En av sex graviditeter slutar i missfall, sa min läkare. En av sex. Så många. Så många mer än jag någonsin trott.
Jag funderar på vad det beror på. Att man inte vet. Jag har frågat mina vänner och nästan alla har blivit lika förvånade som jag över den höga siffran.
Det kan ju inte vara oupptäckta missfall, sådana som är så tidiga att man tror att det är mensen som kommer. Jag menar, oupptäckta missfall kan väl inte hamna i statistiken?
Det måste vara tystnaden. Många väljer ju att vänta med att berätta om graviditeten till efter vecka 12 och om det då blir ett missfall innan dess, ja då håller man väl tyst om den med. Kanske?
Tänker också på vad jag trott tidigare. Att ett missfall naturligtvis är jobbigt, men att man nog inte känt sig så himla gravid så tidigt ändå att det väl måste vara något man kan komma över. Så småningom.
Oj så fel jag hade. Jag menar, dom här första veckorna har jag ju känt mig helt otroligt gravid. Allt förändras. Brösten har blivit större, jag har mått konstant illa, blivit förstoppad med svullen mage som följd, fått sämre kondition och avsmak för en massa mat jag vanligtvis älskar. Det är ju inte så som jag trodde tidigare, att jag så här i början liksom inte riktigt skulle ha greppat graviditeten. Den är hur verklig som helst och påverkar hela mitt liv. Även om dom flesta symptom jag listat ovan kanske verkar jobbiga så är dom alla värda besväret.
Om det inte skulle gå vägen med den här graviditeten. Ja jag kan inte ens tänka tanken. Det skulle vara fruktansvärt. Ingenting jag skulle komma över. Inte ens så småningom. Plötsligt förstår jag.
Sjukstuga
-
Gittan har varit sjuk och jag med. När man är 40 år och har mycket feber
(mellan 39 och 40) i tre dagar, blir man inte så kaxig. Då kan det bli så
att man ...
8 år sedan
Inlägg
Någon berättade för mig häromdagen att en oerhört stor del av alla de där missfallen är upprepade missfall. Samma kvinnor som om och om igen får missfall alltså. Sannolikt inte var sjätte kvinna alltså. Men ändå.
SvaraRaderaHur man reagerar på missfall är nog också helt individuellt. Det beror nog på hur länge man försökt, om det är första, andra eller tredje barnet som väntas, i vilken vecka det upptäktes, vilka symptom man haft och framför allt hur man är som person.
Själv inbillar jag mig fortfarande att ett tidigt missfall skulle kännas trist, men som en utebliven graviditet och inte som ett förlorat barn. Men VET gör man nog först när man är där.
Jag förstår dig precis. Och jag är inte ens gravid än (åtminstone så vet vi inte). Det måste vara fruktansvärt. Håller tummarna att allt ska gå bra hela graviditeten igenom!
SvaraRaderaStor kram!
Det som slog mig i somras när jag för en del berättade om mitt missfall var att reaktionerna var så olika, och det gjorde det jättejobbigt att prata om det. En del hade själva varit med om det medan andra i princip viftade bort det. Men det var ingen som ville lyssna på hur vi upplevde det, att vi faktiskt såg det hela som ett barn vi förlorat, förutomen nära väninna som själv förlorat ett barn efter många många försök. Det var så otroligt skönt.
SvaraRaderaJag hoppas så att allt ska gå bra för er (och oss) denna gång och du har kommit enbra bit på vägen!!
Åh hjärtat, vilka tankar. Förstår att man funderar mycket. Men det här kommer ju att gå jättebra, jag håller på er!
SvaraRaderaJag kan säga att det är inte många som vet att jag fått två stycken missfall. Förrutom ni på bloggen är det tre personer. Även om det är tidigt missfall så har man börjat tänka och planera. Tror att fallet är ännu lite kämpigare när man har varit i IVF-träsket och man vet att det inte bara är att köra på i sängen vid nästa ägglossning.
SvaraRaderaEnligt en av mina läkare så uppskattar man att 1 av 3 graviditeter slutar i MF - men då räknar man med även de tidigaste, som kvinnan kanske inte ens märker. Så det är förstås bara en uppskattning. När man väl kommit så långt att man sett ett tickande hjärta sa hon 10 %.
SvaraRaderaJag var bara i v 7-8 när mitt MF kom, men jag blev verkligen helt knäckt. :( Som du skriver, redan då känner man sig ju väldigt gravid... & vi hade ju kämpat i flera år.
Nej, nu får det vara nog om MF! Några sådana kommer det INTE att bli här! :)
Kram
Jag har också fått höra statistik som mer liknar den Hanna skriver om. Enl. de läkare jag pratat med rör det sig egentligen om så mkt som var tredje eller t o m varannan graviditet!! Men då är alltså de där jättetidiga som de flesta kvinnor inte ens vet om, medräknade.
SvaraRaderaSen hur man reagerar, ja det är väl så klart olika. Men för mig är mitt mf fortfarande en stor sorg, trots att jag bara var i början av v 6 och inte ens hade känt till graviditeten i en vecka. Jag kan utan tvekan säga att jag aldrig kommer att komma över det. Jag tror att en stor del i det är IVF:andet, jag hade kanske inte känt så stark sorg om vi blivit gravida utan problem.
Förstår att du funderar i de här banorna och tror att det är bra att man gör det, men hoppas givetvis att du aldrig behöver uppleva det på riktigt!!
Kram