Jag sa nej. Eller snarare sa jag "vi kan väl vänta till nästa vecka"? M förstod förstås och svarade "självklart, jag ville mest kolla om du kände dig redo för sådana grejer".
Jag vet att jag sa det, när jag mådde som mest illa för ett par veckor sen. Jag sa "så fort jag mår så bra att jag kan äta som vanligt, då ska vi bjuda hem folk på middag igen". Jag är inte riktigt där ännu.
Det lär inte bli nästa vecka ändå, då är planen istället att dra iväg och åka skidor. Heller inte veckan efter det då M är inbokad den helgen. Så det dröjer. Och det tycker jag är skönt.
Inlägg
Ja, jag vet... Jag är bara nojig och tolkar minsta lilla kroppsignal. Hoppas, hoppas så mycket att det ska funka denna gång!
SvaraRaderaKram på dig.
Jag förstår dig så väl! Jag känner mig helt asocial fortfarande och vill bara träffa vänner där jag verkligen kan sitta som en hösäck i ett hörn och kura om jag vill. Där jag inte behöver vara käck, glad och underhållande om jag inte orkar just då.
SvaraRaderaSena middagar hade definitivt inte varit aktuellt!
Men energin kommer tillbaka! Jag lovar! (Om några år! ;-))