Note To Self

Missa inte detta. Start 26 september.

Vecka 11+6: Jag tar tillbaka

Det var smidigt. Eller nåja. Det var lite osmidigt av sjukhuset att inte kolla alla uppgifter innan de skickade en kallelse till UL. Men det gick lätt att ändra. Nu har jag tid redan på måndag! Pirrigt!

Vecka 11+5: Varför kan det inte bara vara smidigt?

Då har jag fått kallelse både från motsvarande MVC (jag bor fn inte i Sverige) och från sjukhuset där UL ska göras. Sent. MVC ska jag till då jag är i vecka 14 och UL i vecka 15. FÖR sent om inte jag minns fel. Jag har bestämt för mig att KUB-UL måste göras innan vecka 13+6.

Måste ringa och ändra imorgon. Varför, undrar man bara. Jag menar jag var ju hos en läkare som remitterade mig vidare, sannolikt med alla mina uppgifter och datum...

Vecka 10+6: Förvirrad veckoräkning

Var hos läkaren igår. Hon sa att jag är i 10+6 idag. Att BF är 15 mars. Det är vad jag fått det till också, men sist sa de ju BF 17 mars och 10+5 idag. Förvirring... ET var ju 28 juni, och det var ett femdagars. Näe jag blir snurrig...

Spelar roll. Hon kände, klämde, lyssnade och tog längd, vikt och urinprov. Allt såg fint ut och inom någon vecka ska jag få en kallelse för första UL. Lite längt dit. För då hoppas jag att jag kan tro på att det här faktiskt händer på riktigt.

Vecka 10+3: Pojke?

Två vänner har sagt det nu. När jag på frågan om hur jag mår svarat "inte alls, och det oroar mig, med dottern var jag ju galet illamående", då har de sagt "det är en pojke".

Kanske är det så. Mina tankar går ju till att det inte är något alls. Men faktiskt så har magontet fått sällskap av en del illamående de senaste dagarna. Jag ser det som ett gott teckan.

Imorgon ska jag på ett konsultationsbesök hos min husläkare som sedan ska remittera mig vidare för ultraljudet som ska göras i vecka 12. Snart! Är pyret där då, då kanske jag kan börja tro på det här på riktigt.

Vecka 10+2: Nytt om ost

Gick till lokala ostbutiken och frågade om en brie av pastöriserad mjölk. "Till någon som är gravid?" frågade ostdamen. "Ja". Hon berättade då att de nyligen haft någon slags expert på besök som berättat bland annat om graviditiet och ostkonsumtion. Han hade sagt att man bör undvika alla mjuka ostar, oavsett om de är av pastöriserad mjölk eller inte. Däremot menade han att man i princip kan äta vilken hårdost man vill, oavsett om mjölken den är gjord på är pastöriserad eller opastöriserad. Men att man för enkelhetens skull ska rekommendera enbart pastöriserade hårdostar till gravida.

Så var det med det. Jag som frossat i både brie, camenbert och St Agur under semestern i tron att det var säkert med pastöriserade ostar...

Vecka 10+0: Oro

I dagarna två har jag haft ont på ett inte alls bra sätt. Det spänner i magen och strålar ut i benen. Känns inte positivt på något sätt. Försöker tänka på annat, men hur lätt är det?

Vecka 9+5: Rök eller kräk

Förra graviditeten hade jag lukthallisar. Jag tyckte det luktade cigarettrök överallt. Om allt. Nu är det bytt mot kräk. Jag vet inte vad som är bäst. Värst. Det var det där med pest eller kolera.

Dottern blev åksjuk för första gången för ett par veckor sen. Kräket kom överallt. Vi tvättade och skrubbade både henne och bilen från topp till tå, men ändå tyckte jag att "luktar det inte liiiiite om hennes hår fortfarande". Länge tyckte jag det. Och nu tycker jag det om även annat. Lukthallisarna är tillbaka...

Vecka 8+2

Ja jag vet ju inte om den där räkningen stämmer. Att det är 8+2 idag...

Hur som helst så är det märkligt. Lika illa som jag mådde då jag var gravid med dottern. Lika bra mår jag nu. Och inte tänker jag "vad bra". Utan såklart "vad är fel". Fast jag vet att den ena graviditeten inte behöver vara den andra lik. Och fast jag antar att den putande magen (jo redan...) inte bara kan bero på sommarens ökade glassintag.

Vecka 7+1 eller är det 7+2 eller tom 7+3...?

VUL igår. Pyret satt kvar och satt rätt.

Eftersom kliniken har sommarstängt fick vi en tid på gynmottagningen. Mitt i akutbesöken. Vilka just då, tack och lov, inte var så många. Läkaren var man och ganska ung. Troligtvis mer van att hantera just akutfall än en otroligt efterlängtad graviditet. För så fort han satt in "VUL-grejen" sa han "ja du är ju gravid och det sitter rätt". Alltså missförstå mig inte, men på IVF-kliniken är allt ju mer inlindat i ett rosenskimrande leende än ett kallt konstaterande. Det tittas och tittas och sen vänds skärmen mot en och de säger vad de nu ska säga. Men inte här. In med prylen, 2 sekunder, sen "du är gravid". Haha! Det var lite kul. Att se olikheterna.

Sen mätte han och lät oss höra hjärtat. Dess frekvens och embryots storlek, 1,2 cm, indikerade 7+2 dagar. Mannen i telefon på kliniken för ett par veckor sedan sa att igår var 7+0. Pappren jag fick med mig igår i sin tur sa "enligt ET 6+5. Men där tror jag han räknade på ett "vanligt" 2-dagars embryo så jag gissar att man får lägga på 3 dagar och få 7+1. Så vilket stämmer? En dag hit eller dit i och för sig, men ändå, kul att hålla räkningen lite. Och så småningom hoppas jag ju få till lite magbilder. När det börjar synas. Om det får börja synas. Nu räknar vi ner de kritiska tolv veckorna och fortsätter hålla andan. Men med ett lite större leende på läpparna.

Vecka 5+3

Ringde journumret till kliniken i fredags. De har ju sommarstängt till jag skulle vara i vecka 8 vilket är alldeles försent för ultraljud då man tidigare haft ett utomkvedshavandeskap. Fick prata med P som räknade ut att jag räknat fel. Men bara på en dag. Han menade att jag då var 5+0 då jag trodde det var 5+1. Hur som helst, de ska ringa tillbaka med en tid för ultraljud. Det blir troligtvis om en dryg vecka.

Skönt. Det är liksom första hållpunkten. Om det sitter kvar och även sitter rätt, då kan vi börja hoppas på riktigt. Till dess är vi väldigt återhållsamma i våra känslor. Även om lyckoruset ibland sköljer över en för att sen tryckas tillbaka av förnuftet som säger "vänta lite, vänta till du vet litelite mer, sen kan du hals-över-huvud-hoppas-och-glädja-dig-även-om-det-då-ändå-inte-behöver-gå-vägen".

Så vi fortsätter med vad vi är vana vid. Vi väntar. Och vi hoppas.

På plussidan (dvs symptom jag känner igen från förra graviditeten): Trötthet, panikhunger, lite värk i livmoderstrakten ibland.

På minussidan (dvs symptom jag inte känner igen...): Frånvaron av ömhet i brösten, värk i vänstra sidan (hade i och för sig det även vid förra graviditeten, men då visste jag ju att den vänstra äggledaren var svullen).

Vecka 4+6

Tusen tack alla fina för söta grattis! Det värmer.

Till rubriken... Ja alltså, jag är inte helt säker på den där uträkningen. Vecka 4+6. Men visst är det väl så att man på isättningsdatum räknar bakåt antalet odlade dagar, så ägglossning skulle ha varit 23 juni, sen när jag petar in det i graviditetskalendrar så får jag vecka 4+6. Vet inte om det stämmer. Men typ.

Är mer orolig över grynet än räkningen. Förstås. Ett utomkveds är ingen rolig historia och innan det kan uteslutas kan jag nog inte riktigt pusta ut. Jag vet att jag väl inte kommer göra det ens då, det vet varenda IVF-are som fått plus på stickan, att man inte riktigt tar det för givet förrän man tittar in i de där ögonen på BB.

Testdag FET 2

Min egen teori om ömma bröst, den att när brösten icke ömmar går det åt skogen, det kan nu kasseras, ty imorse testade vi positivt!

Jag vågar dock inte ta ut något endaste dugg i förskott. Jag tycker dessutom att strecket är lite svagt. Det var det den gången vi fick utomkveds också. Därför väntar jag med värsta hurraropen till första ultraljudet gjorts. Sist fick vi göra det i vecka 6+6. Man är noga med tidigt ultraljud då man haft utomkveds, eftersom risken är stor att man råkar ut för det igen. Men naturligtvis är vi lyckliga. Så här långt! Vilken vecka och vilken dag är jag i månne... Måste googla. Var ju ett femdagars...

Ruvardag 12 FET 2

Denna ruvarperiod har blivit dåligt dokumenterad. Mitt i semestern har jag prioriterat slapp vid radion då dottern sovit middag, och långa middagar eller sköna TV-kvällar då hon gått och lagt sig för natten. De tider jag annars bloggar.

Imorgon ska det testas. Jag är på dag 33 i cykeln och har ännu inte fått mens. Men känningar har funnits. Till och från med början i tisdags. Dag 28. Den dag jag i normala fall får mens. Dag 31 i fredags var den dagen då man enligt när jag fick ägglossning beräknat att mensen skulle komma.

I tisdags var jag säker på att minuset var ett faktum. Igår likaså. Men ännu inget blod. Ännu.

Jag har även haft en konstig pulserande känsla i magen. Den känns både som inuti och utanpå om man sätter några lätta fingrar kring naveln. På något sätt känns detta positivt. Jag tänker att det kanske är ett undermedvetet minne. Ett bra minne. Kanske kändes det så då dottern huserade där inne? Jag hoppas. Imorgon bitti får vi veta säkert.

Ruvardag 3 FET 2

Eftersom vi gjorde FET i ostimulerad cykel får jag heller ingen hormonbehandling nu efteråt. Inga kladdiga vaggisar med andra ord. Inget jag saknat direkt. Men det gör ju att alla symptom man känner faktiskt är symptom och inte bara biverkningar av Progesteronet. Så gissa om jag känner efter. Redan... Jodå. Är inte brösten lite ömma. Lite ömmare än tidigare i alla fall. Är dom inte? Fast det är förmodligen just på grund av allt kännande. Och klämmande. Haha.

Nästa fredag är mensen beräknad. Nästa måndag har vi testdag. Även om det är rekordkort väntetid känns varje dag väldigt lång. När jag tänker på det vill säga. Med en dotter som tar fokus från grubblerier och utan vaggisar som påminner en, händer det faktiskt att jag alldeles glömmer av alltsammans.

Plötsligt händer det - AKA Ruvardag 1 FET 2

Plötsligt kom ägglossningen sådär lagom så vi missade midsommar. Och plötsligt så klarade sig det första ägget finemang och sattes in igår. Nu väntar vi. Inte så länge dock. Testdag är redan 11 juli eftersom det här är ett femdagarsembryo.

Jag måste säga att jag blev oerhört fint mottagen där på landstingssjukhuset. Så upplevde jag det sist också. Då dottern blev till. Det må vara lite byråkratiskt och fixigt innan, men väl på plats är det verkligen patienten i fokus och det med hjärta och värme.

En liten parantes. Jag är inte mycket för överdrivet kramande. Alltså jag kramas g-ä-r-n-a. Med mina nära och kära. Eller med de jag åtminstone känner och gillar. Det här att krama någon första gången man ses, det har jag inte mycket för. Det är inget fel på ett handslag. Jag vet att jag hade den här diskussionen i min föräldragrupp. Min MVC-sköterska var nämligen väldigt kramig. Jag är det som sagt inte. Jag tyckte det kändes märkligt att gå på ett läkarbesök och börja kramas. Efter det var det ingen av tjejerna i föräldragruppen som kramade mig när vi sågs. Hahaha! Jag fnissade lite inombords varje gång. För inte var det så jag menat. Och hade de varit så att de var några jag umgicks med oftare än under de i BVC regis ordnade former, så hade jag förstås förklarat mer, men jag bara lät det vara så. En av dom träffade jag mer efter och vi kramades glatt!

Men för att komma tillbaka till ämnet. Efter isättningen, när vi skulle ta adjö, så kom kramandet bara över mig. Jag var tvungen att krama om både barnmorskan och sköterskan, tacka och önska dom glad sommar!

Ytterligare ett PS. När jag kramades tänkte jag "fasen, nu tror de bergis att jag röker". Ty jag luktar nog rök, då jag bor hos mina föräldrar nu när vi är hemma på besök. Och de röker. Även om de röker ute då vi är där, så luktar allt ändå av cigaretter. Som om att det spelar någon roll. Ja om jag skulle röka skulle det ju spela roll. Men vad de tror, tycker och tänker. Man lägger för mycket vikt på sånt där. Men det är en helt annan historia.

Nu ska jag istället försöka sova bort koffeinbristhuvudvärken då jag även denna gång valt att gå den amerikanska vägen och skippa kaffet.

Ska man flytta kanske?

Till Ragtuna?

Lagom

Jaha, så fick jag mens på dag 32. Det betyder att min lutealfas är inte lång, men heller inte kort. Vi hade förmodligen kunnat göra återföringen som planerat förra cykeln, men som syster M sa nyss "det där är historia nu".

För säkerhets skull ska jag börja ÄL-testa på dag 12. Sen kommer ju midsommarhelgen. Troligtvis får jag ÄL där under helgen. Förhoppningsvis inte långt innan så återföring borde ske över helgen. Det vore himlans oturligt eftersom det är stängt då...

Så nu hoppas jag på fortsatt sen ägglossning. Och ingen på dag 12 eller 13 eller så, för då blir det höståterföring för vår del. Men så illa kan det väl inte gå va? Eller, det kan ju gå än värre. Eskimåerna kanske inte klarar upptining och då är det ju skitsamma när vi får tid.

Men på med positivitetsglasögonen nu och tänk återföring efter midsommar. Så där. Nu bestämmer vi det. Och en liten vårbebis av det. Ja tack!

Normal eller icke normal?

Ingen mens än. Hade lite känningar igår så det borde vara på gång. Borde. Det vet man ju. Att det är inte alls samma sak som att det faktiskt blir så. Dag 30 idag.

Jag har funderat på vad jag ska hoppas på. Att cykeln ska vara normal och lutealfasen kort - då får jag äta medicin. Det vill jag ju inte, men det är större chans att hinna med en återföring innan sjukhuset stänger för semester (vilken annan avdelning på sjukhusen gör för övrigt det?).

Eller att det är en lång cykel och att den sena ägglossningen var helt normal. Då kanske vi inte hinner. Men jag slipper äta medicin. Fast varför har mina cyklar plötsligt blivit längre? Är det åldern? Hinner vi kanske inte av den anledningen?

För att cykeln ska anses "normal" bör jag väl få mens idag typ. Och så kan det bli. Eller inte. som vanligt. Jag väntar. Väntar och ser.

Döda eskimåer?

Hjärtat på mig stannade för en sekund i morse.

Det ringde. Först på min mobil. Jag hann inte svara. Just som jag lyssnade av svararen och hörde att det var från sjukhuset ringde det på M:s mobil också. Dolt nummer. Det måste vara dom tänkte jag och svarade. Det var dom.

"Ja ni ska ju komma hit för en frysåterföring idag" sa syster I. "Eeehh... Näe" svarade jag förskräckt och förklarade vår situation. Att syster L i samråd med mig och överläkare kommit fram till att vi skulle vänta.

"Det finns det inga journalanteckningar om här" sa syster I. Och syster L som särskilt påpekade hur noggrant hon skulle anteckna då hon skulle iväg på semester. "Vänta lite ska jag kolla med labbet" sa syster I.

Det var då mitt hjärta stannade. Kolla med labbet. Våra eskimåer. Hade de redan tinats? Det dröjde ett par minuter. Ett par evighetslånga minuter. Sen var hon tillbaka.

"Ingen fara. De har inte tinat era embryon. Jag blev lite orolig där ett tag" sa syster I. "Gissa vad jag blev då..." svarade jag. "Näe men vi har en sådan här dubbelkontroll" sa syster I "för att det inte ska kunna hända, det var därför jag ringde er nu".

Slutet gott allting gott. Jag ska höra av mig som tidigare sagts när jag får mens. Men nu har förstås konspirationsteoretikern i mig slagit till igen. Var det verkligen så. Att eskimåerna inte tinats. Varför skulle syster I då bli orolig? Eller ens behöva kolla med labbet? Om de verkligen alltid hade den här dubbelkontrollen som hon sa, då borde hon ju veta. Eller var det så att en kanske tinats och de inte sa något. Att när vi sen ska göra en återföring får höra "den ena klarade sig inte". Ååååhhhh så jobbig man är som tänker så. Men du vet, om inget av de sedan klarar sig, då kommer jag ju tänka så än mer... Hoppas hoppas att vi får ett tillbaka och att det blir till liten bebis, så jag kan gräva ner konspirationskärringen för tid och evighet.