Jag har gett upp Lunelax. Jag konstaterade att jag hellre är stenhård i magen och lever på katrinplommon och linfrön, än att vara lite hård i magen men konstant uppsvullen. Lunelax var inte min grej. Nu väntar jag bara på att behöva springa iväg och köpa den där salvan. Den hemska salvan. Hemorrojdersalvan. Det verkar enligt alla vara oundvikligt, men jag lever fortfarande på hoppet.
I övrigt mår jag väldigt mycket bättre. Jag har knappt mått illa sen i söndags och jag kan äta litelite mer. Avsmaken för det mesta finns kvar, kaffe, kaviar och choklad är fortfarande no-nos.
Det är konstigt. För nu när jag mår lite bättre blir jag inte bara glad. Jag blir glad förstås för det är skönt. Men jag blir också aningens orolig. Tänk om inte allt står rätt till. När ska oron släppa? Kommer den ens göra det efter vecka 12 om allt nu går bra till dess?
Man önskar ju att man kunde få göra ett VUL om dagen bara för att veta! Nu ska jag till MVC för första gången på måndag. Jag vet inte om det blir något VUL då, men jag hoppas. Bara för att få se att det fortfarande står bra till där inne. Om det gör det.
Inlägg
Tyvärr är man nog orolig och nojjig genom hela graviditeten. Väntar IVF-bebis i maj och är orolig så fort bebben inte sparkar, så fort jag kan äta och dricka den mat/dryck som jag inte fick i mig den första trimestern. Självklart är vi IVF:are extra nojjiga. Förhoppningsvis släpper det något när barnet väl är fött!
SvaraRaderaHär har du en till som är orolig över allt, men det har du väl knappast missat;) Just nu är det att mina bröst inte ömmar längre... Det verkar aldrig ta slut. Jag är också övertygad om att "ivf-gravida" har det lite jobbigare med att släppa oron /z
SvaraRadera