Vecka 14 +3

I veckan har jag insett att enbart ett par av mina jeans funkar och det med nöd och näppe. Därför drog jag en repa på stan för att prova mammajeans. Det verkar finnas två typer. Antingen är dom låga med vanlig knäppning och ställbar resår i sidorna eller så har dom ingen knäppning och bara en jättemudd man ska dra upp till brösten typ. Näe jag är inte övertygad. Den första varianten är så låg att det känns som man visar ett myntinkast i bak om man böjer sig. Den andra är bara... ful. Men jag gissar att jag snart inte kommer kunna bry mig om fåfängan såvida jag inte vill gå med rumpan bar... 

Till slut blev det. Ingenting. I alla fall inga mammajeans. Dom får vänta tills det verkligen är panik. I väntan på det hittade jag ett par jeansleggings på Gina Tricot:

Dom här funkar åtminstone ett tag till. Resår i midjan och vanlig denim så dom är tjocka nog att inte frysa ihjäl i.

Det trista är att jag verkligen gillar kläder men nu börjar garderoben decimeras dag för dag. Jag ska sortera lite idag och lägga undan det jag faktiskt inte kommer i längre. I min enfald hoppas jag slippa handla så mycket mammakläder och kunna experimentera med det som finns så gott det går. Men ett par byxor kommer behövas. Någon som har bra tips?

Så här ser dom ut på, funkar fint med en rymlig topp tycker jag:

Lyxproblem, jag vet. Men dock ett problem. Jag vill inte frysa och jag vill kunna dölja graviditeten ett tag till. Härom dagen var det en på jobbet som sa "inte för att du ser tjock ut men när du hade svart kjol och tisha i måndags undrade jag om du är gravid... och så brukar du ju ha rätt mycket stora tröjor och tunikor nu för tiden". Det är inte direkt så att jag brukar klämma in mig i tajta fodral annars... Konstig fråga, eller snarare påstående som jag försökte skoja bort med "jaha såg det ut så, då blir det ingen mer svart kjol och tisha längre, haha". Ingen lögn men heller ingen bekräftelse. Tycker inte att det är en okej fråga faktiskt. 

Vecka 14 +0

Sammanträffande. I gårdagens inlägg var jag på vippen att göra ett tillägg om min vimsighet. Det gjorde jag inte. Senare läste jag om samma sak hos Fertilitetsturisten. Om att forskare slagit fast att man inte alls blir dum i huvudet (eller får gröt i hjärnan som dom uttryckte sig) av att vara gravid.

Nu trodde jag väl inte att man blev dum, men jag har själv känt det som att hjärnan inte hängt med alla gånger. Jag tappar ord och namn. Som igår. Jag liknade mig ju vid en mullvad, men av någon anledning hade jag helt tappat ordet mullvad. Jag såg det lilla djuret framför mig, jag såg tecknade serier med halvblinda sådana i mitt huvud men namnet ville bara inte komma. Till slut fick jag slå på "gnagare" på Wikipedia! 

Samma forskare säger dock att sömnbrist kan göra sitt till. Men jag då, som sover som en prinsessa? Fast det är möjligt att dom nattliga toaturerna stör mer än jag tror. Eller så börjar jag bara bli lite dum så där i allmänhet. Graviditet eller inte. :o)

Vecka 13 +6

Jag hör många som sover dåligt under graviditeten. Jag sover som en prinsessa, precis som vanligt, men... jag vaknar minst en gång om natten alldeles sprängfärdig. Knodden måste ta plats från blåsan för den kan absolut inte hålla vad det tidigare gjort.

Jag tänker att jag måste se väldigt rolig ut när jag kliver upp där om natten. För att kunna somna om lätt försöker jag att låta bli att öppna ögonen. Jag liksom kisar och trevar mig fram till toaletten, låter bli att tända lampan och sen trevar jag mig tillbaka. Som en förirrad mullvad!

Vecka 13 +2

Jag är en hemsk, hemsk människa. Ni vet den här lilla fröken Avundsjuka som till min fasa tittat fram ibland, hon är inte utraderad i och med vår graviditet. Jag trodde hon var long gone, men tydligen inte.

Knodden ska få en ny kusin. En kusin som enligt beräkningar kommer vara en vecka och fyra dagar yngre än Knodden. Jättekul förstås, en jämngammal kusin. Tidigare finns tre kusiner som vid Knoddens ankomst kommer vara 2, 3 och 4 år äldre än Knodden. Och nu en jämngammal - mysigt.

Varför lilla fröken Avundsjuka visade sig igen? Jo den blivande mamman är en så pass ny flickvän att jag inte ens hunnit träffa henne ännu! Och det första jag tänker är inte "vad roligt" utan jag tänker "jaha, för vissa går det lätt och snabbt". Sen tänker jag (hemska hemska tanke) "om det inte går vägen för oss kommer jag aldrig kunna träffa dom med en liten som alltid kommer vara så gammal som Knodden kunde varit". 

HUR kan jag tänka så? Och varför har inte lilla fröken Avundsjuka försvunnit? Det tog bara minuter innan jag förträngde henne och bara var glad, men det var ärligt talat ett par vidriga minuter. Jag har alltid tyckt illa om lilla fröken Avundsjuka, men jag har förstått henne och försökt förklara henne för andra, men nu - jag trodde inte hon var kvar.

Nu ser jag mest fram emot att träffa den blivande mamman. Vi är typ jämngamla, det är hennes första barn och dom som träffat henne säger att hon är superhärlig. Vi kommer ju ha en massa gemensamt den närmsta tiden (typ dom närmsta 18 åren...) så jag tror det blir toppen.

Vecka 13 +0

KUB-ultraljud idag. Det första jag tänkte på när jag klev in i rummet var att där inte fanns något skynke att klä av sig bakom. Jag hade inte fattat att det nu inte behövs vaginalt ultraljud längre. Så innan jag skulle upp på britsen frågade jag lite försiktigt och hon sa "du behöver bara dra ned byxorna lite". Vanligt ultraljud alltså.

Det var helt fantastiskt att se det lilla livet där inne. H*n for runt och pillade sig i ansiktet och var bara finfinfin. Jag som inte alls är tårmild annars kunde inte hålla glädjegråten borta och jag tror det var samma sak för M för han sa plötsligt "jag kommer bli världens blödigaste pappa". 

Själva ultraljudet tog ganska lång tid, vilket var härligt för då fick vi titta lite längre. Det skulle mätas i nacken från alla möjliga vinklar och barnmorskan puttade och tryckte i min mage för att h*n skulle vända sig dit hon ville. Eftersom man skulle vara kissnödig inför ultraljudet höll jag ju förstås på att pinka på mig vid varje tryck. Det var på håret när jag sprang in på toan efteråt!

Barnmorskan förklarade att man lägger ihop min ålder, mätningen från ultraljudet och resultatet av mitt blodprov för att beräkna risken för bland annat Downs syndrom. Ökad risk är när risken är 1 på 200 eller mer. Om man hade räknat på bara min ålder hade vår risk varit 1 på 180... När man sen lägger till testerna blev den istället 1 på 18836. Mycket liten risk alltså. Skönt.

Och här är h*n. Möt knodden i bästa boxarposition:

När vi satt och väntade på resultatet tänkte jag "undra hur många gånger barnmorskan måste berätta om en ökad risk, undrar hur hon gör det, undrar hur vi skulle reagera". Vi har hela tiden sagt att oavsett resultat är fostervattenprov inte aktuellt. Den människa som kommer ut är välkommen som h*n är. Men det är klart att det hade känts. 

Varför ville vi då veta, kan man fråga sig? Jag ville nog mest bara veta att h*n finns kvar där och mår bra. Egoistiskt kanske att gå igenom ett KUB-ultraljud om man är säker på att man inte skulle göra något annorlunda oavsett. Men jag ville bara se... Och så här i efterhand är det ju så mycket lugnare att känna till den pyttelilla risken istället för att oroa sig för den eventuellt stora. 

Vecka 12 +6

Dagens lärdom: Mary skrev i kommentarerna till mitt förra inlägg att i norr kallar nära nog alla napp för tutte. Och Tingeling berättade att i Finland heter napp tutt, men tuttar heter inte tuttar utan bara bröst.

Det kan ju förklara varför en del säger så. Jag har bara tänkt att man menar ett substitut för mammas bröst och den har jag inte riktigt fattat. 

Nedräkningen till morgondagen och KUB-ultraljudet närmar sig sitt slut. Naturligtvis har jag (som varit frisk som en nötkärna sen förra våren typ) dragit på mig vinterns obligatoriska förkylning. Taggtråd i halsen, aningens snorig och lite feber. 38 typ. Men jag ska vara så sjuk att jag inte tar mig ur sängen innan jag avbokar. Det är förmodligen helt omoraliskt att gå med baciller till sjukhuset, men å andra sidan, var ska man vara sjuk om inte på sjukhuset? 

Vecka 12 +5

Tutte!

Det här kan tyckas off topic, men jag måste bara få säga det (skriva det...). Jag fattar inte varför vissa föräldrar kallar sitt barns napp för tutte. Särskilt när barnet är stort nog att prata själv och går omkring och frågar efter tutten! Jag tycker det låter lätt perverst. Eller pappan på bussen som säger "oj lilla P ska vi leta efter tutten" eller "var har du gjort av tutten nu då?"

Vad är det för fel på ordet napp?!

Vecka 12 +4

Godis har ju inte varit min last hittills under graviditeten. Lite lakrits i början, men annars inget. Jag som är en riktig godisråtta i vanliga fall, särskilt fin choklad, får illamåendekänslor bara jag tänker på praliner. Men så var jag på en förhandsvisning förra veckan och fick en sådan här påse i handen (se ovan) och vips innan jag ens förstått vad som hänt - var den slut! Sötsura vingummin, det är tydligen min grej.

Sötsurt överhuvudtaget verkar funka, för när vi fick citronmarängpaj hemma hos mamma och pappa i helgen slank det ner både en och två bitar av den med. Blev för övrigt lite illa till mods där under middagen. Det var (förutom mamma och pappa förstås) jag och M, mina bröder med respektive och barn och det började pratas om vad som komma skall för oss. I min värld är det fortfarande "vad som FÖRHOPPNINGSVIS komma skall" i deras bara "komma skall". 

"Ska ni ta reda på om det är en pojke eller flicka?" 

"Vilka namn har ni pratat om?"

"27 augusti, då blir det nästan samtidigt som lilla M (brorsdottern)."

Osv osv osv. 

M som är mycket mer "där" än vad jag är svarade glatt och deltog i diskussionen medan jag blev mer och mer tyst för att till slut inte säga något alls. Det enda som snurrade i min hjärna var "tänk om det inte finns något hjärtljud där på torsdag". Tänk om... jag måste sluta tänka "tänk om..."

Torsdag och KUB-ultraljud. Jag är nervös. Jag vill förstås ha ett bra resultat, men mest av allt vill jag se ett hjärta. Ett hjärta som slår tickelitackelitock. 

Vecka 12 +3

Tipsigt!

Syster E på MVC tyckte jag skulle prova linfröolja mot min extremt tröga mage. En matsked om dagen ska smörja tarmen. Tänk att svälja en matsked olja! Det är ingen trevlig historia, men jag har testat en dryg vecka nu och det har faktiskt blivit litelite bättre. Långt ifrån bra, men så illa som den har varit är jag glad för det lilla. Dessutom innehåller linfröolja en massa bra fettsyror (Omega 3, 6 och 9) och E-vitamin, vilket ju knappast kan vara dåligt för kroppen och det lilla livet där inne. 

Jag köpte min flaska linfröolja i Hälsokostaffären. 

Vecka 12 +0

Vecka tolv. Otroligt. Men visst är det så att den här veckan ska ta slut innan man kan pusta ut? Ja inte pusta ut, men ni vet vad jag menar. Fast samtidigt, när vecka 12 börjar går man ju egentligen in i den trettonde... Förvirrande. Jag kommer då inte känna mig det minsta säker förrän knodden (M:s benämning) ligger hos oss i sängen, men kanske lite mer om KUB-ultraljudet nästa torsdag går bra.

Tolv veckor. När jag har hört det tidigare har jag tänkt "tolv veckor, precis i början av graviditeten". Det låter liksom lite mindre än vad det är i verkliga livet. Man borde säga "dom kritiska tre första månaderna" istället för "tolv veckorna". Tre månader låter ju så länge som det är, lääääääänge. Medan tolv veckor låter som... som ett par veckor och lite till typ. Eller är det bara jag som är knäpp? Kanske... 

Läste om fostret i vecka 12 för M som tog till sig meningen "matsmältningssystemet klarar nu att tillgodogöra sig glukos." 

"Ingen mer semla för dig då, knodden kan suga i sig socker" var hans reaktion. Men eller hur?! Försök hålla mig från semlor den som kan! :o)

Vecka 11 +6

Hur attraktiv är man på arbetsmarknaden som gravid?! Not so much, va? Idag berättade min chef för mig att omorganiseringar väntar. Omorganiseringar som ändrar allt för mig. Hade jag inte varit gravid, hade jag sagt upp mig. Eller jag hade åtminstone börjat leta nytt jobb. Visst, jag behöver ju inte berätta i en intervjusituation, men samtidigt - det skulle inte kännas okej.

Hela dagen har varit uppochned och jag blev orolig över magen såklart. Det var ilska, tårar och uppgivenhet på en gång. 

Dom nya uppgifterna jag fått på mitt bord är roliga, det är dom. Men det som var kul med vad jag gjorde tidigare är också borta, något som känns som ett underbetyg för mina prestationer. Kul mot kul måste väl vara okej, kan tyckas. Men jag kan inte rå för att tänka att jag har fått ett hittepåjobb. Min chef vet ju att jag, om allt går som det ska, kommer vara borta från jobbet efter sommaren. Borta i minst ett år. Jag känner det som att jag håller på att fasas ut. 

Jag tror nog, eller jag är säker på att jag kommer kunna göra det nya bra, att jag kommer trivas med det, men jag känner mig bara lite trampad på just nu. Det krävs lite tid att smälta det hela. På måndag, då är det dags. 

Idag ska jag bara... ja i vanliga fall hade det här lätt varit en vi-öppnar-en-flaska-vin-till-maten-kväll, lite vardagslyx och sen bara prata av sig. Prata blir det förstås men vin... näe det är det sista jag är sugen på. Alkohol lockar inte för fem öre, bara känslan. Idag blir det semla istället. Vardagslyx det med, men ändå... Inte riktigt samma sak... 

Vecka 11 +5

Tredje dagen i rad jag mår illa. Det har kommit tillbaka. Idag var jag tvungen att hitta på ett möte för att smita från jobbet, det var ohållbart. Nu sitter jag hemma och slutför dagens arbete. Chefen vet ju och han tycker det är okej, men dom andra har ingen aning.

Tillbaka till mina nya bästa vänner. Mammaleggingsen från TopShop. Tänkte bjussa på ett skratt och göra vad Signora bad mig om, lägga upp bilder på dom. föga smickrande bilder inser jag, haha!

Så här ser jag ut mest varje dag. Mage och rumpa som inte är vad dom brukade, som sedan döljs under antingen tunika som här, icke-tajt klänning eller kjol. Jag har upptäckt att min kjol med hög midja funkar finfint. Linningen är ovanför magen, sen är den lite vid på femtiotalsvis, vidd som döljer kulan. Jag har även en högmidjad variant med volanger som villar bort blicken. Det ser ut som man har midja och ingen tänker på det därunder. Hoppas jag.

Före gravidmagemaskering. Efter. 

Vecka 11 +4

Det är något med söndagar. Igår mådde jag illa för tredje söndagen i rad. Ingenting däremellan. Förutom idag då, när illamåendet dröjer sig kvar. M spekulerade i om det kan ha med ändrade frukostvanor att göra. På vardagar äter jag gröt, på helger ägg och macka. Och att det liksom inte kickar in förrän på söndagen. Jag vet inte jag. Det kan ju bara vara slumpen också. Det där analyserandet... 

Konstaterade att M är långt mycket säkrare på att det här ska gå vägen än vad jag är. Han diskuterar redan barnvagn med sina vänner, jag har inte ens tänkt så långt, än mindre vågat yppa det.

Bra nyheter. Om tio dagar ska vi göra KUB-ultraljud. Vi har fått en tid 19 februari. Om det ger ett fint resultat kanske jag kan komma ikapp M i planeringen. 

Vecka 11 +3

Vi är nyss hemkomna från en helg fylld av slalomåkning. Det var alldeles underbart. Tyckte jag men knappast mamma och svärmor. "Ska du inte bara ta det lugnt" och "tänk om du ramlar". 

Tanken har förstås slagit mig också. Är det okej att åka slalom när man är gravid? Jag frågade syster E på MVC och hon sa "har man aldrig åkt slalom, ridit eller joggat tidigare kanske man inte ska börja när man är gravid, men har man gjort det förut så är det inget man behöver sluta med". 

När man surfar runt på nätet kan man läsa om de som talar för och de som talar emot, men dom senare talar då om andra trimestern. Och riktigt där är vi ju inte än. 

Men det ska erkännas, att jag var lite harig i backen. Stod inte på som jag brukar, samtidigt som det ändå var härligt att bara vara ute, få frisk luft och röra på sig. Vi slutade då jag var trött. I vanliga fall hade jag fortsatt åkt till backarna stängt, men det är ju vid dom där sista trötta åken som man slarvar mest - så istället hoppade vi dom. 

Mammas första fråga när jag pratade med henne idag var "ramlade du"? Men nej, det gjorde jag inte. Och jag är övertygad om att den här helgen bara gjort både mig och den lilla/lille i magen gott. 

Vecka 11 +0

Jag har gjort det. Jag har blivit av med mammakläderoskulden. Det var igår som jag föll för trycket, det vill säga trycket över magen från den mer och mer trånga linningen på alla kläder... Jag har ju inte gått upp någonting, men kilona måste ha omfördelat sig på kroppen, plus att uppblåstheten från den ständigt hårda magen inte gör saken bättre.

Dom flesta kläder funkar fortfarande, dom är bara inte så bekväma. Sen vill jag ju inte att folk ska se, att folk ska tro, att folk ska skvallra. Därför är min förklädnadsstrategi att använda lite oversizade klänningar, tunikor alternativt kjol och en lite bylsigare kofta. Tillräckligt korta för att man fortfarande ska se smal ut med slinkiga leggings och höga klackar.

Nu börjar även förrådet av leggings kännas i midjan (strumpbyxorna har jag för länge sen gett upp, den svullna magen grejar dom inte) så igår köpte jag dom. Mammaleggings från TopShop:

Det är ju inget konstigt egentligen, men jag är så rädd att jinxa det hela. Därför försöker jag ursäkta det för mig själv (knäppt, jag vet) med att det ju faktiskt bara är ett par leggings som är höga och litelite större i midjan. Dom GÅR att använda även som icke-gravid. 

Vecka 10 +5

Lukthallisar. Mitt luktsinne har inte bara blivit knivskarpt, det hallucinerar också. Kan man hallucinera dofter? Förmodligen inte, men du förstår vad jag menar.

Inte nog med att jag måste rata restauranger på grund av att ställets lukt inte faller min näsa i smaken, på helgerna ratar jag även egna lägenheten. Nästan. Vi brukar äta varm frukost då, M gör det fortfarande, mitt illamående grejar det inte riktigt än. Men min näsa grejar heller inte lukterna. I söndags vädrade jag ur hela lägenheten men på kvällen tyckte jag fortfarande det luktade prinskorv. M kände förstås ingenting. 

Jag har dessutom tvingat M att byta deodorant, den vanliga funkade bara inte. Jag tyckte plötsligt den stank. 

Men det konstigaste av allt är alltså lukthallisarna. Jag tycker det luktar cigarettrök överallt. Det luktar äckligt, äckligt, äckligt och starkt. Hemma och på jobbet. Den logiska förklaringen borde vara att grannen ibland röker på balkongen och att det röks nedanför mitt fönster på jobbet. Om det inte vore så att vi har vår balkongdörr stängd och jag känner cigglukten även från andra sidan lägenheten. Och om det inte vore så att även fönstret på jobbet är stängt och det dessutom är sex våningar ner till närmsta rökare. 

Jag hallucinerar alltså dofter. Normalt? Skulle inte tro det. 

Vecka 10 +4

Första gången på MVC. Jag har varit på väg en gång innan. Jag hann beställa tid, men jag hann inte gå dit. Utomkvedshavandeskap. Starten på hela den här resan. Oktober 2006. Det har tagit tid och nu hoppas jag innerligt att resan är på väg mot sitt slut.

Barnmorskan, Syster E, verkade bra och trevlig och lättpratad. Hon fnös inte åt några frågor och svarade snarare mer utförligt än nödvändigt än korthugget. 

Precis som flera av er skrev i kommentarerna till ett av mina inlägg i helgen så blev det inget VUL. Det får jag inte förrän i vecka 18, förutom det som ska göras vid NUPP/KUB-test. För det senare fick jag lämna blodprov som ska skickas till stora sjukhuset och sen ska en kallelse komma inom ett par veckor. Testet kan senast göras vecka 13 +6, så innan 25 februari. Sen får man som IVF-are, berättade syster E, erbjudande om ytterligare ett ultraljud i vecka 32 för en tillväxtkontroll. 

Annars togs sjukdomshistoria (har du genomgått någon gynekologisk operation? Mmm... ett gäng), det ställdes allmänna hälsofrågor (hur ser du på alkohol och graviditet? Svarar någon typ 'jomen lite sprit har väl aldrig skadat nån' på den frågan?), blodtrycket mättes (lågt och fint), blodvärde (133 har jag för mig vilket tydligen var bra), blodsocker (tror det var 7 någonting och att det skulle vara under 9, så det var väl som det skulle) och till sist kissade jag på en sticka som visade att jag inte hade äggvita i urinen.

Jag berättade att jag är orolig typ jämt, att jag blir nojig när jag plötsligt inte mår illa, att jag haft ont i ett par dagar och grämer mig över det. Jag fick (det inte helt otippade) svaret att "det är helt normalt". Såklart. "Ont kan det göra, ont kommer det göra. Kanske lite, kanske mycket. Det kan till och med hugga till rejält. Så länge det inte kommer blod kan du vara lugn. Och inte ens då behöver det vara något att oroa sig över. Också det, (surprise surprise) helt normalt!"

Jag tror Syster E blir bra. Även om jag inte riktigt kommer lära känna henne förrän om sisådär 8 veckor. Efter det blir det mer regelbundna kontroller. Om allt nu går som det ska. 

Vecka 10 +3

Ett litet IVF-underverk med sin mamma.

Igår bytte jag stad för en dag och hälsade på vännerna jag berättat om tidigare. Dom som efter fyra stimuleringar och tre IVF-er äntligen blev gravida. Nu har dom två blivit tre och det var alldeles fantastiskt att få träffa deras snart tre månader gamla underverk. Harmoni.