Reclaiming My Body

Jag kände så igen mig när jag läste om bloggvännens förlorade kontroll över sin kropp och diet. Exakt så känner jag. Sen vi i mars började första IVF-behandlingen har antalet motionstimmar varit lätträknade, däremot inte svullokäket.

Tidigare sprang jag och M minst en gång i veckan och vi åt vettigt. Jag har aldrig varit överviktig och nästan alltid trivts i min kropp. Men inte nu. Jag vet att det inte är mycket och jag vet att det här kanske kan tyckas löjligt av dom som har "riktiga" viktproblem, så tycker jag ofta att överviktiga säger "vad löjlig du är, kom igen när du har RIKTIGA problem som jag".

Men för mig är det i allra högsta grad "på riktigt". Att inte ha sin trivselvikt är ett "på-riktigt-problem". Det ligger ju i själva ordet, TRIVSELvikt, utan den trivs man inte och att inte trivas är ett stort problem.

När vi startade första behandlingen blev jag först förkyld och kunde då inte springa, sen började vi med sprutorna och då FICK jag inte springa, sen kom minuset och då tyckte jag att jag var värd att slippa motion och åt bara gottiga saker, sen kom semestern och den var bara äta-gott-träna-inte och sen började vi om igen med nästa IVF-behandling. Då hade jag ju kunnat börja träna under sprayperioden men då tänkte jag "äsch, det är bara några veckor, sen måste jag sluta igen, det är ju bara onödigt".

Jag kommer inte gå all-in så som bloggvännen gör, men soppdieter och grejer, jag tänker bara börja leva mitt liv som vanligt igen. Det finns inte längre några ursäkter. Jag tänker inte tycka-synd-om-mig-själv-låta-bli-att-träna-och-unna-mig-mat något mer. Det är slut nu.

Jag laddade hårt för detta i helgen genom att göra helt tvärtemot. Drinkar fram till fem på morgonen i lördags, hem via McDonalds, storfrukost med ägg och prinskorv igår morse och pizza och godis till middag. Nu är jag redo att reclaima min kropp igen.