Beslutsångest

I måndags ringde jag kliniken som direkt började planera in vår nästa behandling. "Okej mens 20 juni, då drar vi igång sen, du kommer in på blodprov 28 juli sen har vi telefonkontakt den 30:e". Jag hann inte tänka utan sa ja.

Man kan ju tycka att jag borde ha bestämt mig redan innan hur jag ville göra. Det hade jag också. Eller rättare sagt, det hade VI gjort. Vi hade bestämt att ha en IVF-fri semester, men på något sätt kändes det fel när jag satt med syster K i luren. Det var som att jag var för petig, för bortskämd, vaddå välja när man vill försöka få barn, det är väl bara att köra på så fort det bara går.

När jag kom hem och pratade med M sa han "det är helt upp till dig, det är ju ändå du som måste spraya och spruta, känner du att det funkar för dig så funkar det för mig". Okej, ingen hjälp. "Men vill du det på semestern" sa M. Nej, egentligen inte. Eller både och. Det skulle kanske vara lättare att spraya och spruta när man är ledig, samtidigt som jag ju gärna vill ha sköna grillkvällar på landet med gott vin till. Visst, man ska "leva som vanligt" under behandlingsperioden, men semestertidernas alkoholvanor i vårt hem är ärligt talat inte att "leva som vanligt". Man unnar sig lite mer än vanligt. Dessutom, det där att passa tider under semestern - kanske inte så kul.

Jag har haft så dåligt samvete, ska man välja bort att försöka för att man själv vill leva gott under sina lediga sommarveckor när det vi helst av allt vill ha är barn.

Usch, denna beslutsångest, detta dåliga samvete. Men till slut tänkte jag att den endaste lilla fördel med IVF är ju faktiskt att man kan välja när man vill börja. En liten fördel bland alla andra nackdelar. Det är klart vi är värda att få välja.

Vi börjar mensen efter, vi gör det. Jag har fortfarande ett uns av dåligt samvete, men ingenting i jämförelse med vad jag hade haft om vi försökt och levt vårt vanliga semesterliv och sen misslyckats. Så har jag resonerat. Vi kan välja bort alkohol och konstiga tider (för att passa sprayning och sprutning) men vårt förhållande mår bäst av att få en skön, vanlig semester. Ingen IVF-semester. Eller, det är ju semester från IVF...

Nu svamlar jag bara så jag slutar. Det dåliga samvetet gnager, det är därifrån svamlet kommer... Är jag ego?

Dilemma

Jag tycker inte om att äta piller av något slag. P-piller gav jag upp efter något år som 20-nånting eftersom jag inte ville stoppa konstiga hormoner i min kropp (något som med tanke på att vi nu gör IVF kan tyckas skrattretande, men jag har satt på mig skygglapparna) och värktabletter äter jag (med några få undantagsfall, som när jag hade lunginflammation typ) bara första mensdagen. Då har jag för ont för principer.

Att ta en värktablett mot dagen-efter-huvudvärk skulle aldrig falla mig in. Jag är för nojjig. Det lär ju vara nog för kroppen att bryta ned alkoholen, jag behöver inte peta in lite paracetamol också. Någon sa någon gång att det inte var bra för... var det njurarna? Nåja, inte bra i alla fall.

Vad gör jag då idag? Dagen efter stor fest, dagen efter natten då jag snubblade hem vid halvfem, dagen efter att mensen äntligen kommit, för igår mitt under festen kom den, woho!

Jag kapitulerade. Hej Alvedon, hej då mensvärk.

Ja den kom och det bara två dagar senare än beräknat. Igår var det exakt 4 veckor sedan jag började blöda efter ET. Min menscykel är 26 dagar så nu räknar jag framåt. 20 juni (midsommar - grattis...), 16 juli och sen 21 dagar på det blir 4 augusti - första dagen tillbaka på jobbet efter semestern. Då bör jag börja spraya. Ja då blev det inte i juli ändå.

Om inte... Om inte jag kan börja redan 11 juli som är dag 21 på nästa mens *bläddrar tillbaka i bloggen och kollar på vilken spraydag jag började spruta* då skulle jag förmodligen börja med sprutorna den 27 juli och gå på första VUL *bläddrar tillbaka och kollar när det gjordes förra gången* 1 augusti (om kliniken öppnat då, skulle ha stängt juli ut, men 1 augusti är en fredag...). Oj, hängde någon med där egentligen, haha - bland alla datum och allt räknande. Knappt jag gjorde det själv, dagen efter och allt, men det verkar som att vi skulle kunna börja redan efter nästa mens. Teoretiskt sett ser det så ut. Wow.

Eller, och hör på den här - det trodde jag aldrig själv jag skulle säga, eller så är det lika bra att vänta till den 4 augusti och ha en IVF-fri semester.

Nu ska jag sluta fundera och räkna. Till imorgon. Då ska jag ringa kliniken och berätta att mensen är igång och då gör vi en ny planering. Vad det än blir, blir det bra. Just nu är jag bara glad att min kropp funkar som den ska. Ja... som den ska och som den ska förresten...

PS I Love You

Jag är ensam hemma ikväll och såg nyss filmen PS I Love You med Hilary Swank som 30-åringa Holly som förlorar sin man i hjärntumör. Som jag grät. Och då är jag inte den som vanligtvis gråter till filmer. Jag ska inte säga att det här var gråt heller egentligen, snarare hysteriskt hulkande genom i princip hela filmen. Jag förstår inte att folk har kunnat se den här på bio, jag törs inte ens se mig själv i spegeln. Rödmosig, snorig och säkerligen svullen.

Jag vet inte om det kan vara att hormonerna spökar fortfarande, jag menar det är ju ändå tre och en halv vecka sen minus. Det kan också vara att jag är oerhört trött efter resan, taxin hämtade tidigt hem också och det blev sent igår så det har bara blivit två-tre timmars sömn. Men mest tror jag att det var att jag kände igen känslan.

Jag kände igen känslan av att vara den som folk inte vet hur dom ska prata med. Jag menar inte att jämföra förlusten av ett embryo med förlusten av en make sedan tio år tillbaka, men scenen där Holly är på landet med sina bästisar som inte klarar av att berätta att den ena är gravid och den andra ska gifta sig - den gjorde så ont. Så känner jag med vänner som blir med barn, som får barn, som har barn - att dom inte riktigt törs prata om sin lycka med mig. Och dom har ju rätt i det, för jag tycker det är fruktansvärt jobbigt. Men jag vill inte. Jag vill inte vara avundsjuk. Inte på vänner.

Senare på kvällen när Holly fixat i köket hör hon vännerna prata på övervåningen. Dom tror inte att hon hör och dom pratar så lyckligt. Så som dom inte kan prata med henne. Om bebisen, om bröllopet, om allt bra i deras liv. Och Hollys ögon tårades. Mina formligen översvämmades.

Förresten. Still no mens. Så om man ska börja räkna igen (suck) så är det BM (beräknad mens) +1.

En dag...

... kvar till planerad mens.

Som jag har väntat och räknat dagar, vill ju bara veta när vi kan börja nedregleringen. Även om det inte är förrän i juli eller augusti vet jag att det kommer kännas bättre att ha ett datum att se fram emot. Släppa allt fram till dess och sen bara hoppas igen.

Men det är klart, om den som sagt kunde vänta en eller två dagar till den här gången skulle det inte skada. Har precis beställt taxi till 05:15 imorgon, gäsp! Blir trött bara jag tänker på det... Flyg och tåg och hotell och så vidare. Det ska bli kul, även om det är jobb nonstop fram till fredag eftermiddag.

Sovdags.

Tre dagar kvar

Nu är det nära. Undrar om mensen kommer komma som den ska. Jag har hört så olika, en del får vänta jättelänge på första mensen efter IVF-behandling medan andra är igång som en klocka direkt. Ja, det blir ju egentligen andra mensen efter i och med den där minusmensen...

Samtidigt som jag hoppas den kommer som den ska så hoppas jag att den kan vänta lite. Två dagar närmare bestämt. En kovändning, jag vet, men jag fick nyss reda på att vi ska iväg med jobbet torsdag och fredag. Mens på resa är aldrig kul, mens på resa med jobbet är ännu mindre kul. Fredagen kommer mest tillbringas på tåg och flyg och sen lite stressjobb inför helgen när jag kommer tillbaka och menssmärtor lär inte göra den dagen bättre. Så... på lördag, det vore finfint.

Inte ensam

Helgen blev skön och innehållsrik. Tjejhelg hos gravida vännen i annan stad. Hon mådde kasst men var fin. Berättade att hon åt hela tiden, att hon ofta till och med gick upp mitt i natten och raidade kylskåpet.

Vi pratade en del om det här IVF-andet och utbytte knäpphistorier, som det där med toapappret. Jag vet inte om det faktum att man inte är ensam är en garanti för att man inte är helt tokig, men jag intalar mig att så är fallet! :o)

Gravida vännen

I helgen ska jag till vännen som efter tre IVF-försök (4 stimuleringar - den första gav ingenting) äntligen blivit gravid. Dom har hållit på så länge, hon och hennes sambo, och ingen kunde vara gladare än jag. Det går ju faktiskt, trots att det såg så omöjligt ut så länge.

Vännen bor i en stad inte så långt från mig, så vi har inte setts och hörts dagligen direkt, men jag har ändå tyckt mig se en förändring i både henne och hennes sambo. Deras liv har mer och mer cirkulerat enbart kring att bli gravida.

Jag förstår det, men jag vill inte hamna där. Det kan tyckas som att mitt liv gör det också när jag skriver här, men bloggen är min ventil för att kunna leva mitt vanliga liv annars. Nåja, så vanligt som det går. För det är klart att även jag förändrats under den här resan och vem vet, blir vi tvungna att kämpa lika länge som vännen kanske vi också hamnar där.

Ibland när jag blir deppig och helt handlingsförlamad och säger "men det är ju för att det är som det är" kan jag tycka att det borde gå över. Jag kan bli orolig att M tror att jag bara tar till det som en ursäkt. "Älskling, jag skulle ha fixat det där men jag orkade inte" om städningen eller "baby jag hade gärna velat följa med men jag vill nog bara vara hemma". En slags ursäkt som inte går att ifrågasätta. Det är klart det inte är så. Ingen hoppas mer än jag att jag ska bli jag igen. Så som jag var.

Det är fortfarande som en väntan. En osäker väntan. En väntan på att få veta när vi kan påbörja nästa nedreglering. Någonstans tror och hoppas jag att när vi fått svar på när det blir, kommer jag kunna utnyttja tiden däremellan på mitt gamla vanliga vis. Man skulle ju kunna tycka att jag borde greja det ändå, vad spelar ett datum för roll liksom, men det är tyvärr så att det gör det.

Nästa vecka. Sen så...

Delmål

Nedräkning.

Om en vecka ska jag få mens om allt är som det ska. Då ska jag ringa kliniken och säga "hej jag har fått mens, när beräknar ni att jag kan börja spraya". Det vill säga "när i juli eller augusti beräknar ni att jag kan börja spraya..."

Det är inte mycket att hurra för, men jag känner att det är ett sätt att komma igenom det här. Att ha delmål. Jag hoppas förstås att vi ska kunna börja nedregleringen redan i juli så det bara är att köra på när kliniken öppnar igen efter semestern, så det är mitt delmål. Att tajma det på bästa sätt. Jag är så trött på att vänta.

Barn på jobbet

Dom är överallt. Barn på jobbet. Och låt mig då först säga att jag INTE jobbar på dagis, förskola eller skola. Inte heller jobbar jag på sjukhus, i en simhall eller på en ridskola. Där jag jobbar är inte barn ett naturligt inslag i vardagen men nu plötsligt dyker dom upp i klunga.

Jag har alltid stört mig litegrann på människor som tar med sig barn till jobbet. Det är helt okej om man har en femåring med sig ett par timmar för det inte gick att lösa på annat sätt, så länge den här femåringen sysselsätter sig själv. När dom börjar springa, skrika, stoja och gärna komma fram och prata - då blir jag något irriterad. Det är inte en arbetsmiljö jag valt. Det händer dessutom oftast på klämdagar eller liknande, då mamma eller pappa inte vill ta ledigt utan tänker "det är ju så lugnt på jobbet att lilla Lisa kan följa med mig". Samma dag tänker jag "det är så lugnt på jobbet att jag kan hinna ikapp allt det där jag lagt på hög utan att bli störd". Tji fick jag.

Nu låter jag som en tjurkärring och det var egentligen inte dit jag skulle komma, utan till alla små bebisar som dom senaste dagarna varit på mitt jobb. Är det inte kollegor som ska visa upp sina nya underverk, så är det kollegor som ska visa upp sina barns nya underverk. Barn och barnbarn vart man än vänder sig alltså.

Jag tycker det är jobbigt och jagg tycker att det är ännu jobbigare att jag tycker att det är jobbigt. Det är ju inte normalt. Jag är inte normal. Jag vill inte ha deras lycka uppkörd i ansiktet på jobbet. Där kommer jag ju inte undan. Nu stryker jag längs med väggarna och försöker så gott jag kan undvika bebislyckan personiferad, något som gör att jag verkar väldigt märklig. Något som gör att folk ropar "men M, kom och titta, hon är sååååååååååååååååå söt". Och jag vill bara kräkas.

Komik mitt i tragiken

Bloggvännen Eluide har gjort ett eget "är-du-ofrivilligt-barnlös-test" och hur hemska alla punkter än är som hon tar upp, så log jag igenkännande för mig själv när jag läste det. Av hennes 30 frågor checkade jag av 19-21 beroende på hur man tolkar det.

Allt är förstås fruktansvärt och framför allt väldigt mycket på riktigt, men det är skönt att kunna fnissa och tänka "så där är jag också, det finns andra som jag" när hon pekar på saker som gjort att man funderat över sitt eget förstånd.

Som "jag undviker vänner och bekanta på grund av min barnlöshet" eller "jag har stenhård koll på min menstruationscykel" eller (en som jag inte kryssade. Än...) "jag har funderat på att stjäla ett barn".

Tack för leendet, Eluide. Tack.

Andras lycka och min avundsjuka

Förra veckan skrev Åsa om missunnsamhet. Vilken lättnad det var att inse att jag inte är ensam. Att jag inte är en hemsk människa när jag som idag på jobbet hatar min chef när han avslutar avdelningsmötet med "N har du något att tillägga mer än att du ska bli farsa i augusti".

Jag vet inte om det är så mycket missunnsamhet som ren och skär avundsjuka för min del. Det är klart jag är glad för N:s och hans frus skull, det är bara det att jag blir till en femåring "jag vill också, vill vill vill..."

Det är också därför jag tycker det är tufft att träffa nyfödda och deras rusiga föräldrar. Jag vill också. På något sätt är det lättare när bebisen blivit lite större och mamman och pappan kommit mer in i sina rutiner, när lyckan inte överglänser alla vaknätter, bajsblöjor och ömma bröstvårtor i världen.

Jag inser att den här avundsjukan är föga attraktiv, att det är fult. Men tro inte att jag vill ta ifrån dessa människor sin lycka, jag vill bara få vara med. Till dess biter jag ihop, ler snällt, säger fina saker till alla blivande och nyblivna föräldrar i vår vänkrets. Dom är många, jag håller av dom alla och jag önskar medlemskap i deras klubb...

Andras reaktioner på vårt misslyckande

Det är såklart jobbigt att behöva berätta, att säga att ”nej det gick inte”. I dom lägena kan jag tycka både att det är bra och att det är dåligt att vi valt att vara relativt öppna med vår IVF-behandling. Alla våra nära och kära har varit införstådda så när jag plötsligt gick under jorden ett par dagar var det ingen som undrade. Det kom fina SMS som sa ”tänker på er” och ”ring när ni orkar”. Det var bra.

Dåligt var när vi i fredags tog tillvara på årets första sommarvarma kväll tillsammans med just nära och kära. Det var första gången efter minuset för många. Deras reaktioner varierade, vad som inte varierade var min reaktion på deras reaktion.

Jag var aldrig nöjd. När någon sa ”men Guuuuud vad jobbigt för er” tänkte jag ”ja det är klart det är jobbigt, men ser det ut som jag vill diskutera det här och nu eller ser det ut som att jag vill ha kul?” Så när en annan vän bara kort konstaterade ”jaha” och fortsatte prata om något annat borde jag ju varit nöjd, eller hur? Men nej, då var den reaktionen också fel. ”Vaddå jaha, bryr hon sig inte mer än så” tänkte jag innan det slog mig att jag är helt dum i huvudet. Att ingen reaktion är bra, rätt och riktig i mina ögon. För det suger. Minus suger. Och ingen som inte varit med om det själv kan till fullo förstå hur mycket det suger. Och det måste jag i min tur lära mig att förstå.

Hormonerna har snott min kondis

Jag har ju under hela IVF-behandlingen varit betydligt mer inaktiv än jag brukar. Löpning är ju min grej och eftersom det var förbjudet under sprut- och ruvtiden var det ett tag sen sist. Det har känts, både i jeanslinningen och på flåset. Promenader är inte riktigt samma sak.

I helgen blev jag lite orolig, då jag blev helt yr och svimfärdig när vi jobbade vid stugan. Jag hoppades att jag som ett under fått gröna fingrar (tar kål på allt grönt och levande i vanliga fall) och försökte mig på att gräva upp ett grönsaksland. Något ska jag väl få att leva... Det var tungt och det var kanske att jag stod framåtböjd ofta som gjorde att allt blod försvann från huvudet och jag trodde jag skulle trilla ihop.

Idag gick jag ut och sprang för första gången sen... länge tillbaka. Oj vad jobbigt det var. Så tungt. Men också så skönt. Det har varit en fantastisk solig dag och efter löprundan åts det middag på balkongen. Blodpudding. Utifall att svimningskänslorna beror på järnbrist och inte motionsbrist. En gardering.

Bubbelbakis

Igår hade jag en första helkväll sen vi började vårt IVF-försök i mars. Det blev mycket bubbel vilket var härligt, men det känns idag. Jag är ovanligt bakis och jag som brukar ha hyfsat bra omdöme blev lite väl full. Kroppen hade väl vant sig vid den senaste tidens måttliga alkoholkonsumtion och blev kalas på ett par glas.

Annat märkligt och kroppsligt är att min mens som brukar vara väldigt skonsam och måttlig höll på länge och det kommer fortfarande läskiga och bruna sista-dagen-flytningar. Jag vet inte riktigt vad jag ska räkna som första mensdagen, det började ju komma lite redan på lördagen (26 maj), men mer rejält på söndagen. Min cykel är 26 dagar så det betyder att jag nu räknar ner till 22 eller 23 maj. Räknar ner till mens. Igen. Blä.

M lagar korv stroganoff till mig. Bra bakismat. Det och en film i soffan blir fint. Och resplaner, vi åker någonstans och tar hand om varandra när det är långhelg vid nationaldagen. Var spelar mindre roll, bara vi får komma bort och göra annat.

Jag har förresten en jobbig dejt jag skjutit på för länge. Vänner med ny bebis. Under tiden vi försökte kändes det inte så jobbigt att träffa smått, men nu är det lite tufft. Hur gör man det lättare? Varför kan jag inte bara vara glad och lycklig för deras skull? Det är jag naturligtvis, av hela mitt hjärta, men den där sorgliga avundsjukan, den där varför-får-aldrig-vi-känslan dyker också upp. Jag hatar den.

Konstigt också, att samma känsla INTE infinner sig på samma sätt då det är en IVF-are som blir gravid. Då blir jag bara genuint lycklig. Det är kanske att jag då också blir hoppfull. Fy så egoistisk man är. Jag är.

Vad händer om vi aldrig får barn?

Då har det gått exakt en vecka sen vi testade minus. En vecka där känslorna åkt bergochdalbana. Dalarna har övervägt och topparna dykt upp när förträngningsmekanismerna kickat in.

Igår satt jag i solen och läste. Boken tog slut och plötsligt bara satt jag där fast i tankarna och stirrade. M frågade vad jag tänkte på, jag svarade ”inget roligt” och han sa ”jag ser det”. ”Tänk” fortsatte han, ”tänk vilket slöseri egentligen, du hade kunnat sitta där i solen och må bra”.

Han har förstås rätt. Jag kan inte låta dom svarta tankarna ta över. Jag måste leva som jag brukar, utan för mycket tanke på framtidens om, när, hur och varför. Om, när, hur och varför dyker upp ändå och jag vill inte missa nu för att jag tänker på sen.

M undrar hur jag tänker, vad jag är rädd för. Han är mest rädd för hur värsta-tänkbara-scenario skulle påverka vårt förhållande, säger han. Klarar vi att inte få barn? Jag vill inte ens tänka tanken. Det finns inte i min värld. Det är klart vi kommer lösa detta, på ett eller annat sätt. Men om inte… ja då är jag glad att det är just M jag ska dela resten av mitt liv med. Oavsett hur och var.

”Jag vill ju inte ha barn bara för att” säger M ”jag vill ju att VI ska ha barn, att du och jag ska skapa något ihop”. Du och jag.

Första pojkvännen

Jag träffade honom när jag gick i gymnasiet. Jag gick i ettan, han var en av dom snygga killarna i tvåan. Ja det tyckte åtminstone jag.

Jag var sjutton, naiv, förälskad och oskuld. Jag var säker på att det var han och jag för alltid, därför var det självklart att han också skulle bli min förste.

Jag skaffade p-piller och när jag efter tre månader kände mig redo hade vi sex. Hemma i flickrummet, välplanerat och inte ett dugg traumatiskt. P-piller ja, kondom var inte att tänka på. Jag var ju oskuld och han hade ju bara haft sex med en tjej innan mig. Så idiotiskt man tänker ibland. Eller snarare INTE tänker.

Det tog ytterligare tre månader, sen gjorde han slut. Hans kompisar tyckte han blivit tråkig, sa han. Jag var förkrossad. Andra killar var helt ointressanta. Jag försökte tänka på annat. Planerade en resa till Frankrike med bästa vännen för att lära mig franska. En månad skulle vi vara borta. Det enda som grusade dom planerna var att jag emellanåt hade så ont i magen.
Dagen innan resan berättade jag detta för vännen och vi kom överens om att det var bäst att gå till läkaren innan vi åkte, hemma i Sverige. Tänk om det blev värre och vi satt i Frankrike.

Jag ringde vårdcentralen men blev hänvisad till gynakuten. Jag hade aldrig varit hos en gynekolog tidigare och var livrädd. När jag till slut fick komma in möttes jag av en stressad man som ställde frågor som ”hur gammal är du, är du sexuellt aktiv, hur många har du haft sex med”? ”Sjutton, nej inte just nu, och en” svarade jag darrigt. Jaja, då är det nog ingenting. Han hänvisade mig till stolen, gjorde en snabb undersökning och skickade hem mig utan att ta prover. ”Det är inget fel på dig”.

Sommaren gick, värken fortsatte och framåt hösten gick jag till ungdomsmottagningen. Där tog dom prover och konstaterade klamydia. Jag hade klamydia. Jag hade gått med klamydia i ett halvår. Jag hade gått med klamydia i onödan i drygt fyra månader – hade läkaren på sjukhuset bara tagit ett enkelt prov hade saker kanske sett helt annorlunda ut idag.

Sen dess har jag sagt ”jag tror inte jag kan få barn, jag tror den där klamydian jag gick med så länge har förstört mig”. Jag sa det, men på något sätt fattade jag inte allvaret i det. Innerst inne vet jag inte om jag egentligen trodde det.

Men i oktober 2006 när jag och M bara i någon vecka glatt oss åt att vi var gravida började jag blöda. Snabbt till sjukhuset och akut operation för utomkvedshavandeskap. Embryot hade fastnat i min ena äggledare. Vidare undersökningar och en hysteroskopi senare kunde man konstatera att min ena äggledare i princip inte fanns kvar, där var bara ärrbildning och den andra var nästan ihopväxt. IVF nästa.

Min första pojkvän. Min första sexuella erfarenhet. Han hade bara varit med en tjej tidigare, men det räckte. Tänk om vi bara använt kondom.

Strömming

Jag fortsätter frossa i sådant jag hoppats vara tvungen att låta bli dom närmsta nio månaderna.

Igår drack vi mängder av vin och svullade i opastöriserade ostar och idag steker M strömming. Strömming med potatis- och jordärtskocksmos. Serveras naturligtvis med öl.

Överflödig kommentar: Naturligtvis hade jag hellre varit tvungen att låta bli. Nu tänker jag istället att det är lika bra att överdosera i mat, dryck och aktiviteter man bör undvika som gravid, för när det är dags för nytt försök i juli/augusti tänker vi nämligen lyckas. Så det så. Det skålar vi för!

Minusdepp på landet

När jag ringde pappa och berättade om vårt minus sa han "men finns det inget man kan göra annorlunda, är det något ni själva kan påverka, finns det inget..."
"Näe" avbröt jag honom "det finns inget mer vi kan göra själva, det finns inget mer jag kan göra. Jag har till och med druckit koffeinfritt kaffe under ruvartiden".
Då tystnade pappa och sa "okej..." Det fanns inte så mycket att tillägga. Han vet hur mycket jag tycker om mitt kaffe. Mitt riktiga kaffe, med riktigt koffein i. Inte för att det var svårt att avstå, det finns inte mycket jag inte skulle avstå för att få det här att fungera.

Nu går det att tänka på annat. Förtränga det. För det mesta. Men när jag går själv, promenerar en stund utan att lyssna på musik eller prata i telefon måste jag till slut sucka högt för tankarna blir för tunga. Det känns som att jag inte får tillräckligt mycket syre. Sucken ger mig luft och den blir på något sätt ett "lalalala, nu tänker jag på något annat..." om någon förstår... Det går en stund, men snart nog är jag tillbaka där. I dom tunga tankarna.

M är fantastisk. Säger "huvudsaken är att du och jag har varandra, att du och jag har det bra tillsammans." Visst är det så, samtidigt vill jag ju kunna ge honom, ge oss - mer. Felet sitter ju hos mig, hade mina äggledare varit hela hade vi haft en liten bebis nu. Vi blev ju faktiskt gravida väldigt snabbt efter att vi började försöka. En graviditet som ju slutade i utomkveds, operationer som konstaterade att äggledarna var helkassa och sorg, sorg, sorg. Och nu igen. Sorg.

Nåja, vi kommer igen. Här sitter jag framför brasan i sommarstugan med ett glas vin framför mig och min älskade M bredvid mig. Livet kunde vara värre.