

Hur kul lät det? Att jag går omkring med en massa blod i magen? Och är det inte konstigt att ingen annan sett det tidigare, jag menar det här är ju långt ifrån det första ultraljudet jag gjort. Kan det vara något annat? Påverkar det behandlingen?

"Ingen fara" menade läkaren. Enda anledningen att han noterade det sa han, var för att det kan se liknande ut när man har ett utomkvedshavandeskap. Åtminstone förstod jag honom så. Det blev rätt rörigt i min skalle där. Så jag tog mest med mig "ingen fara". Ibland slutar mitt förstånd fungera i sådana där situationer och hjärnan tar bara in det absolut nödvändigaste.

Tur då att Google finns så man kan gå hem och läsa lite i efterhand. Verkar ju galet vanligt det där med retrograd menstruation. Så vanligt att en del läkare menar att alla kvinnor har någon mån av retrograd menstruation. Men en sak tänkte jag på. Blodet åker in i bukhålan via äggledarna. Mina äggledare är ju minst sagt trasiga, men tydligen inte helt i så fall...

Nåja. Summan av ultraljudet annars var att jag imorgon ska börja med 75ie Gonal F, gå på nytt ultraljud på måndag och resultatet av det ska förhoppningsvis kunna säga när själva återföringen kan ske.

Söta privata kliniken

Ringde dit idag och berättade att jag fått mens. Pratade med syster N som jag träffade många gånger då vi gjorde våra första två behandlingar. Känns ändå rätt speciellt att bli ihågkommen. Hon frågade om jag jobbade kvar osv, jag sa "jag är mammaledig". "Åh så ni lyckades på landstingsförsöken, vad roligt" sa hon och fortsatte ställa frågor som visade att hon faktiskt mindes mig.

Alternativt hade små kom-ihåg-noteringar i min journal, men det må göra detsamma, den där personliga touchen gör mycket.

Med blandade känslor...

... konstaterade jag igår att anledningen till att det känts lite annorlunda helt enkelt var att mensen var tidig. Igår redan istället för söndag. Så nu är mina inför-FET-UL bokade. Första på måndag.

Hoppet är det sista som överger en

Ja det är ju knäppt egentligen allting...

På söndag väntar jag mens. Inte för att den varit på-dagen-punktlig sedan lilla V:s ankomst, men ändå någorlunda. Skulle den komma på-dagen så kommer den på söndag. Så räknar vi för att kunna få ett hum om när en eventuell återföring av vårt lilla embryo.

Så slarvade vi. Vi som borde veta bättre. Hur gamla är vi egentligen? Vi som inte får slarva. Vi som fått chanserna 1% att ett befruktat ägg skulle nå fram till livmodern via mina nästan helt trasiga äggledare.

Självklart hittar jag symptom. Det gör man ju om man letar, det vet alla som gått igenom en IVF-behandling, eller försökt bli med barn överhuvudtaget kan jag tänka, jag vet ju bara det ena. Är jag inte lite öm i brösten? Brukar jag verkligen ha flytningar så här nära inpå? Har jag haft nästan som mensvärk strax innan? Är jag inte väldigt hungrig hela tiden?

Ja sådär håller jag på. Och inte vet jag vad jag ska hoppas på heller. Att vi inte är det för att chanserna är så slimma att min kropp skulle klara av det, eller att vi är det och att undrens tid inte är förbi och att förlossningen mirakulöst liksom vidgade mina äggledare så de nu är fullt framkomliga?

Ja du hör ju. Förnuftet säger ju att jag ska hoppas på mens, men hoppet. Det där lilla unset av hopp att tänk-om-det-skulle-kunna-gå-ändå-även-om-allt-talar-emot-det. Ja det lilla unset finns ju där. Det gör det.

Högst troligast är dock att mensen snart kommer. Att allt är som vanligt. Att symptomen jag känner dyker upp varje månad bara att de vanligtvis passerar helt obemärkt förbi. Been there, done that...

Snart dags igen

Prinsessan är snart 17 månader och vi börjar känna oss redo för ett nytt försök. Ett syskonförsök. Jag hoppas att det inte kommer vara lika psykiskt påfrestande. Det lär inte bli lätt, det förstår jag, men någonstans borde det vara annorlunda. Jag menar blir det "bara" lilla V så är vi helt okej med det. Men det är klart att det vore fantastiskt med en liten syster eller bror till henne.

Pratade precis med privata kliniken där vi har ett fryst embryo. På landstingssjukhuset har vi två. Men vi börjar med det där enda.

När jag får mens ska jag kontakta kliniken för ett första VUL på dag 4-6. Det för att kolla hur livmoderslemhinnan ser ut (den ska vara tunn vid den tidpunkten i cykeln) och för att se så där inte finns några gamla äggblåsrester kvar.

Resultatet av det ultraljudet kommer bestämma när jag ska börja med Gonal-F. Lägre dos (75ie trodde syster M) och kortare tid än vid en IVF-behandling. Man tar Gonal-F för att vara säker på att där kommer en ägglossning, berättade Syster M. Jag som hoppats slippa sprutor denna gång, men men - det finns värre saker.

Runt dag 10 är det dags för VUL 2. Då är det tänkt att man ska kunna säga exakt när återföringen kommer ske. Man kommer ge mig ett datum för kvällssprutan (Ovitrelle) och 3 1/2 dygn efter det är det så dags för återföring.

Om hon var tvungen att gissa, och det tyckte jag hon var, så trodde Syster M att återföringen skulle ske på dag 16.

Flyttkort

Vilken resa det här har varit. En resa med lyckligt slut. En resa med fantastiska reskamrater, tack alla som tittat in här, som kommenterat, som stöttat, som förstått. Jag är er evigt tacksam. Det har varit ett stöd som betytt mer än någon kanske förstår. Att kunna vädra ALLT med människor som verkligen förstår. Som varit/är med om samma sak. Hur mycket IRL-när-och-käras support än betyder kan den som inte varit där vi varit/är riktigt förstå. Inte fullt ut. Det förstod jag själv inte förrän jag själv stod där, i provrörsbefruktningsland.

Med allra största sannolikhet blir det ett syskonförsök så småningom, men till dess känns det underligt att bebisblogga här på min IVF-sida. Jag kommer därför avsluta/pausa här. Men jag vill samtidigt bjuda in er alla som stått mig så nära här i cyberspace till min andra blogg. Min icke-anonyma blogg. Min blogg som inte bara handlar om IVF eller bebis, utan även om allt annat som händer där runtomkring. Livet. Typ. Saker jag gillar. 

Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet, ni har alla varit underbara och jag kommer fortsätta följa era respektive resor och önskar varenda en på en IVF-resa ett lyckligt slut. 

Jag hoppas vi ses snart, du hittar mig på Queenstreet. 

Varmaste, varmaste kramarna,

Mikaela

BB-väskan

Jag packade den efter konstens alla regler, men jag måste säga att det var väldigt lite i den som användes. Under själva förlossningen var det enda jag (läs M) tog fram yllestrumporna (jodå, jag frös om fossingarna, fick frossattacker emellanåt och svettades inte en droppe...) och ceratet. Och en gång lät jag en Dextrosol smälta på tungan. Mest för att dom fanns där.

Musik, tidningar, böcker var ju helt onödigt. Under förlossningsskedet var det överhuvudtaget inte aktuellt, vem klarar av att läsa under värkar? Och vem bryr sig om musik? Inte jag. Och efteråt, ja då hade vi ju fullt upp med lilltjejen.

Favoritgodis, mat, dryck - ja det är en massa man tipsas att ta med. En massa som bara fick följa med hem igen sen.

Kameran användes förstås och mobilladdaren kom till användning eftersom vi fick stanna i tre dagar på BB.

I klädväg använde jag morgonrocken och tofflorna. Lilltjejen låg naken eller i bara blöjor hela tiden eftersom hon solade bort sin gulsot. Tisha att svettas i, säger folk att man kan ha med. Men vad är det för fel på sjukhusskjortan? Återigen, i det läget - vem bryr sig? Oömma trosor nämns också, men nu är det ju så att jätteblöjan (jo jag vet att man kallar dom bindor, men seriöst - nog är det mer en blöja) man måste ha för efterblödningarna ryms enbart i sjukhusets egna nätengångstrosor.

Necessären hade också kunnat vara betydligt mindre. Tvål och bindor finns ju och mer bryr man sig inte om just då. Så en hudkräm och tandborste hade gott räckt.

Blöjor finns på BB (så första tiden blev utan tygblöjor, nu har vi börjat med dom och ja - än så länge funkar det). Skötprylar likaså.

Så den välpackade väskan hade kunnat vara betydligt lättare. Morgonrock, tofflor, yllestrumpor, cerat, hudkräm, tandborste, kamera, mobiltelefon och laddare samt kläder att fara hem i. Det är vad jag tar med mig om vi har turen att kunna göra om den här resan en dag.

TACK

Tack för alla fina kommentarer. Till er som vill höra om förlossningen, ja jag har ju lovat. Och till er som inte vill veta, sluta läs här, för jag tänker vara brutalt ärlig. 

Det var... smärtsamt. Till en början inte så smärtsamt som jag hade trott, i slutet tusen gånger värre. Men det fanns anledning till det.

Allt började som sagt med slemproppen som gick fredag eftermiddag. Efter det kom sammandragningarna som jag inte visste om de var värkar eller "bara" förvärkar. Allt prat om"du vet när det är dags, du bara vet" kan jag inte skriva under på. Jag visste inte. 

M kom hem med mat, vi såg en film, åt godis och klockade sammandragningar. Eftersom dom inte var så kraftiga så hoppade jag nästan över en del när jag sa till M att klicka på värkmätaren (vi använde en applikation i i-Phonen).

När vi så skulle gå och lägga oss runt ett märkte jag att det kommit blod. Inte så där strimmigt som tidigare under dagen (från slemproppen) utan riktigt blod. Både färskt och gammalt. Vi ringde förlossningen som tyckte vi skulle komma in för koll. Väl där visade det sig att jag hade regelbundna värkar, fyra/fem minuters mellanrum och var öppen en centimeter. Så det jag hoppade över att säga till M för att dom inte var så smärtsamma, det var värkar.

Vi fick stanna för observation en timme, sen skickades vi hem en stund. Eller vi fick rättare sagt välja och vi valde att åka hem. Jag tyckte det var bättre att den av oss som kunde sova gjorde det. M alltså. Jag vilade och somnade kanske till då och då, men det kändes som att jag vaknade vid varje värk, så ingen sammanhängande sömn direkt.

Vid fem gick jag upp och då gick vattnet varpå värkarna blev... ja om vi säger så här, då VISSTE jag. Tre minuters mellanrum, en minut långa och ajajajajaj. Vi har cirka tre minuters bilfärd till sjukhuset och det kändes FÖR långt. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon frivilligt väljer ett sjukhus som inte är det närmaste. Gör inte det. Det kan aldrig vara värt det...

När vi kom in kopplades CTG in och prover togs. Det visade sig snart att bebisens hjärtfrekvens gick ned när mina värkar eskalerade. Tecken på att navelsträngen på något sätt låg i kläm. Det hela kollades under hela förlossningsskedet, en elektrod sattes fast på bebisens skalle via mig och det togs även prover för att se så hennes blod var ordentligt syresatt, samma väg. Lite märklig känsla.

M fick frukost, jag bara fruktsoppa. Sen var det slut på mat och dryck för min del eftersom ett kejsarsnitt hela tiden fanns med som ett kanske. Emellanåt tänkte jag, och jag skämdes redan där och då när jag tänkte tanken att "ja men säg att det blir kejsarsnitt bara, ta bort smärtan". 

Runt sju fick jag ryggbedövning vilket var en välsignelse. Jag fick en stunds respit och kunde samla krafter. Även lustgasen hjälpte en del.

Vi provade att krysta första gången vid tio, tror jag. På pall, på knä i sängen och i gynställning. Men bebisens huvud kom aldrig riktigt ända ned i bäckenbotten. Stimulerande värkdropp sattes in, men det tyckte bebisen inte heller om. Ryggbedövningen drogs ned, värkdroppet ned och det experimenterades runt lite men det ville sig inte riktigt.

Man ska ju inte vara helt öppen längre än fyra timmar, så vid tolv var det dags. Bebisen måste ut. Jag trodde jag skulle bli ivägrullad till operation och trots att jag tidigare tänkt "ta ut, ta bort smärtan" blev jag då förtvivlad över tanken på kejsarsnitt. Så skulle det ju inte vara.

Men först ville läkaren försöka sugklocka. 12:09 ökade man på det värkstimulerande droppet, ordentliga krystvärkar satte igång och efter fyra drag med sugklockan kom hon äntligen, bara nio minuter senare. 

Det var så märkligt. Innan hon kom, när hon var nästan ute, fast innan man sett något huvud, då kändes det som att hon var halvvägs ute. Som att jag hade en bebis som satt fast vid midjan i mitt underliv. Och du kan ju tänka dig hur FÖR STOR en bebis känns för det utrymmet. Någon gång här kom mina avgrundsvrål. Jag hade ont i halsen. Barnmorskan sa "spar kraften till krystandet istället", men det gick bara inte att vara tyst. På samma sätt som det inte gick att sluta krysta när läkaren sa till mig att jag måste. Jag förstod att gör jag inte det nu, så kommer jag spricka. Ordentligt. Det är därför hon säger till mig. Men dom kom liksom som kramper, det var omöjligt att hålla tillbaka. 

En alldeles blå bebis lades på min mage. Förmodligen bara i någon minut, men det kändes som en evighet. Barnläkaren fanns på plats och först när dom skulle ta ut henne för kontroll kom jag på att fråga "är det en flicka eller en pojke". En flicka. Hon behövde lite hjälp med första andningen men var efter 1 minut helt bra. M var med henne där ute och kom sen in till mig där jag väntade på efterbörden. Den fick krystas ut någon kvart senare. 

Läkaren ville sy mig under operation eftersom man inte visste hur ändtarmen påverkats. Och eftersom hon fick tas med sugklocka hade jag inte tänjts ut på samma sätt som man vanligtvis gör. Bristningen gick långt in och krävde många stygn, men visade sig inte ha påverkat ändtarmen. Tack och lov. Men det gör ont. Fortfarande. Och kommer så göra länge känns det som. Jag måste duscha av mig varje gång jag varit på toaletten, har svårt att sitta och jag undrar om jag någonsin vill se hur jag ser ut där nere igen... 

Vid sex var operationen klar, då hade M och lilltjejen redan flyttat in i vårt familjerum på BB. Där fick vi stanna till igår i och med att hon visade sig ha gulsot. Hon blev ordinerad sollampa och nu är värdena mycket bättre och vi är hemma. 

Jag tillhör inte dom som kan säga "direkt efter tänkte jag, det här gör jag om imorgon om så behövs". Jag tänker förstås "det här underverket är värd all smärta" när jag tittar på vår dotter, men det gjorde ont. Oj vad det gjorde ont. Fast det är klart. Kan vi få syskon går jag naturligtvis igenom det hela igen utan att tveka. 

Och här är hon. Vår dotter, en liten tjej som vägde knappa 3 kilo när hon kom till världen i lördags:

Det kom en liten flicka

I lördags runt lunch kom hon. Underverket. Hon fick förlösas med sugklocka och vi var kvar på BB till idag. Nu hemma och myser. Skriver mer sen! Lovar!

BF +1 med slempropp

Slemproppen har gått. Hur fräscht låter det? Haha! Men det är bra. Det betyder att det är på G. Det har börjat. Men det kan ta tid än. Inga direkta värkar utan det är snarare konstant som den grymmaste mensvärken och lite till. 

Det enda vi kan göra är vänta. Jag gör det i soffan. Vilar, tittar lite på TV, beklagar mig över smärtan och försöker äta. Hjälp... hur ska det här gå... 

BF +1

Mensvärk gånger hundra. Ungefär den känslan vaknade jag av vid tvåtiden i natt. Min första tanke? "Varför tvättade jag inte håret igår för, ska jag gå upp och göra det nu..." Haha, knäppt! Jag släppte den tanken rätt snart och blev lite rädd istället. Det fortsatte göra galet ont i ungefär fem minuter, sen somnade jag om. Vaknade av samma känsla vid fem igen, somnade om och nu... Ja nu är det bara lite molande i magen kvar. 

Det borde vara ett tecken tycker jag. Ett tecken på att det händer grejer. Att det inte är så fasligt långt kvar nu. Det hoppas jag. Förvärkar, kan det vara det? Vår BM sa att det är ytterst ovanligt att förstföderskor får förvärkar. Å andra sidan sa hon också att Knodden var fixerad bara någon vecka innan en annan BM konstaterade att h*n låg i säte...

På dagsagendan annars står MVC om en stund och middag med vänner ikväll. Jag har sagt att "jag tror att vi kommer" och samtidigt som jag hoppas att vi kan (några av vännerna är inresta från annan ort och vi ses alldeles för sällan) så hoppas jag att vi blir tvungna att lämna återbud.