Ruvardag 11 FET 1

På förmiddagen upplevde jag en stund av vad som kändes som mensvärk. Under promenaden på eftermiddagen var jag säker på att den kommit. Det var nästan som blött. Vet inte om jag plötsligt börjat svettas på konstiga ställen men när jag kom hem var det blodfritt där i trosan när jag äntligen vågade öppna ögonen och titta.

Positivt däremot är att den där cigarettröklukten jag hade i näsan under graviditeten är tillbaka. Riktigt äckligt, men samtidigt är det ett strå av hopp att hålla sig i en stund.

Ruvardag 10 FET 1

Jag hade en liten dipp i min positivism idag. M frågade hur det kändes i magen och jag kom på att det ju faktiskt inte känts någonting sen förra veckan. Inte heller är jag särskilt öm i brösten, något jag var tidigt vid båda mina tidigare graviditeter.

Men å andra sidan säger man ju att den ena graviditeten inte behöver vara den andra lik. Dessutom molade och drog det rejält i magen på både dag 3 och 4 och det ska ju visst vara så att vid en transfer av ett tvådagarsodlat embryo, så ska det fästa någon gång där. Om det gör det. Men nog sjutton har det gjort det! Positivismen är tillbaka!

Ruvardag 9 FET 1

Fortfarande inga direkta symptom. Men å andra sidan, kan man vänta sig det? Jag menar vad jag hört fäster ägget runt dag 7, så om det gjort det har jag ju bara varit gravid i en dryg dag!

E-vitamin-boostar precis som förra gången. Då gick det ju bra. Hade förmodligen inget med E-vitaminet att göra, men det skadar aldrig. Lunch idag, laxmacka, avocado, mandlar och torkade aprikoser.

UPDATE:

Fast eftersom embryot redan är odlat fäster det (förstås...) tidigare än i "normala" graviditeter: "A healthy human embryo will hatch from its shell on day 5-7 after fertilization and implant within hours after hatching out. So actual invasion of the embryo with attachment to the uterine wall occurs about 2-5 days after a day 3 transfer and within 1-3 days after a day 5 transfer."

Ruvardag 8 FET 1

Jomen luktsinnet har nog minsann vässats senaste dagarna. Nog är jag gravid alltid. Haha! Jag försöker vara positiv och tänka att "det är klart det här gått vägen, allt talar för det". Detta eftersom jag inte tror på taktiken att ställa in sig på det värsta så man inte blir så besviken sen. För besviken som fan, det blir man ändå. Då är det bättre att gå de här två veckorna och vara glad och förväntansfull.

Tittar tillbaka på hur saker varit ruvardag 8 under tidigare behandlingar. Under IVF 1 hade jag redan börjat toanoja; "Jag märker också att jag dröjer längre och längre med att gå på toaletten. Inte förrän det är riktig kris går jag, för det är en så märklig upplevelse. Först titta i byxan - inget blod. Andas ut. En liten stund. Sen kissa och sen titta igen. På pappret - inget blod. Andas ut. Till nästa gång det är dags." Vid IFV 2 verkade jag rätt lugn, förutom det faktum att jag störde mig över att där inte fanns koffeinfritt kaffe på Arlanda. Något som inte ändrats sen dess, åtminstone inte då jag var på terminal 2 förra veckan. Sen under lyckosamma IVF 3 fick jag psykbryt på barndop på dag 8.

Ruvardag 4 FET 1

Undras om det är hormonerna vi IVF-are tillsätter kroppen som gör att vi känner så mycket. Eller om det är att vi helt enkelt känner efter så mycket. För aldrig har jag väl hört någon som blivit gravid på sk naturlig väg klaga över ont i magen/ryggen/brösten ett par dagar efter det lyckosamma ligget...

Men ont har jag idag med. Det molar och strålar i både mage och ländrygg. Dessutom måste jag stuckit in Pregnylsprutan galet på något sätt för jag är ruskigt öm kring stickstället.

Med andra ord. Det mesta är som vanligt en fjärde ruvardag.

Ruvardag 3 FET 1

Som värsta grymmaste menssmärtorna idag. Kan vara positivt, kan vara negativt. Alla som väntat på testdag efter en IVF eller FET vet ju, hormonerna man tillsätter kroppen har samma biverkningar som en graviditet. Men jag har bestämt mig. Som alltid har jag bestämt mig för att det funkar.

Tog spruta 2 av Pregnylen idag. Gick finfint. Även om jag nästan får dåndimpen varje gång jag ser den där nålen man ska blanda medicinen med. Och då är jag inte spruträdd.

Ruvardag 2 FET 1

Idag har jag haft som bebissparkar i övre delen av magen. Ett symptom jag inte känner igen sen tidigare behandlingar, eller så var det så att jag inte visste hur det kändes då. Näe, förmodligen är det bara något jag ätit. Eller fantomkänslor, haha!

Annars börjar brösten ömma, det drar lite i livmoderstrakten och jag har en grym huvudvärk. De två första symptomen är ju Pregnylets och den sista troligtvis kaffet. Eller rättare sagt koffeinet. Precis som vid mina IVF-försök och som under hela min graviditet har jag uteslutit koffein. Jag har aldrig fått någon biverkning av det tidigare, men den här tvådagarshuvudvärken måste ju komma därifrån.

I övrigt finns inte riktigt tid att tänka, grunna och känna efter som förut. Här finns ju en liten ettochetthalvtåring numera som, tack och lov, tar fokus från allt.

ET FET 1

Allt gick som det skulle. Det är konstigt hur hjärnan blockar ut en del minnen, för på något sätt var det nästan som att göra det för första gången igen.

Vårt trecelliga ägg ska enligt Doktor G ha i princip lika stora chanser som om det tinats upp och fortfarande varit fyrcelligt. "Om det står i den genetiska koden att det här embryot ska bli till ett barn återskapas den där cellen snabbt och lätt" sa han.

"Inga tunga lyft, inget röka och inget kröka" var doktorns sista ord. Han la till "lev så att du inte ångrar något, där kan finnas saker du behöver göra för att själv känna att du gjort allt - gör det, även om jag kanske vet att just det inte gör någon skillnad". Som koffein gissar jag. Det som jag ju slutat med under tidigare behandlingar, det slutar jag med även nu.

Jag blev också föreskriven Pregnyl för första gången. Ampuller ska brytas, sprutspetsar sättas på och av och en mixtur ska blandas. Första sprutan togs under övervakning på kliniken medan spruta två ska tas hemma på dag 3. Pregnyl ska, om jag förstod saken rätt, simulera ägglossning för att hjälpa kroppen på traven med gulkroppen.

På dag 15 vill de att jag ska göra ett graviditetstest. Själv vet jag ju att om jag får mens, så har jag redan fått den vid det laget. Så kommer vi fram till dag 15 och faktiskt får kissa på en sticka, ja då lär förhoppningarna vara vansinnigt höga!

Chanserna?

Har förstått surfar runt och letat folk som blivit gravida efter ET med ett trecelligt. Och det finns. Frågan är vilka chanserna är? Det är väl bara att vänta och se. Om sisådär tolv dagar borde jag veta, dömt av när jag fått tecken på mens vid tidigare behandlingar.

Tjohoo

Fyra celler blev tre vid upptiningen, men det blir återföring. Det blir det!

Det är officiellt...

...jag är nervös nu. Skitnervös. I dubbel bemärkelse då min mage gör allt annat än slå knut på sig när jag har fjärilssvärmar i den.

"Vi ringer på morgonen" sa de. Men när är det? Sju, åtta, nio, tio?

Hoppas, hoppas, hoppas det är ett gott besked de kan lämna.

Milsvid skillnad - eller?

Skillnaden att göra FET och att göra IVF är milsvid. Skillnaden att längta efter barn nummer två och att längta efter barn nummer ett är också den milsvid. Åtminstone är det så jag upplever det.

Jag mådde aldrig fysiskt dåligt av att göra IVF, däremot tyckte jag, som de flesta andra, att väntan var olidlig. Det är ju en rätt utdragen process ändå. Från första nässpraydagen till testdag kan det ju gå nästan två månader. FET däremot; jag gjorde första ultraljudet på dag 5 i min cykel, började med Gonal-F dag 7-12, andra ultraljudet dag 12, Ovitrelle dag 13 och (eventuell) återföring dag 17. Dessutom är det ju så att det 100%-iga fokus jag tidigare kunde lägga på behandlingarna, på att stöta och blöta, på att tänka och våndas - det ligger nu på dottern. Det är sällan det finns tid att sitta ned och reflektera.

Och självklart känner jag heller inte den förtvivlan jag gjorde då. Då handlade det om barn eller barnlös. Nu handlar det om ett barn eller två barn. Vi känner oss oerhört välsignade med vår dotter men skulle gärna se att hon fick ett syskon. För att vi älskar barn, för att vi båda är uppväxta med syskon, för att vi nog egentligen önskat oss ett halvt fotbollslag...

Jag har ingen aning om hur ett eventuellt negativt besked kommer kännas. Om det kommer vara skillnad även då. Jag menar det är ju lätt att säga att det inte är lika stressfullt den här gången, men när man väl står där med stickan i hand - då undrar jag om det inte känns precis som alla gånger tidigare.

Värsta sjukan - inbillningssjukan

Jomen jag har ju lite ont. Och lite flytningar. Jag har ju typ ägglossning? Eller har jag inte det? Och törs jag ge mig ut i joggingspåret med tre stora äggblåsor och fyra små omkringskvalpandes i äggstockarna. Blir inte det för tungt. Typ?

Ja jag inbillar mig. Förmodligen. Vet heller inte vad det skulle spela för roll om jag skulle ha påbörjat min ägglossning. Tar ju Ovitrellen ikväll och de på kliniken bör ju kunna sin sak som sa jag skulle göra det först då. Men det är klart man blir nervös.

Sen tänker jag; undrar om jag blir mest besviken om ägget inte ens klarar upptining, eller om det kommer vara värre om det sätts in men inte fäster. Pest eller kolera?

Hjärnan works in mysterious ways. Konspirationsteoretikern i mig har slagit dit också. Först tänkte jag "klart kliniken gör allt de kan för att det ska funka". Klart de gör. "Funkar de inte får de ju inte betalt". Som att det skulle vara anledningen. "Fast det är förstås, om det inte klarar upptining och de inte får betalt, kanske de säger att det klarade sig och fejkar en isättning för att ändå få betalt." Haha, ja du fattar! Jag tror ju inte det på riktigt, men hjärnan bara snurrar på sitt eget konstiga liv ibland...

Tråkiga nyheter idag också. En vän som gjort sitt första IVF-försök fick minus. Fan. Jag hade verkligen önskat dom en lyckas-första-gången-bebis. Det hade varit så rättvist.

Tiden är inne

I morse var jag och gjorde det andra ultraljudet inför vår frysembryoåterföring. Livmoderslemhinnans tjocklek mättes, dryga 6mm, och den största äggblåsan måttades (jag hade tre stora och fyra pyttesmå) till 18x12x16.

Magiska mått tydligen, för imorgon är det dags för kvällssprutan, ägglossningssprutan, Ovitrellen. Kärt barn (nåja...) har många namn.

Frågade läkaren som genomförde ultraljudet vad han trodde om embryots chanser att klara upptiningen. Jag har läst siffror som 70%. "Ja någonstans där" sa han "om det är av god kvalitet ligger det runt 50-70% skulle jag tro".

Någonstans där? 50 och 70, rätt stor skillnad i min värld. Är jag dum som ens hoppas?

Nygamla bekanta i kylskåpet

Första dosen administrerad. 75ie Gonal-F. Även doften känns igen...

Då har man fått ytterligare en diagnos då...

Var på första ultraljudet inför vår frys-embryo-transfer (FET) igår. Dag 5 på mensen och läkaren säger "allt ser bra ut, livmoderslemhinnan är tunn som den ska och där finns inga gamla äggblåsor, men..."

Det är aldrig bra, det där "men..."

Han fortsatte "ser du det här svarta på skärmen. "Mmm" sa jag, som vanligt totalt förvirrad av de där ultraljudsbilderna, jag kan inte för mitt liv se att det är är mina äggstockar hur mycket läkaren än förklarar och visar.

Läkaren pekade och sa "det är förmodligen så att du har retrograd menstruation". Eehh... "jag har vadåförnåttsaru?"

"Retrograd menstruation, det är när menstruationsblodet åker tillbaka in i bukhålan".

Hur kul lät det? Att jag går omkring med en massa blod i magen? Och är det inte konstigt att ingen annan sett det tidigare, jag menar det här är ju långt ifrån det första ultraljudet jag gjort. Kan det vara något annat? Påverkar det behandlingen?

"Ingen fara" menade läkaren. Enda anledningen att han noterade det sa han, var för att det kan se liknande ut när man har ett utomkvedshavandeskap. Åtminstone förstod jag honom så. Det blev rätt rörigt i min skalle där. Så jag tog mest med mig "ingen fara". Ibland slutar mitt förstånd fungera i sådana där situationer och hjärnan tar bara in det absolut nödvändigaste.

Tur då att Google finns så man kan gå hem och läsa lite i efterhand. Verkar ju galet vanligt det där med retrograd menstruation. Så vanligt att en del läkare menar att alla kvinnor har någon mån av retrograd menstruation. Men en sak tänkte jag på. Blodet åker in i bukhålan via äggledarna. Mina äggledare är ju minst sagt trasiga, men tydligen inte helt i så fall...

Nåja. Summan av ultraljudet annars var att jag imorgon ska börja med 75ie Gonal F, gå på nytt ultraljud på måndag och resultatet av det ska förhoppningsvis kunna säga när själva återföringen kan ske.

Söta privata kliniken

Ringde dit idag och berättade att jag fått mens. Pratade med syster N som jag träffade många gånger då vi gjorde våra första två behandlingar. Känns ändå rätt speciellt att bli ihågkommen. Hon frågade om jag jobbade kvar osv, jag sa "jag är mammaledig". "Åh så ni lyckades på landstingsförsöken, vad roligt" sa hon och fortsatte ställa frågor som visade att hon faktiskt mindes mig.

Alternativt hade små kom-ihåg-noteringar i min journal, men det må göra detsamma, den där personliga touchen gör mycket.

Med blandade känslor...

... konstaterade jag igår att anledningen till att det känts lite annorlunda helt enkelt var att mensen var tidig. Igår redan istället för söndag. Så nu är mina inför-FET-UL bokade. Första på måndag.

Hoppet är det sista som överger en

Ja det är ju knäppt egentligen allting...

På söndag väntar jag mens. Inte för att den varit på-dagen-punktlig sedan lilla V:s ankomst, men ändå någorlunda. Skulle den komma på-dagen så kommer den på söndag. Så räknar vi för att kunna få ett hum om när en eventuell återföring av vårt lilla embryo.

Så slarvade vi. Vi som borde veta bättre. Hur gamla är vi egentligen? Vi som inte får slarva. Vi som fått chanserna 1% att ett befruktat ägg skulle nå fram till livmodern via mina nästan helt trasiga äggledare.

Självklart hittar jag symptom. Det gör man ju om man letar, det vet alla som gått igenom en IVF-behandling, eller försökt bli med barn överhuvudtaget kan jag tänka, jag vet ju bara det ena. Är jag inte lite öm i brösten? Brukar jag verkligen ha flytningar så här nära inpå? Har jag haft nästan som mensvärk strax innan? Är jag inte väldigt hungrig hela tiden?

Ja sådär håller jag på. Och inte vet jag vad jag ska hoppas på heller. Att vi inte är det för att chanserna är så slimma att min kropp skulle klara av det, eller att vi är det och att undrens tid inte är förbi och att förlossningen mirakulöst liksom vidgade mina äggledare så de nu är fullt framkomliga?

Ja du hör ju. Förnuftet säger ju att jag ska hoppas på mens, men hoppet. Det där lilla unset av hopp att tänk-om-det-skulle-kunna-gå-ändå-även-om-allt-talar-emot-det. Ja det lilla unset finns ju där. Det gör det.

Högst troligast är dock att mensen snart kommer. Att allt är som vanligt. Att symptomen jag känner dyker upp varje månad bara att de vanligtvis passerar helt obemärkt förbi. Been there, done that...

Snart dags igen

Prinsessan är snart 17 månader och vi börjar känna oss redo för ett nytt försök. Ett syskonförsök. Jag hoppas att det inte kommer vara lika psykiskt påfrestande. Det lär inte bli lätt, det förstår jag, men någonstans borde det vara annorlunda. Jag menar blir det "bara" lilla V så är vi helt okej med det. Men det är klart att det vore fantastiskt med en liten syster eller bror till henne.

Pratade precis med privata kliniken där vi har ett fryst embryo. På landstingssjukhuset har vi två. Men vi börjar med det där enda.

När jag får mens ska jag kontakta kliniken för ett första VUL på dag 4-6. Det för att kolla hur livmoderslemhinnan ser ut (den ska vara tunn vid den tidpunkten i cykeln) och för att se så där inte finns några gamla äggblåsrester kvar.

Resultatet av det ultraljudet kommer bestämma när jag ska börja med Gonal-F. Lägre dos (75ie trodde syster M) och kortare tid än vid en IVF-behandling. Man tar Gonal-F för att vara säker på att där kommer en ägglossning, berättade Syster M. Jag som hoppats slippa sprutor denna gång, men men - det finns värre saker.

Runt dag 10 är det dags för VUL 2. Då är det tänkt att man ska kunna säga exakt när återföringen kommer ske. Man kommer ge mig ett datum för kvällssprutan (Ovitrelle) och 3 1/2 dygn efter det är det så dags för återföring.

Om hon var tvungen att gissa, och det tyckte jag hon var, så trodde Syster M att återföringen skulle ske på dag 16.