Hjärnspöken

Det var det där med hoppet och hjärnan som arbetar i mysterious ways... Började må illa i lördags kväll. Trodde det var något jag ätit. Det gick inte över, utan jag-kanske-måste-kräkas-illamåendet gick idag över i ett konstant jag-har-ingen-aptit-men-kan-äta-lite-ändå-illamående. E-x-a-k-t så som jag mådde då jag var gravid. Och jodå. Tanken slog mig. Tänk om... tänk om det inte var mens och tänk om testet visade fel och tänk om... Ja tänk om jag bara skulle ta och låta det sunda förnuftet ta över och gå och lägga mig istället. Godnatt!

Såklart...

Såklart att det inte var lika lätt på landstingssjukhuset. Åtminstone verkar det inte så. När de efter en dryg vecka äntligen ringde tillbaka kunde de inte säga något om något förrän jag infunnit mig på ett första möte. Där kan behandlingen diskuteras. Men med tanke på att de, trots att vi bor många hundra mil bort, inte kunde tänka sig att ta ens det samtalet över telefon, så är vårt hopp om att de ska vara flexibla med att få göra delar av behandlingen på hemort (på egen bekostnad) väldigt litet.

Tiden vi fick? Om en dryg månad... Tack.

FET 2?

Ringde landstingssjukhuset. De är inte riktigt lika flexibla och samarbetsvilliga som privata kliniken. Vi bor just nu på annan ort än våra små embryon och när vi gjorde första FET på privata kliniken lät de oss göra ultraljuden här hemma och åkte bara dit för ET.

Landstingssjukhuset verkar inte vara lika pigga på den idén. Jag ska inte totaldissa än, för de skulle ringa tillbaka. Bara det att de inte gjort det. Än. Vi ringde i tisdags morse. Imorgon ringer vi om och frågar igen.

Testdag FET 1

Inte för att det behövdes. Mensen kom ju redan i förrgår, men kliniken brukar vilja att man gör ett test för att utesluta att det skulle vara en annan blödning. Men man vet liksom. Där fanns inget som helst utrymme för tvivel på att det här var något annat än mens.

Det känns tungt. Förstås. Men jag har lite skygglappar på och försöker att inte tänka på det. I de flesta fall skulle jag säga att det är en usel taktik. Men just i detta tror jag det är det bästa. Kraften behövs till familjen och nya försök. Den kan inte "slösas" på att sörja det som aldrig blev. Imorgon ringer vi landstingssjukhuset och hör när vi kan sätta igång igen.

Mens

Hann inte tjuvtesta ens.

Ruvardag 13 FET 1

Dag 13 på en fredag, det kan väl aldrig båda gott?

M är mer nervös än jag. Han ringer och frågar "känner du något?" Medan jag själv mest försöker leva med skygglappar och tänka på annat.

Dottern gör det ju lättare denna gång (såklart) men även det faktum att jag inte tar Progesteron gör skillnad. Det är ju på något sätt en ständig påminnelse, det där kladdet... Men det i sig har ju också förskjutit alla svarta trosor senaste dagarna. Utan trosskydd för Proggisarna vill man ju kunna se varje möjligt litet spår...

De goda stunderna tänker jag också att det kanske är därför jag inte känner något. För att jag tagit Pregnyl istället för Progesteron. Fast idag har det känts lite ändå. Och inte på ett riktigt bra sätt. Fast av erfarenhet vet jag ju att även det inte-riktigt-bra-onda kan visa sig vara riktigt-bra-ont.

Nåja. Imorgon vet vi i alla fall.

Ruvardag 12 FET 1

Min mage är i uppror. På alla sätt. Och inte vet man om något av sätten är bra eller dåliga. Beror de på mens i antågande, ett plus på stickan på söndag eller rent av nerver?

Ruvardag 11 FET 1

På förmiddagen upplevde jag en stund av vad som kändes som mensvärk. Under promenaden på eftermiddagen var jag säker på att den kommit. Det var nästan som blött. Vet inte om jag plötsligt börjat svettas på konstiga ställen men när jag kom hem var det blodfritt där i trosan när jag äntligen vågade öppna ögonen och titta.

Positivt däremot är att den där cigarettröklukten jag hade i näsan under graviditeten är tillbaka. Riktigt äckligt, men samtidigt är det ett strå av hopp att hålla sig i en stund.

Ruvardag 10 FET 1

Jag hade en liten dipp i min positivism idag. M frågade hur det kändes i magen och jag kom på att det ju faktiskt inte känts någonting sen förra veckan. Inte heller är jag särskilt öm i brösten, något jag var tidigt vid båda mina tidigare graviditeter.

Men å andra sidan säger man ju att den ena graviditeten inte behöver vara den andra lik. Dessutom molade och drog det rejält i magen på både dag 3 och 4 och det ska ju visst vara så att vid en transfer av ett tvådagarsodlat embryo, så ska det fästa någon gång där. Om det gör det. Men nog sjutton har det gjort det! Positivismen är tillbaka!

Ruvardag 9 FET 1

Fortfarande inga direkta symptom. Men å andra sidan, kan man vänta sig det? Jag menar vad jag hört fäster ägget runt dag 7, så om det gjort det har jag ju bara varit gravid i en dryg dag!

E-vitamin-boostar precis som förra gången. Då gick det ju bra. Hade förmodligen inget med E-vitaminet att göra, men det skadar aldrig. Lunch idag, laxmacka, avocado, mandlar och torkade aprikoser.

UPDATE:

Fast eftersom embryot redan är odlat fäster det (förstås...) tidigare än i "normala" graviditeter: "A healthy human embryo will hatch from its shell on day 5-7 after fertilization and implant within hours after hatching out. So actual invasion of the embryo with attachment to the uterine wall occurs about 2-5 days after a day 3 transfer and within 1-3 days after a day 5 transfer."

Ruvardag 8 FET 1

Jomen luktsinnet har nog minsann vässats senaste dagarna. Nog är jag gravid alltid. Haha! Jag försöker vara positiv och tänka att "det är klart det här gått vägen, allt talar för det". Detta eftersom jag inte tror på taktiken att ställa in sig på det värsta så man inte blir så besviken sen. För besviken som fan, det blir man ändå. Då är det bättre att gå de här två veckorna och vara glad och förväntansfull.

Tittar tillbaka på hur saker varit ruvardag 8 under tidigare behandlingar. Under IVF 1 hade jag redan börjat toanoja; "Jag märker också att jag dröjer längre och längre med att gå på toaletten. Inte förrän det är riktig kris går jag, för det är en så märklig upplevelse. Först titta i byxan - inget blod. Andas ut. En liten stund. Sen kissa och sen titta igen. På pappret - inget blod. Andas ut. Till nästa gång det är dags." Vid IFV 2 verkade jag rätt lugn, förutom det faktum att jag störde mig över att där inte fanns koffeinfritt kaffe på Arlanda. Något som inte ändrats sen dess, åtminstone inte då jag var på terminal 2 förra veckan. Sen under lyckosamma IVF 3 fick jag psykbryt på barndop på dag 8.

Ruvardag 4 FET 1

Undras om det är hormonerna vi IVF-are tillsätter kroppen som gör att vi känner så mycket. Eller om det är att vi helt enkelt känner efter så mycket. För aldrig har jag väl hört någon som blivit gravid på sk naturlig väg klaga över ont i magen/ryggen/brösten ett par dagar efter det lyckosamma ligget...

Men ont har jag idag med. Det molar och strålar i både mage och ländrygg. Dessutom måste jag stuckit in Pregnylsprutan galet på något sätt för jag är ruskigt öm kring stickstället.

Med andra ord. Det mesta är som vanligt en fjärde ruvardag.

Ruvardag 3 FET 1

Som värsta grymmaste menssmärtorna idag. Kan vara positivt, kan vara negativt. Alla som väntat på testdag efter en IVF eller FET vet ju, hormonerna man tillsätter kroppen har samma biverkningar som en graviditet. Men jag har bestämt mig. Som alltid har jag bestämt mig för att det funkar.

Tog spruta 2 av Pregnylen idag. Gick finfint. Även om jag nästan får dåndimpen varje gång jag ser den där nålen man ska blanda medicinen med. Och då är jag inte spruträdd.