Vecka 10 +2

Andra gottar till det en lördagskväll. Handlar snacks, något gott vin, lite choklad kanske. Inte jag. I dryckesväg är det bara vatten som gäller. På mornarna tvingar jag i mig lite pepparmintste mest för att skölja ned gröten med något, lite juice går också bra och det har blivit något glas Ginger Ale. Men helst vatten. Allra helst bubbelvatten. 

Till snacks har jag en ny favorit nu när jag faktiskt kan äta litelite mer. Har inte mått riktigt illa sen i söndags. Mitt nya måste är rostat bröd med antingen gurka eller tomat och örtsalt. Låter kanske torftigt, men jag är glad att ha hittat något att snacksa på:

När det gäller sötsaker är det betydligt värre. Nu borde man väl kanske bara vara tacksam över den ofrivilliga nyttigheten, men det är faktiskt inte roligt att aldrig kunna unna sig. Så jag är glad att jag nu kan få i mig glass. Ett par skedar, sen är min kropp mer än nöjd, men den lilla stunden av njutning är faktiskt guld värd:

Pratade med en vän idag, en tvåbarnsmamma och frågade om hon minns om dom gjorde ultraljud första gången hon gick till MVC. Hon sa nej. Det var till KUB-testet, sen en gång till i vecka 20 och om man ville kunde man köpa sig ett extra i vecka 30. Jag som så sett fram emot att få se att allt står bra till, om det nu gör det, när vi ska på vårt första MVC-besök på måndag. Kanske att det är annorlunda vid en IVF-graviditet? 

Dom senaste dagarna har jag varit lite öm i magen, något som naturligtvis spätt på oron lite. Men jag har ju fortfarande avsmak för en massa mat och hej-hoppsan vad dålig i magen jag är än. Något jag ser som ett positivt tecken såklart, på att allt fortlöper som det ska. Hur knäppt det än låter... 

Gurkmackan och glassen kallar. Min torftiga svullolördag fortsätter! :o)

Vecka 10 +1

Jag sa nej. Eller snarare sa jag "vi kan väl vänta till nästa vecka"? M förstod förstås och svarade "självklart, jag ville mest kolla om du kände dig redo för sådana grejer".

Jag vet att jag sa det, när jag mådde som mest illa för ett par veckor sen. Jag sa "så fort jag mår så bra att jag kan äta som vanligt, då ska vi bjuda hem folk på middag igen". Jag är inte riktigt där ännu.

Det lär inte bli nästa vecka ändå, då är planen istället att dra iväg och åka skidor. Heller inte veckan efter det då M är inbokad den helgen. Så det dröjer. Och det tycker jag är skönt. 

Vecka 10 +0

Jag är en glädjedödare och en tråkmåns.

"Ska vi inte bjuda hem några på middag på fredag" sa M igår. Jag tänkte bara "neeeeej". Jag känner mig så fruktansvärt asocial och vill inte annat än krypa i skönkläder och mysa i soffan typ varje kväll. 

Självklart vill jag träffa våra vänner, men jag tänker "dom finns kvar". Däremot får jag skuldkänslor gentemot M. M som får hänga med mig när jag vill göra samma sak varje kväll. Det vill säga ingenting. Han hittar förstås på saker med vänner på egen hand, men vi gör inte "roliga" saker tillsammans särskilt ofta längre.

Men jag försöker. Vi går på bio ibland och vi har varit på någon utställning. Men vi har faktiskt knappt träffat vänner tillsammans sen vi plussade. 

Så nu känner jag att jag måste ställa upp. Att jag borde bita ihop och umgås. Med M. Med vänner. Jag kan ju inte bara krypa in i mitt lilla skal.

Det jobbiga med att ha folk här hemma bara, är att jag inte kan dra mig undan riktigt när jag vill. Visst - jag kan gå och lägga mig, men det känns inte helt okej. Och våra middagar, ja... låt oss säga att dom knappast brukar sluta i tid... Det äts länge, dricks mycket, spelas spel och pratas, pratas, pratas. Sist gick folk vid halvsex. På morgonen... Vansinnigt trevligt förstås, vanligtvis. Bara inte nu.

Jag vet inte om det går att kompromissa. "Visst vi bjuder på middag, men dom kan väl gå vid tolv..." Hur löser man det? Kör man iväg folk? En idé jag har är att M kan ta med sig dom och gå ut efter. Men frågan är om han vill. Eller om någon nappar på förslaget. Vi brukar sällan göra det. Det är ju alltid trevligare hemma med vänner än ute med vänner. 

Mitt liv som tråkmåns... 

Vecka 9 +6

Jag har gett upp Lunelax. Jag konstaterade att jag hellre är stenhård i magen och lever på katrinplommon och linfrön, än att vara lite hård i magen men konstant uppsvullen. Lunelax var inte min grej. Nu väntar jag bara på att behöva springa iväg och köpa den där salvan. Den hemska salvan. Hemorrojdersalvan. Det verkar enligt alla vara oundvikligt, men jag lever fortfarande på hoppet.

I övrigt mår jag väldigt mycket bättre. Jag har knappt mått illa sen i söndags och jag kan äta litelite mer. Avsmaken för det mesta finns kvar, kaffe, kaviar och choklad är fortfarande no-nos.

Det är konstigt. För nu när jag mår lite bättre blir jag inte bara glad. Jag blir glad förstås för det är skönt. Men jag blir också aningens orolig. Tänk om inte allt står rätt till. När ska oron släppa? Kommer den ens göra det efter vecka 12 om allt nu går bra till dess?

Man önskar ju att man kunde få göra ett VUL om dagen bara för att veta! Nu ska jag till MVC för första gången på måndag. Jag vet inte om det blir något VUL då, men jag hoppas. Bara för att få se att det fortfarande står bra till där inne. Om det gör det. 

Vecka 9 +4

Nya upptäckter. 

Var hos tandläkaren idag. Inget akut. En visdomstand som växer med jämna mellanrum som gör ont. Jag skulle se om den kommit upp tillräckligt för att ryckas ut. Liksom i förbifarten säger tandläkaren "och hur går det med din bettskena"? Jag förklarade att jag inte använde den just nu på grund av gravidillamåendet. "Jaha är du gravid, grattis, men hur vill du då göra med röntgen nu"?

Att listas under saker-jag-inte-visste. Det är inte bra att bli röntgad som gravid. Man kan få ett slags blyförkläde som ska skydda, men eftersom det som sagt var inte var akut för mig, avstod jag. 

Som sagt. Saker jag inte visste. Jag kände mig lite som en idiot. Som att jag borde ha vetat... 

Vecka 9 +3

En av sex graviditeter slutar i missfall, sa min läkare. En av sex. Så många. Så många mer än jag någonsin trott.

Jag funderar på vad det beror på. Att man inte vet. Jag har frågat mina vänner och nästan alla har blivit lika förvånade som jag över den höga siffran.

Det kan ju inte vara oupptäckta missfall, sådana som är så tidiga att man tror att det är mensen som kommer. Jag menar, oupptäckta missfall kan väl inte hamna i statistiken?

Det måste vara tystnaden. Många väljer ju att vänta med att berätta om graviditeten till efter vecka 12 och om det då blir ett missfall innan dess, ja då håller man väl tyst om den med. Kanske?

Tänker också på vad jag trott tidigare. Att ett missfall naturligtvis är jobbigt, men att man nog inte känt sig så himla gravid så tidigt ändå att det väl måste vara något man kan komma över. Så småningom.

Oj så fel jag hade. Jag menar, dom här första veckorna har jag ju känt mig helt otroligt gravid. Allt förändras. Brösten har blivit större, jag har mått konstant illa, blivit förstoppad med svullen mage som följd, fått sämre kondition och avsmak för en massa mat jag vanligtvis älskar. Det är ju inte så som jag trodde tidigare, att jag så här i början liksom inte riktigt skulle ha greppat graviditeten. Den är hur verklig som helst och påverkar hela mitt liv. Även om dom flesta symptom jag listat ovan kanske verkar jobbiga så är dom alla värda besväret.

Om det inte skulle gå vägen med den här graviditeten. Ja jag kan inte ens tänka tanken. Det skulle vara fruktansvärt. Ingenting jag skulle komma över. Inte ens så småningom. Plötsligt förstår jag.

Vecka 9 +1

Puh... Har precis gått upp till lägenheten. Vi bor på sjätte våningen och jag brukar vanligtvis (om jag inte handlat tungt) gå upp. Lite välbehövlig motion. Dom senaste veckorna har jag märkt hur jag blivit mer och mer andfådd för varje dag jag gjort trappbestigningen. Undras om det har med den där ökade hjärtfrekvensen att göra, eller om min kondis helt enkelt numera är icke-existerande. Jag motionerar ju varje dag, antingen på min älskade Wii-bräda eller i form av långpromenad. Men det är ju inte som vanligt. Inte med joggingturer. 

Äsch, jag röstar för att det har med det första att göra, det andra ger mig så dåligt samvete. Kan vi inte bara säga så va?

Lunelax-update då. Ja förutom att det smakar rätt illa så KANSKE det funkar. Lite grann. Det har en citronaktig smak med tydliga fejksockerbismaker. Jag hatar lightprodukter, särskilt dom med konstgjort socker i. Tycker det smakar vedervärdigt.

Men förutom det som sagt, så var första dagen hemsk. Då drack jag sörjan tre gånger, den sista fick min mage att bli till spärrballong. Jag har aldrig sett något liknande. Jag kunde inte äta. Jag var inte mätt, men det kändes som att magen var sprängfull och att det fanns mat ända upp i halsen. Fast jag inte hade ätit sen lunch. Bulkmedel = bantningsmedel? Är det så här det känns att äta sådana där lura-hungern-preparat? Vidrigt i så fall.

Dagen efter tog jag istället två doser och hoppade över den sena. Då kändes det lite bättre så idag gjorde jag likadant. Och se det går lite bättre. För att vara lite äckligt beskrivande så behöver jag inte ta i så mycket för att det ska komma ut, men det känns fortfarande som det finns mer kvar där inne, plus att färgen och konsistensen är lite märklig. Typ ljus och ja... flytande. Alltså inte diarré utan verkligen flytande bajskorvar. Haha, så där ja. Så fick jag ur mig lite onödigt detaljerad information. Hoppas ingen tog illa vid sig.

Jag fortsätter och hoppas på ytterligare förbättring. Det ska ju ta ett par dagar innan önskad effekt uppnås, står det på paketet. Ingen blir gladare än jag om så händer. Och om så händer, så ska jag nästa gång köpa det smakfria pulvret man blandar i maten istället för den här läbbiga drycken! 

Vecka 8 +6

Testing testing.

Nu har jag köpt hem bulkmedlet Lunelax och druckit mina första två glas. Till en början ska det intas morgon, middag, kväll och först efter ett par dagar ska effekten uppnås. Det smakar... citron typ. Det är som ett pulver som man rör ut i ett glas vatten och dricker. Pulvret geléas redan i glaset, vilket åtminstone får mig att hoppas att samma sak ska hända i min lilla tarm... 

"Normaliserar tarmfunktionen vid både hård och lös avföring" står det på paketet. Tack för att jag slapp stöta på någon jag känner på Apoteket... 

Det ska vara helt riskfritt att använda som gravid och det innehåller något jag aldrig hört talas om tidigare. ISPAGHULASKAL. Låter som något man hittat på. 

Jag återkommer med fullständig recension så fort jag vet! Under tiden noterar jag två nya ord till min vokabulär: ispaghulaskal och bulkmedel. 

Vecka 8 +4

Right on time.

Ultraljudet idag gick super. Liten låg och kröp ihop och hjärtat tickelitackade på som det skulle. H*n ville inte riktigt sträcka ut för mätning först "det blir ett bestämt barn" sa Dr S. Men sen fick hon fram 18,6 mm vilket motsvarar vecka 8+4 vilket ju är exakt på dagen enligt räkning från återföring. 

Det kunde inte varit bättre. Vi fick med oss papper att lämna till MVC, samt papper att skicka in till sjukhuset då barnet är fött, för statistik osv. Det kändes lite tidigt, även om jag är betydligt lugnare nu finns ju oron där hela tiden och jag tar inget för givet. Dessutom undrar jag hur jag ska kunna hålla reda på ett litet papper i över ett halvår och sen komma ihåg att ta fram det, fylla i det och posta. Det känns naturligtvis som det minsta problemet just nu.

Dr S rekommenderade som så många andra åksjukepillret Postafen om illamåendet blir för kraftigt, men jag är ju väldigt emot piller av alla slag så det får nog bli väldigt mycket värre innan det händer. Däremot frågade jag om bulkmedel som ju Hanna tipsade om i ett inlägg förra veckan. Det är ju bara fibrer och känns helt okej och den hårda magen är för tillfället ett större problem än illamåendet. Konstigt bara, jag vräker ju i mig fibrer i vanliga fall, men det är kanske något speciellt med just dessa. Jag återkommer med fullständig recension. :o)

Nu väntar jobbet som just idag känns som en småsak i mitt lyckorus efter dom goda nyheterna. 

Vecka 8 +3

Mitt senaste tjat om myrdieter och bajs fick mig att tänka på något som hände när jag var liten: 

Hela familjen var som vanligt på väg ut till landstället över helgen och när vi satt där i bilkön började pappa plötsligt skratta. Ja vi pratar inget vanligt småskratt utan mer asgarv. När han försökte få ur sig vad det var övergick skrattet i hysteriskt fnitter. Han frustade och tårarna rann och fick naturligtvis inte ur sig ett ord. Till slut lyckades han peka på bilen framför. I bakrutan satt en dekal:

Ät som en myra - skit som en elefant.

Viktväktarna. 

Än idag blir jag full i skratt av att bara tänka på det där. Tilläggas bör att min far absolut inte har kiss-och-bajs-humor, snarare tvärtom. Något som naturligtvis gjorde hela skratthistorien i bilen ännu roligare för oss andra. Att pappa skrattade åt bajs!

Annars på det mer seriösa planet. Två dagar kvar innan "gravid"-VUL nr 2. Tisdag it is. Hoppas allt går bra. 

Vecka 8 +1

Om du är känslig för bajssnack så sluta läsa nu.

Min mage är inte vad den brukar vara. Inte heller min kosthållning, förutom frukosten som jag äter nästan som förut. Den enda ändringen är att det blir en halv portion gröt istället för en hel. Mer grejar jag inte med myrdieten illamåendet tvingat mig till.

Jag äter frukost som min mage borde gilla. Jag äter frukost som i vanliga fall gör att min mage fungerar som en klocka. Mat in. Bajs ut. Varje morgon. Havregrynsgröt med extra linfrön och bär, fullkornsbröd med något pålägg, juice och ett par katrinplommon.

Frukosten är som vanligt. Magen är det inte. Jag bajsar sten. Allvarligt talat, det är så hårt att jag får ont i rumpan och tror att blodkärl i ansiktet ska sprängas av mina ansträngningar. Och det kommer i minst två, ofta tre omgångar. På en enda morgon.

Vad ska jag göra? Jag menar min normala frukost innehåller ju sånt man rekommenderar för dåliga magar, varför har den kosten slutat bita?

Och just idag när jag valde att ha klänning på mig, just idag bestämde sig magen för att dessutom vara hysteriskt uppblåst. Som jag gått och hållt in varje gång någon varit i närheten. Puh. Jag vet på allvar hur jag kommer se ut i sjätte månaden om vi nu har sådan tur att allt går vägen med denna graviditet.

Det var helt fantastiskt att få komma hem och kliva ur klänningen, krångla mig ur dom tajta strumpbyxorna som känts som ett tortyrredskap, hoppa i leggings, stortröja och raggisar och bara krypa upp i soffan med datorn. Underbart.

M är borta på jobbpryl ikväll också, så jag har en hel fredagskväll alldeles för mig själv. Nu älskar jag naturligtvis att hänga med M, men ibland är egentid otroligt uppskattat. Som idag.

Vecka 8 +0

Tre goda nyheter:

1. Jag mår illa igen.
Nej det är inte särskilt härligt, men jag känner mig åtminstone mindre orolig över att allt skulle gå åt skogen. Det är inte fullt lika illa som i början, men det är väl också det helt normalt. Som Signora skrev i sin kommentar till mitt förra inlägg "det ska vara värst i början då hcg-värdet stiger som kraftigast".

2. Jag älskar min nya Wii-bräda.
Jodå, jag är 36... och jag fick en sådan "fit-bräda" till vårt Wii-spel i julklapp. Den har nu använts flitigt var morgon i minst 30 minuter. Jag tyckte den verkade urfånig när den lanserades men jag har ändrat uppfattning. Nu när jag inte känner mig helt bekväm med mina vanliga joggingturer (jodå jag vet att det är helt okej, det är bara galna tankar "tänk om grynet skulle skumpa ut...") och inte är en sådan som verkligen tar mig till gymmet är denna fantastisk. Jag kör lite step-up för konditionen, några styrkeövningar, men främst satsar jag på yogan. Med det här måendet passar det också bra. Jag kan verkligen träna när jag vill, jag behöver inte passa några tider, och skulle jag mitt under må alldeles för illa är det bara att pausa. Det här innebär också att jag numera är med våg. Har aldrig ägt en, men här väger man in sig och sätter upp ett mål. Mitt har varit att behålla vikten men med en mathållning som en myra har jag förstås gått ner. Inget jag tänker oroa mig för, det fanns en hel del att ta av efter ett år av IVF plus att det ska vara helt normalt att såväl gå upp som gå ner i början av en graviditet. Embryot får den näring det ska ha oavsett, säger dom som vet. Så här i början.

3. Kick-offen är inställd!
Undras vad folk på jobbet tänkte när jag formligen jublade över besparingen inställd kick-off. Nu behöver jag inte fundera mer på hur jag skulle bli tvungen att mörka mitt icke-alkohol-intag. Men tack för bra tips ändå, Thibb, Zygoten, Tovalisa och Uniflora!

Vecka 7 +5

Jag mår bättre. Inte bra, men bättre. Inte jag-kan-äta-vad-som-helst-bra, men jag-kan-äta-lite-mer-bättre. Jag borde kanske vara glad och tacksam över att gå omkring och bara vara halvillamående, istället för som dom tio föregående dagarna - spyan-i-halsen-illamående. Jag borde vara glad och tacksam. Men det är jag inte.

När vi var på VUL förra veckan frågade läkaren hur jag mådde. "Bra men trött och illamående" svarade jag. "Det är normalt" sa hon, "inget att oroa sig över. Snarare ska man då oroa sig om man slutar må illa" sa hon och skrattade lite.

Jag skrattade också. Då. Inte nu. Nu ekar hennes ord i min hjärna som en gnagande oro kring mitt något bättre tillstånd. Jag hoppas oron är obefogad. Jag försöker att slå bort den och bara leva i mitt lyckorusiga jag. Men ibland kommer den och skuggar tillvaron.

Vecka 7 +4

Back to work.

Jag fasade ju lite i helgen inför den kommande måndagen och första dagen på jobbet som både gravid och konstant illamående. Det gick... över förväntan.

Jag har förmånen att kunna jobba ungefär halva min dag hemma, vilket gör att jag kan lägga upp arbetet lite så som jag vill. Jag började därför jobba redan igår kväll. Tog två timmar då jag mådde fint, så jag fick en lite längre morgon - då jag vanligtvis inte mår så fint. Jobbade två timmar under morgonen istället för dom vanliga fyra och var på jobbet ca 11-16. Så får det nog fortsätta tills illamåendet gått över.

Fast det var bättre idag. Tionde dagen som illamående dygnets nästan alla timmar. Jag hade en flaska vatten och en påse vindruvor bredvid mig hela tiden, vilket motade bort det värsta. Det blev yoghurt, frukt och müsli till lunch - vilket gick ner. Lagom fräscha smaker som min illamående kropp klarar av.

Det som mest hjälpte dock, tror jag var att vara sysselsatt. Jag kunde inte göra ingenting och tycka synd om mig själv. Man kan ju tycka att jag även ledig tid borde kunna hitta på en massa saker att göra: fixa med allt som sedan länge behövts fixats (foton in i album, sy i den där knappen, rensa garderoben osv), laga mat, baka, städa, träffa vänner, motionera, stryka... ja du fattar - listan kan göras hur lång som helst. Men hur hemskt det än låter kan jag inte uppbåda det när alternativet finns att göra just ingenting. Inte när jag mår så här. Jag tror inte ens att jag nu, när jag vet att jag mår bättre om jag är sysselsatt, kommer att kunna göra det. För det är inga måste-göran. Det är nog det som är grejen. Med jobbet kan jag inte komma undan. Fy så lat och hemsk jag är...

Det positiva med det hela var att jobbet gick fint. Det funkar att jobba och må illa. Det funkar bra. Nu ska jag bara klura ut hur jag ska slingra mig ur alkoholdrickandet på kick-offen som väntar om knappt två veckor... Det kommer inte bli lätt. Jag är i ärlighetens namn lite av en partyprinsessa som icke-gravid. Knivigt att plötsligt gå och lägga sig tidigt och tacka nej till goda drinkar. Tror inte någon köper det...

Vecka 7 +2

Vad gör man inte...

Förutom att vara uppfylld av ett lyckorus över att vi är gravida, är jag mest illamående. Hela tiden. Ett positivt tecken förstås - det betyder att graviditetshormon produceras en masse men samtidigt... det är sådär kul.

Varje dag handlar om att hitta något jag KAN äta. Det är en begränsad lista och den ändras dagligen. Det som funkade igår behöver nödvändigtvis inte funka idag. Jag har testat dom flesta tips. Jag äter lite innan jag stiger upp ur sängen, jag äter lite och ofta, jag undviker fet och stark mat (inte för att jag hade kunnat äta det...), jag dricker mycket, jag har testat Ginger Ale (vilket var förvånansvärt gott även utan whiskey och citron som är hur jag brukat dricka det annars, men som inte tog bort illamåendet), jag har tuggat ingefära och sist men inte minst så köpte jag ett par Seabands. Ja, dom här fula armbanden som ska trycka på en punkt på handleden vilket ska stilla illamående.

M fnissade åt mig där på Apoteket och sa "tror du verkligen det funkar?" Jag försökte förklara. "Tänk dig känslan när du vet, att om tre minuter kommer jag spy, fast utan att verkligen göra det". För så känns det. Inte dygnet runt, men jag är oftare illamående än jag inte är det. "Om du kände så nästan hela tiden, skulle du inte tycka att alla medel var värda att testa?" Jo. Det tyckte han förstås. Vi köpte dom och jag satte på dom på momangen och vips så mådde jag som en prinsessa igen.

Eller inte. Om det ändå varit så. Möjligtvis, möjligtvis kan illamåendet klingat av något. Men lika sannolikt är att det bara var en naturlig illamåendedipp. Eller inbillning. Men jag fortsätter försöka. Igår kväll var det armband på när jag var på middag med bästa tjejkompisarna, och då mådde jag prima hela kvällen. Idag har det varit värre. Och måndagen ska vi inte tala om. Den bävar jag för. Tillbaka på jobbet. Jag kan ju säga att dom svettbandslookalikesen inte kommer hänga med dit. Svårt att vara hemlig med sådana på armlederna!

Bild lånad från http://www.travelersshoppes.com

Vecka 7 +0

Heja Nina P!

Läste en intervju med Nina Persson i dagens Metro. På frågan "ska du och din man skaffa barn snart" (efter snart 8 års äktenskap kan man ju tänka sig att det kommit upp i både intervjuer och privata sammanhang typ tusen gånger tidigare...) svarar hon kort "sådant frågar man inte en 34-åring".

Näe det gör man faktiskt inte. Tänk om folk kunde fatta det...

Vecka 6 +6

Tick tock. Tick tock. Vi såg ett hjärta! Eller, vi såg hjärtfrekvensen på det 8,2 mm lilla embryot som sitter som det ska i livmodern och ingen annanstans. Gissa om vi var lättade... Underbara nyheter - gravida "på riktigt" och inget nytt utomkvedshavandeskap.

Annat som tickar på är veckorna och dagarna. Storken flyger i skymningen frågade i mitt förra inlägg om hur det kom sig att det skiljde 2 "graviddagar" mellan mig och Fertilitetsturisten då jag hade ET 4 dagar innan henne. Det är förstås jag som räknat fel. Barnmorskan jag pratade med när vi ringde in vårt positiva resultat sa "räkna 2 veckor från ET" medan läkaren idag sa "räkna 2 veckor plus 2 dagar från ET". Vilket gör att vi hoppar kvickt fram till 7 veckor redan imorgon istället för på lördag.

Allt såg fint ut. Inget syntes av den svullna äggledaren längre och läkaren sa att missfallsrisken minskar när man sett en hjärtfrekvens. Innan det är den ca 1 av 6. Galet mycket...

Nästa VUL blir om 2 veckor, den 20 januari. Ser allt bra ut då blir vi troligtvis vidarebefordrade till vanliga mödravården. Jag hoppas, hoppas att allt ska gå fint.

Illamåendet har hållit i sig, vilket är ett gott tecken även om det är lite jobbigt att inte kunna äta allt. Eller ens lukta på allt. Idag ratade jag kinamat till lunch för att jag inte klarade av lukten från friterad mat. Det finns annars ingen direkt logik i vad jag kan äta och vad jag inte kan äta. Friterat, choklad, kaviar, kaffe, nötter, vilt, blodpudding och ost går bort. Ett av få tillfällen jag inte mår illa är märkligt nog när jag äter. Mycket småtuggande alltså och eftersom jag inte kan äta en obegränsad mängd av salta björnar har dom fått sällskap av morotsslantar, klementiner, vindruvor, riskakor och annat smått man kan peta i sig lätt och ofta.

Men allt som allt, en mycket bra dag idag!

Vecka 6 +0

Nyårsaftonen 2008 var den lugnaste hittills sen... ja förmodligen sen innan jag började dricka alkohol helt enkelt. Men vi åt gott. Däremot kan jag inte påstå att min inventering av Systembolagets alkoholfria sortiment visade sig särskilt lyckad. Det vita vinet var okej men alldeles för sött för min smak. Det röda likaså. Cabernet Sauvignon stod det på etiketten. Jomen tjena. Cabernet Sauvignon plus socker plus druvjuice. Smakade... som saft fast äckligare. Ingen hit. När vi väl kommit fram till tolvslaget och skålandet hade jag druckit så mycket sött att jag inte ens klarade av att öppna bubblet. Det fick bli nyårsskål i Ramlösa. Gick det med.

I övrigt har jag mått helt hysteriskt illa hela dagen idag. Inte M så jag misstänker att det har med grynet i magen att göra och inte med något märkligt vi ätit. Det är ett konstigt illamående. Det har varit konstant ihållande sen frukost, men utan att kräkas och, och här kommer det konstiga, fortfarande med vissa hungerkänslor. Det känns som en klump i magen och ibland i halsen utan att jag känner mig spyig och lunchen gick ner utan problem och sedan även en semla!

Det enda som just nu stillar illamåendet är Salta Björnar. Funkar fint. Så länge jag slipper kräkas (har kräkfobi light) kan jag må hur illa som helst och knapra björnar en masse om det skulle vara så.

Sist (men absolut inte minst) räknar vi ned till onsdag. Då är det dags för vårt första "gravid"-VUL. Då får vi veta om grynet sitter rätt, sitter kvar och om knyttet lever... Jag har faktiskt kunnat lägga oron ganska mycket åt sidan under helgerna och glatt mig, men nu ju närmre onsdagen vi kommer gnager den litelitegrann i hjärtat.

Bild lånad från www.godisbloggen.se