Vecka 18 +4

Ultraljud idag. Allt ser alldeles perfekt ut. Hjärtat slår och ser fint och rätt ut, kroppspulsåder, ryggrad, mage, njurar, hjärnan osv ser ut precis som det ska. Moderkakan ligger där den borde. Fem fingrar, fem tår och h*n är exakt så stor som h*n ska vara idag, vecka 18 +4. Punktlig rackare!

Vecka 18 +4.

Och ja, asterixen får finnas kvar där mellan h:et och n:et för vi tog inte reda på kön. M som tidigare varit den som velat det sa plötsligt i morse "nej om du inte vill struntar vi i det". Samtidigt hade jag funderat och sa "vi kompromissar, vi kollar på ultraljudet i vecka 32". 

Jag frågade barnmorskan om det här med rörelser. Eller rättare sagt dom uteblivna rörelserna. Jag berättade om alla jag hört om som känt något i nittonde veckan. Hon svarade "det känner jag inte igen, jag skulle snarare säga att det är mycket ovanligt så pass tidigt."

Nu har jag ju inte oroat ihjäl mig över just det, jag har mer varit lite besviken över att jag inte känt något. Men tids nog kommer jag göra det, och rätt ordentligt vad man kunde se av hur h*n rumlade omkring där inne. 

Vecka 18 +2

Jag hör så många som är lika gravida som jag som känner den lill* i magen nu. Inte jag. Jag känner efter men känner ingenting. Inte minsta fladder en gång, som känslan ofta beskrivs som på diverse gravidsidor. Samtidigt så kan man också läsa att det inte är ovanligt att det dröjer ytterligare veckor innan man känner något. Särskilt som förstföderska.

Skönt ändå att vi ska på ultraljud på måndag så jag kan få bekräftat att där finns någon där inne. Som att inte storleken på min mage vore bekräftelse nog. :o) Men det vore härligt att få veta att liten mår bra och växer som h*n ska. Hoppas. 

Vecka 18 +1

Obehag.

Det gör lite ont. I nedre delen av magen. Runt äggstockarna tror jag. Fast även lite mer i mitten. Hur vet jag om det är bra ont eller dåligt ont? Det är som att jag är konstant kissnödig blandat med något som kan liknas vid mensvärk plus att magen är svullen som tusan. 

Att den där oron aldrig ger med sig.

Vecka 18 +0

Magen växer och mer med den. Jag börjar känna mig aningens konformad. Svägerskan sa "är du säker på att det bara är en", kollegan (den enda som förutom chefen vet) som försökte försäkra att min magmaskering fortfarande fungerar hyfsat menade att "man tror nog inte du är gravid, bara att du blivit lite tjock" och svågern påstod senast igår att "men nu SER man faktiskt att du är gravid". 

Vikten den stiger den med. För mycket? Näe, men det känns ändå så. Från att ha ätit som en myra vid illamåendet krubbar jag nu mer som en häst. Är hungrig mest hela tiden. Kan äta jämt. Försöker hålla det på en hyfsad nivå och för det mesta är det relativt nyttigt. Men en och annan glass, chokladbit eller kaka slinker förstås också ned. 

Vecka 18.

Det är ju inte klokt, men jag mår lite dåligt av att se vågen stanna på 68,5. Det är mer än jag någonsin vägt. Såklart. Helt normalt, jag vet - men... min hjärna har svårt att greppa att jag nu väger nästan 10 kilo mer än vanligt (nej jag har inte gått upp 10 kilo sen graviditeten, hade 4-5 extrakilon från start efter IVF-behandlingen, började på 64 kilo). Herregud, 68,5 ligger fortfarande under för den beräknade viktuppgången (femte månaden: 69,9 kilo) och mitt BMI är ännu inom ramarna för idealvikt eftersom jag är 176 cm lång (har BMI 22,1).

Så särskit farligt är det ju inte, ens om jag inte hade varit gravid, men det känns konstigt när brösten liksom veckar sig mot magen om jag sitter lite krumt. Det gör det. Men jag försöker så gott jag kan att gilla läget. Det kommer ju bli värre liksom! Samtidigt tror jag att det då ändå kommer bli bättre. Jag kommer då se mer gravid och mindre tjock ut och hjärnan kanske har hunnit komma ikapp.

Vecka 17 +5

Jag hör dom som säger att dom får sådan rosenfräsch hy vid graviditet. Det har inte jag fått. Jag som nästan aldrig har en finne har plötsligt fått en massa små röda blemmor som egentligen bara är röda, dom går inte att klämma och dom finns kvar en halv evighet.

Så när jag och en vän hade en spa-eftermiddag igår valde jag en klassisk ansiktsbehandling. Ja eller valde och valde, det var vad jag fick göra. Varken massage eller kroppsinpackningar var något dom utförde på gravida (huruvida det är dåligt eller inte är något man tvistar om).

Hudterapeuten berättade då att man oftast får antingen fantastisk hy, eller så blir man som jag lite rödblemmig. Och att det inte är konstigt att det händer något. Huden är ju kroppens största organ och den visar hur man mår. Hon sa också att livmoderns zonpunkt är runt käkarna och upp vid sidan om munnen - och det är just där mina blemmor sitter.

Jag har försökt rengöra noggrant, köpt olika typer av peeling och ansiktsmasker - utan resultat. Vilket inte är konstigt, menade hudterapeuten. Så länge hormonbalansen i kroppen är annorlunda än vanligt kommer min hy vara så här. Försöker man torka ut får man hålla på i all evighet för det finns ingen ände. Bättre då att försöka lugna. Ingen peeling - bara fuktgivande och rogivande masker. 

Det var ju... både bra och dåligt. Bra att veta så man slipper göra något i onödan, mindre kul att det är obotbart. Tillfälligt. 

Vecka 17 +3

Jag är lite av en secondhand- och loppisjunkie. Jag kan förlora mig totalt i andrahandsvärlden, nu för tiden även på nätet. Åker vi utomlands letar jag alltid upp den lokala helgmarknaden och ser den nästan som resans höjdpunkt att strosa där med en morgonkaffe i handen. 

Det är jakten, möjligheten till fynd, som jag tycker om. Man kan gå in i en butik och se bara skit, men lyfter man lite på saker och plagg, tittar man tillräckligt noga, så kan man hitta sin skatt. Eller så hittar man ingenting alls - men det gör ingenting. 

Så i tisdags hittade jag den sötaste lampan i en av mina secondhandpärlor. Jag tog upp den, visade den för vännen som var med som direkt sa "den där skulle ju passa perfekt i ett barnrum".

Det skulle den. En söt liten nattlampa med mysigt sken. En sådan man kan köpa i plast på IKEA men här har man den i skirt veckat tyg med guldkanter och en liten ros i mitten. Men det tog emot. Köpa något så här tidigt. Tänk om det går snett. Så jag lät den vara och tänkte att om den finns kvar när jag och M går förbi i helgen, då är det meningen att vi ska ha den.

Det var meningen. Den fanns kvar. Och nu har den orangefärgade stjärnan fått flytta hem till oss. Jag som även är skrockfull hoppas jag inte jinxar något med det här tidiga köpet.

Första inköpet till blivande barnrum.

Vecka 17 +0

Vecka 17. 

Jag säger ofta det om någon invigd frågar "hur långt har du gått nu"? "Jag är i vecka 17". Inte i artonde veckan som man ju också kan säga, men jag känner det nästan som att fuska. Knäppt.

Magen börjar bli mer och mer svårmaskerad, men jag hoppas det ska gå en dryg vecka till. Efter det ska jag berätta på jobbet. Efter nästa ultraljud. Ser det fint ut, då ska alla få veta.

Vecka 17

Jag har ju en kollega som vet, en kollega som även är min vän, det är därför hon är invigd. Och min chef vet. Jag har kollat med dom båda om någon frågat dom. Om någon misstänkt. Mig frågar dom förmodligen inte (förhoppningsvis inte) men dom hade ju kunnat få frågan. Men icke. Konstigt tycker jag. För nu tycker jag verkligen det syns.

Vecka 16 +5

Mer mode(?)visning. 

När M kom hem häromdagen hade han ett paket med sig till mig:

Det visade sig vara en slags gördel, eller mer som en jättelik mudd. Han har ju fått höra mitt beklagande över att jag inte kan ha mina jeans längre och att alla mammajeans jag provat hittills är grymmefula. Så det här var hans lösning:

Inte dumt alls faktiskt. På bilden ovan är mudden dubbelvikt eftersom den var ganska stor i toppen, men det lär ju växas i. På det här sättet kan jag ha mina vanliga jeans (nåja, en del av mina vanliga jeans - precis som Majken kommenterade för någon vecka sen så saknar jag mina höga, tajta Acne... dom funkar inte ens med mirakelmudden). Man låter helt enkelt bli att knäppa jeansen och fäster ihop dom med en gummisnodd istället: 

Sen döljer man hela härligheten med mirakelmudden. Visst det ska erkännas, jag fick dra upp jeansen ett par gånger under dagen, men inte så det störde. Och hellre dra lite i brallorna än att dom känns som dom ska kväva mig.

Heja mirakelmudden!

Vecka 16 +2

All cred till nykterister som går ut och festar med icke-nykterister. Vilket tålamod ni måste ha!

Den där middagen blev av till slut. Mitt illamående är i stort sett borta och jag har saknat vänner hemma runt matbordet. Planen var att jag skulle kunna smita undan runt midnatt när jag vanligtvis är en rätt slagen hjältinna. Och fram till dess hade jag en fantastisk kväll. Alla åt och drack gott och stämningen var på topp. 

Men sen hände något. Ljudvolymen höjdes, folk pratade i mun på varandra, låtar byttes var 30:e sekund på stereon och saker och ting sades både en, två och tre gånger. Dricker man själv märker man nog inte. Tredje gången en historia berättas tycker man kanske att den är kul. Igen. Som nykter - not so much. 

Strax efter midnatt skulle en nära vän gå. Jag tänkte "jag väntar till K gått sen går jag och lägger mig". Men först efter en lång pratstund i hallen. Just som hon skulle öppna ytterdörren kom M och ropade "men jag har satt på Beyoncé K, kom och dansa"! Jag var sådär nöjd. Jag ville ju sova. K hakade på, det dansades någon halvtimme till sen skulle K gå igen. Samma pratstund utspelade sig i hallen. Alltså, EXAKT samma...  Vid två kom jag i säng. 

Då tog M med sig resten till en bar i närheten. Bara för att knacka på dörren en timme senare. Jag som ännu inte lyckats somna gick upp och öppnade. M hade glömt nycklarna... 

När vi har fest hemma brukar vi alltid städa på natten innan vi går och lägger oss. Det är så skönt att slippa vakna i skiten. Det tyckte M att han skulle göra även denna gång. När jag sov. Eller förresten, försökte sova. Skrammel, skrammel, skrammel till diskmaskinen är ingen vidare vaggvisa kan jag säga.

Klockan var väl fyra när jag till sist somnade. Jag tror inte det blir fler fester hemma hos oss innan jag kan dricka alkohol igen. Fest hos andra går finfint, då kan jag gå runt tolvsnåret då folk börjar bli högljudda, tjatiga och... ja i ärlighetens namn lite jobbiga. Dom ska man träffa när man är lika full, högljudd och tjatig själv - för det tvivlar jag inte en sekund på att jag är med ett par glas vin i kroppen.

Vecka 16 +0

Vecka 16! Helt otroligt... 

Magen har, som jag skrev sist, växt till sig och jag tycker det börjar bli dags att anamma dom obligatoriska magbildsuppdateringarna. Här kommer den första. Vecka 16-magen:     

              

Vecka 16

UPDATE: Tilläggas bör att detta är en morgonmage. Kvällsmagen är betydligt större, men för att kunna jämföra vecka för vecka bestämde jag mig för att ta bilderna på morgonen eftersom vi båda alltid är hemma då.

Vecka 15 +5

Det är egentligen helt skruvat att jag känner mig tjock. Jag är ju helt införstådd med att jag ska gå upp i vikt, att det är bra att gå upp i vikt, att det är normalt. Ändå mår jag litelite dåligt när byxorna spänner åt. Sjukt.

Jag gjorde ett test som räknade ut hur mycket jag ska gå upp idealt under graviditeten och fick nästan lite ångest när jag såg siffran 79 kilo efter 9 månader. Jag är inte en del i vikthetssamhället tycker jag, men ändå har jag naturligtvis påverkats. Jag hade gått upp 4-5 kilo redan innan graviditeten av alla behandlingar, men det verkar inte ha härdat min hjärna.

Magen börjar göra sig mer och mer påmind för varje dag och jag tror att när den mer ser ut som en "gravidmage" än bara en "tjockmage" så kommer jag känna mig mer hemma i min nya kropp.

Enligt det här testet ska min viktökning se ut så här (jag är 176 cm och vägde innan graviditeten 64):

Månad 1: 64.45 kilo

Månad 2: 64.9 kilo

Månad 3: 65.35 kilo

Månad 4: 67.63 kilo

Månad 5: 69.9 kilo

Månad 6: 72.18 kilo

Månad 7: 74.45 kilo

Månad 8: 76.73 kilo

Månad 9: 79 kilo

Eftersom jag idag väger 66.9 kilo så ligger jag väl rätt bra till. Än så länge. 

Vecka 15 +3

Laxtartar. Den här godbiten var jag tvungen att låta ligga kvar på tallriken när jag var på stor middagsbankett med jobbet i helgen. Surt. 

Men där jag inte får äta, tar jag igen där jag får. I fredags åt jag choklad igen för första gången sen strax efter nyår. Någon gång där slutade jag även vara sugen på kaffe, men igår morse testade jag en koffeinfri latte - och se den gick ner och smakade dessutom bra. Men jag känner inte att det kommer bli kaffe varje morgon igen. Inte än. Men en latte då och då verkar kunna funka. Trevligt.

Livet är överlag rätt härligt. Illamåendet är nästan helt borta, magen är fortfarande kass men jag kan hålla den i hyfsat trim med hjälp av gröt, katrinplommon och linfröolja. Att den här mittendelen av graviditeten ska vara den bästa kan jag än så länge absolut skriva under på!

Nästa hållpunkt är inte förrän 30 mars då vi ska på ultraljud. Efter det tänker jag mig att jag kanske ska berätta på jobbet. Men bara kanske. Chefen som är den enda som vet frågar mig alltid hur jag mår, hur det går och han sneglar på min mage. "Syns det?" typ. Snällt och omtänksamt förstås, men plötsligt känner jag mig bara som en vandrande gravidmage i hans ögon. Jag vill ju fortfarande prata om annat, jag vill fortfarande vara mig, jag finns kvar - även om graviditeten naturligtvis är det största som hänt mig. 

Vecka 14 +5

Jag börjar verkligen känna av magen. Mer och mer för varje dag. I morse när jag tränade yoga på min Wii Fit märkte jag att jag inte längre kunde göra den här övningen fullt ut:

Det tog liksom emot i övre delen av magen. Det gjorde det inte i förrgår. Det går snabbt. Det är fler övningar jag fått stryka. Dom som stretchar höfterna ska visst inte vara bra, inte heller någon där man ligger vare sig på mage eller rygg.

Jag får fortfarande ihop sisådär 30 minuter med flås och yoga, men det börjar tryta. Jag kanske får tänka om när det gäller det här med yoga. Det finns ju andra sätt att träna, bara så mycket tråkigare...