Testdag

Ja det skulle ha varit testdag idag, men vi testade ju redan igår eftersom jag blödde i söndags och fick det där fruktansvärda minuset konstaterat.

Jag gick till jobbet som vanligt, kände att jag inte kunde sitta hemma med alla tankar. Men det är så konstigt, det är som att sorgen satt sig på rösten. Jag har en gång gått hos en talpedagog och lärt mig att tala för en grupp. Ofta när man står inför folk blir man lite nervös och rösten sätter sig högre upp i halsen om man säger så. Det blir lite pitchat. Då gäller det att andas rätt, prata rätt och få ner rösten igen. Igår satt rösten där i nervositetstrakten hela dagen och idag har det varit likadant. Det måste ju vara för att man spänner sig.

Vi gick till kliniken imorse. Dom ville ha ett urinprov och testa dom också, så vi har fått minuset konstaterat ytterligare en gång. Sen pratade vi med Dr A som sa "det finns inget att skylla på, det finns inga fel, allt såg perfekt ut, det handlar om otur".

När han sa det jag anade, att vi skulle bli tvungna att vänta till augusti till nästa försök på grund av semestertider, trodde jag att tårarna skulle komma. Jag hoppades så att vi skulle kunna sätta igång snart, snart, snart igen. Denna väntan... Och nej, det känns inte skönt att ha sommaren att ta igen sig på, som många vänner försökt muntra upp mig med, jag behöver inte det - jag vill bara fortsätta, jag vill bara att vi lyckas, jag vill att vi ska få bli föräldrar, min M och jag. Väntat har vi ju gjort i åratal.

Sen finns det dom som säger "men tänk, man hör ju så många som plötsligt lyckas när man liksom slappnar, det kanske händer er också, ni kanske blir gravida på naturlig väg".
Eeehh, jaha... och HUR skulle det gå till? Mina äggledare är trasiga och om någon så söver mig så jag är avslappnad som en överkokt makaron så kommer det inte plötsligt uppstå en passage där.

Ja, jag är lite bitter idag. Men det går över. Nu inväntar vi nästa mens, så fort den kommit ska vi ringa kliniken och räkna ut när vi kan börja med nedregleringen igen. Med lite tur kan vi börja spraya redan i juli så ÄP blir i början av augusti åtminstone. Imorgon sticker vi till landet och oj vad jag ska dricka vin där. Vem sa att man inte kan dränka sina sorger?

Minusdag

M som i mitt namn som i miserabel som i misslyckad som i megafuckingjävlaskitvärdelös som i mens som i minus.

Ruvardag 14

Dom som vet säger att det är idag mensen ska komma om den kommer. Dag 14. Det är förstås också vanligt att Progesteronet skjuter lite på det normala och gör mensen sen. Om den kommer.

Mitt bruna har idag blandats med mörkt rött. Mitt hopp har idag blandats med sorg. Men det finns där än, jag klamrar mig fast med all ork jag har kvar.

Det som gör att jag inte gett upp än är vännen jag skrivit om tidigare. Vännen som trodde att hennes tredje IVF-försök misslyckats men som sen visade sig vara gravid trots allt. Anledningen till att hon trodde att hon misslyckades igen var bruna flytningar.

Mina är rikligare än tidigare och rödare.
Jag och M har pratat om att testa tidigare, detta jag varit så emot. Nu känns det som att vi skulle behöva veta, för att veta hur man ska känna. Vi väntar nog till imorgon ändå. Imorgon är första dagen vi får testa hemma och tisdag är testdag på kliniken. Ja, vi testar imorgon om det inte blivit ännu rikligare och ännu rödare...

Det kommer bli en lång dag.


UPDATE 13:30
Promenad med glass och inköp av både Clearblue och bindor. Blödningarna, flytningarna - vad det nu är, har blivit rikligare än det lilla trosskyddet klarar av. Bindor. Hatar bindor. Men vågar inte använda tampong, vad händer då med Progesteronet som också ska upp där, det stängs ju inne.

Jag är neggo, M är positiv. Säger saker som "tänk på L (vännen jag nämnde ovan), dom var säkra på att dom misslyckats och det var ändå deras tredje försök, även vana IVF-are kan ha fel".

Han har förstås rätt och jag försöker så gott jag kan. Det är bara att motbeviset stirrar mig i ansiktet varje gång jag drar ner byxorna på toaletten. Det som talar FÖR att det inte är mens är att det inte gör ont på vanligt första-mensdagen-vis. Jag brukar ha väldigt ont första dagen, idag mest molar det. OCH att det inte blöder på första-mensdagen-vis. Det som kommer ut är för det mesta brunt och äckligt och det luktar. Det brukar det inte göra annars. Det luktar påtagligt, inte så att man behöver stoppa näsan i det.

Fast det är förstås. Det bruna är ofta blandat med rött, inte första-mensdagen-rött, men rött. Och det kommer som sagt i rätt rikliga mängder nu.

Det är som att livet som inte ville börja i mig rinner ut. Droppe för droppe.


UPDATE 17:00
Det har inte slutat komma och det som kommer kommer klumpvis. Det är ju inte som mens, tänker jag i mina sista fåfänga försök att intala mig att det finns hopp än. Det är inte långt mellan hopp och förtvivlan.

Försöker tänka framåt. Hur länge måste man vänta till nästa försök, funderar jag. Hinner vi en gång till innan sommaren. Kan vi köra på på nästa "dag 21"? Det bör ju vara om tre veckor, då blir det ÄP runt midsommar och ruvning på semestern. "Ge inte upp än" säger min tappra M. "Tänk inte på det där nu, vi tar det imorgon när vi vet. Har det inte gått vägen kollar vi allt med kliniken när vi ska dit på tisdag."

Samtidigt känns det så ofantligt jobbigt att behöva göra om detta.

Ruvardag 13

Brunt. Det kommer bruna små saker med Progesteronet. MENS, tänkte jag först och visst är det kanske så att det är vad som är på gång, men detta bruna är ju mer som sista dagen på mensen, gammalt, brunt, levrat, äckligt blod. Så borde det inte börja. Så tänker jag nu. Det borde inte börja så. Snälla, låt det inte börja så.

Jag må ha varit skeptisk till Familjeliv i början av denna behandling, men i sådana här lägen är "min" tråd min räddning. Att kunna följa andra tjejer i samma situation och att kunna slänga ut "hjälp jag har bruna flytningar" och få svar att "det är inte ovanligt, många som fått det har sedan visat sig vara gravida, det behöver inte vara mens".

Jag Googlade också på Progesteron och biverkningar och hittade ord som lugnade lite mer. Progesteronet kommer nämligen utan bipacksedel, men i en kommentar i Åsas blogg hittade jag listan:

"Övergående trötthet, svindel, små mellanblödningar, magsmärtor, vätskeansamling i kroppen, spänningar/ömhet i brösten, försvagat libido, huvudvärk, matsmältningsbesvär, svullen mage, tromboemboli samt blödning/irritation från slidan."

Det bruna kom igår kväll, i morse och idag efter en lång dag på stan. Det är inte mycket, men det kändes så mycket lättare tidigare när det var ingenting.

Ruvardag 12

Intimt igen. Eller möjligtvis till och med intimare.

Det som åker upp, måste komma ner, så även med Progesteronet. Hittills har det varit kritvitt det som kommit ut och eventuella flytningar genomskinliga. Tills nyss. Det var... färgat. Ytterst lätt i någon slags vattnig aprikos nyans. Så ljust att jag först bara anade det, sen synade pappret nära. Nära.

Det måste nästan vara en lustig syn, där sitter jag på toan med kisspappret ända uppe vid näsan. När jag ändå hade det där passade jag på att lukta. Ja nu börjar jag tro att killarna i vita rockar ska komma och sätta på mig en tröja med långa ärmar snart. Jag luktade för att känna efter om där fanns någon bloddoft. Det gjorde det inte, det doftade... ingenting.

Nu hoppas jag att det är ingenting, men naturligtvis värker det lite i magen på mensvis och mycket i hjärtat på vi-kan-inte-få-barn-viset.

Ruvardag 11

I morse sa någon "det låter ju positivt det där med molvärken, att du haft den sen i måndags". Positivt? Jag som varit orolig över att det är menssmärtor men försökt intala mig att det är livmodern som utvidgar sig för att förtränga mensfarhågorna. Jag har nästan börjat undra om det någonsin var någon som sa det där om livmodern till mig innan mitt utomkvedshavandeskap. Jag menar, klart jag hade ont då, det satt ju fast ett embryo i min äggledare.

"Att livmodern växer ger ofta molvärk, som är snarlik mensvärk" fortsatte personen i fråga. I love her! Det var som att det plötsligt blev verkligt. När någon annan sa det.

Man säger ju ofta "hoppas inte för mycket, då blir du bara besviken". Men jag har bestämt mig, jag tänker hoppas så mycket jag kan. Jag är trött på att hoppas lite och vara rädd för att det är mensen som kommer. Det håller på att ta kål på mig. Och allvarligt talat, jag vet inte om man kan gradera besvikelsen av ett minus. Kan man verkligen bli mer eller mindre besviken?

Ruvardag 10

Ruvardag 10. Oj. Eller 11 om man räknar ET som dag 1. Jag såg en tjej inne på Familjeliv som fått mens dag 14, det är för många dagar kvar att vänta, att oroas.

Är det på dag 14 man ska förvänta mens? Någon sa det, jag har noll koll. Undras om det är annorlunda då jag har en kortare cykel... Hur som helst, so far no blood...

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte få mens.
Igår hade jag tokont i magen, så det strålade ner i ena benet. Idag har det molat hela dagen, men ännu inget blod i sikte.

När vi blev gravida hösten 2006, då jag sen fick ett utomkvedshavandeskap, då hade jag också ont i början. Då sa man att det är helt naturligt, att livmodern måste utvidga sig så det växande embryot får plats och att det kan kännas som menssmärtor. Det är dom orden jag klamrar mig fast vid just nu. Dom och det faktum att jag inte brukar ha ont i flera dagar innan mens. Men det är förstås, jag brukar inte proppa mig full med hormoner i en och en halv månad innan heller, så dom kanske ändrar "mensbeteendet"?

Jag har aldrig ens funderat på att tjuvtesta innan utsatt testdag. Jag vet inte vad jag skulle göra om det visade minus, jag vill vänta så länge jag kan. Fast idag förstår jag lite, idag skulle jag vilja veta - har jag ont för att jag är gravid - fine, då tar jag en kudde och lägger på magen, äter choklad och tittar på en film och mår bra. Men är det för att mensen är på väg då... Ja då mår jag inte bra. Helt enkelt.

Smärtan vore lättare om man visste roten till den.

Ruvardag 9

Imorse hade jag ett viktigt möte. Det högg till lite i magen, nästan på "mensvis". Då slog det mig - vad gör jag egentligen om mensen kommer?

Jag har ju ingen aning om hur jag kommer reagera. Kommer jag ens KUNNA gå och jobba? Tänk om den kommit imorse innan det här mötet, vad hade jag gjort då? Till saken hör att jag har ett jobb som jag inte bara kan "lämna över" till någon annan. Det krävs liksom att det är jag som gör det. Och ingen på jobbet vet ju. Jag kan inte bara ringa och säga "jag jobbar hemma idag", jag behöver vara där och kan jag inte vara där bör min chef veta det kvällen innan för att kunna ersätta.

"Vad gör jag då"? frågade M. "Ska jag gå hem från jobbet också"?
"Jag vet inte" sa jag. Jag vet inte hur det kommer kännas, jag vet ju bara hur omtumlande förtvivlat det var när jag förstod att jag höll på att förlora embryot när utomkvedshavandeskapet yttrade sig. Så vill jag aldrig må igen. Kommer dom känslorna tillbaka är jobbet en omöjlighet.
"Om du går hem, då gör jag det med, oavsett vad du säger" konstaterade M. "Men den ska inte komma".

Näe, det ska den inte.

Ruvardag 8

Intimt värre.

Dom här Progesteronvagiatorerna är ju sådär kul. Det är kletigt och jag har förbrukat fler trosskydd än jag gjort totalt under mitt vuxna liv tror jag. Dessutom får jag ibland hudveckseksem. På sommaren när det är varmt och fuktigt. Ja... gissa vart jag fått det nu? Som att man inte känner sig ofräsch redan innan så ska man nu få kli också.

Jag märker också att jag dröjer längre och längre med att gå på toaletten. Inte förrän det är riktig kris går jag, för det är en så märklig upplevelse. Först titta i byxan - inget blod. Andas ut. En liten stund. Sen kissa och sen titta igen. På pappret - inget blod. Andas ut. Till nästa gång det är dags. Galet.

Jag retar mig lite på att jag inte kan ta tillvara på dagarna som jag brukar. Jag tänker mer "okej, imorgon har jag möte på morgonen, sen jobb som vanligt, sen ska jag träffa X och fika och sen är det dags och sova och då har en dag till gått". En dag närmare testdag. Jag som är dålig på att stressa, jag som är dålig på att planera, av den enkla anledningen att jag vill göra det mesta av här-och-nu, inte tänka på sen. Sen kommer när sen kommer och dumt vore det väl om jag glömde nu för jag tänkte så mycket på sen. Nu tänker jag bara på sen.

Ruvardag 7

Festen igår var trevlig, men som vännen och tvåbarnsmamman sa framåt småtimmarna "förstår du nu varför jag inte varit med varje gång när jag inte kunnat dricka?"

ATT jag förstår. Det var som sagt trevligt och allt flöt på bra genom middagen, men när det börjar bli sent och folk lite sliriga och lätt osammanhängande, krävs det att man har samma alkoholnivå i kroppen själv för att förstå skämten och hänga med i historierna.

Jag berättade förresten som det var vid middagen. Bordsgrannen sa "jaha, du dricker alkoholfritt, är du gravid" och jag svarade helt enkelt "jag hoppas det, vi är mitt uppe i en IVF-behandling". Det kom några frågor som "oj, kan ni få typ femlingar då", men sen lämnade vi ämnet med ett "hoppas det går bra" och hade en trevlig middag.

Vi gick hem vid ettsnåret. Då var jag trött. Alkoholen måste ju ha något uppiggande i sig. Tänk en after work en fredag, man kan vara hur trött som helst efter arbetsveckan, men efter ett par drinkar och lite mat har jag inga problem att fortsätta fram till morgonkvisten. Det är som att tröttheten skjuts upp med alkoholen.

Det konstiga är att jag idag känner mig helt slut. Det är som att vara bakis utan att må dåligt. Trötthetskänslan är densamma. Efter en promenad med glass i solen ska vi bara gosa ner oss i soffan nu med tidningar, korsord, böcker och kanske en film eller något avsnitt i dom serier vi följer lite senare. En lat och skön söndag. Utan smärtor i magen idag.

Nu höll jag på att glömma det bästa med gårdagen. Vännen som jag nämnt tidigare, som för ett par veckor sedan misslyckades med sitt tredje IVF-försök (nästan fjärde, iom att det första inte resulterade i någon isättning) - hade haft fel - dom är gravida! Hon hade blött ett par dagar innan testdag, trodde att mensen kommit precis som dom två gångerna tidigare, men så hade det slutat, och när dom sen testade plussade dom. Dom är så värda det. Jag får gåshud nu bara när jag skriver om det.

Ruvardag 6

Oj vilken tokig natt det varit.
Igår i princip tvingade jag ut M, "du måste lova att gå ut och göra något kul med dina vänner, du kan inte bara sitta hemma med tråkiga jag och göra ingenting".

Han var förstås inte särskilt svårövertalad och jag hade dessutom en soft skön kväll hemma.

När jag skulle gå och lägga mig började det dock smärta i magen. Jag hade tankarna på blödning på dag 6 i huvudet, men tackar fina Maria för kommentaren igår att det kan hända dessa dagar och då kan det vara en så kallad vidhäftningsblödning, ett ord jag aldrig hört men som jag googlade och är en liten blödning som kan komma när embryot fäster.

Svårt att sova och en sambo som trillar hem lätt förfriskad mitt i natten. En sambo som när han druckit alkohol snarkar. Mycket. Och är svår att få att vända sig. Jag hade ont och tålamodet var noll. Till slut sa jag surt "ska JAG gå och lägga mig på soffan för att DU snarkar?" Vilket överhuvudtaget är en avvikelse från vårt vanliga mönster, för att sova på soffan händer bara inte. M sa "ja". Han sa ja. Någonstans sa ju mitt förnuft att han inte riktigt var vid sina sinnens fulla bruk och att han inte skulle minnas det dagen efter, men jag blev arg, förtvivlad och ledsen. Sen blev jag rädd att det skulle vara dåligt för embryot att jag blev arg, att det inte skulle fästa för att jag inte mådde bra. Då blev jag ännu mer arg, förtvivlad, ledsen och dessutom rädd.

M sov på soffan till slut. Jag sov dåligt. Jag hade väldigt ont. Jag drömde att jag vaknade i en pöl av blod. Åh vad det här tär på en, vad det gör konstiga saker med ens psyke...

Idag smärtar det fortfarande oroväckande i magen och det dåliga samvetet över att ha blivit arg och rädslan över att det kan ha skadat något är överväldigande. Det är säkert inte så, men förnuft är något som inte riktigt har en central plats i mitt liv just nu.

Förhoppningsvis får jag tankarna på annat håll ikväll, då är det fest. Min första alkoholfria fest. Vi får se hur jag gör, om jag berättar som det är, eller om jag tar Petras tips att skylla på magkatarr - den tycker jag var betydligt bättre än den klassiska penicillinursäkten. Tack Petra!

Nu ska jag gå igenom garderoben och se vilken klänning som bäst döljer spärrballongsmagen!

Ruvardag 5

... fast räknar man ET som dag 1 som sagt, så är det dag 6. Läste om en tjej på Familjeliv som fick blödningar på dag 6, shit vad man är paranoid - jag har haft ångest varje gång jag varit på toa idag.

Å andra sidan var där en annan tjej som nyss plussat som tidigare skrev "jag hade menskänningar och ömma bröst första dagarna men det har klingat av något, undrar om det är bra eller dåligt". Det är ju exakt så jag känt, så sen jag läste dessa ord har jag väntat på att hon ska testa och hoppats på plus. Jag önskar naturligtvis alla plus, men den här gången kändes det extra bra - för då kanske det funkar för oss med.

Jag vet inte om jag ska kalla den onda magen för direkt "mensig" längre, det gör snarare ont i äggstockstrakterna, det känns sådär. Brösten är fortfarande tokömma och magen svullnar kvällstid, dock något mindre idag känner jag.

Nu ska här ätas och drickas öl. Alkoholfri sådan då. Den är faktiskt helt okej, Carlsbergs variant. Skål!

Ruvardag 4

På lördag ska vi på fest. Bröllopsfest. Inget man vare sig kan eller vill tacka nej till. Men det känns lite jobbigt. Vad ska man säga? Våra närmsta vet ju vart vi är i behandlingen, men det är ju bordsplacering och jag kommer hamna bland nya människor som inte har en aning och tyvärr är det ju så att dricker man inte - frågar någon alltid varför. Jag påstår inte att jag är bättre själv, frågar jag inte så funderar och spekulerar jag.

Jag tror jag bestämt mig för att bara säga som det är. Ursäkten "jag äter penicillin" känns lite genomskinlig. Jag känner i alla fall ingen idag som låter bli att dricka vid en stor fest under en penicillinkur. Säger man "jag äter penicillin" kan man lika gärna säga "jag är gravid". Varför inte bara säga "vi genomgår provrörsbefruktning och nu kan jag inte dricka alkohol"? Det borde få stopp på diskussionen i alla fall. Jag kanske inte är lika stursk när jag väl sitter där, men nu känns det som det enda rätta.

Klädsel är ett annat problem. Eller problem är att överdriva, det är snarare så att det krävs lite extra eftertanke. Framåt kvällen är nämligen min mage som en spärrballong. Den är helt full luft känns det som, utan att den vill... pysa ut, eller hur man nu ska uttrycka sig, haha! Utan att kunna fisa helt enkelt. Det känns nästan som när jag var nyopererad efter utomkvedshavandeskapsoperationen, magen står ut och musklerna klarar inte av att hålla in den. Märklig känsla. Det lär med andra ord inte bli en liten åtsmitande klänning på lördag!

Symptomen annars är samma. Lite ont i magen och öm i brösten, svullen på kvällen som sagt och väldigt trött eller snarare orkeslös. Men jag fortsätter tänka att symptom i sig måste vara positivt. Hade det inte varit värre om jag inte känt något alls?

Ruvardag 3

Det är en evig väntan. Många säger att dom här dagarna är dom värsta. Dom mellan transfer och testdag. Jag håller inte med. Jag tycker hela behandlingen har varit en lång väntan. Från första spraydosen. Vänta. Hoppas. Hoppas. Vänta.

Jag är svullen i magen och känner ungefär som igår. Brösten har varit ömma sen jag tog kvällssprutan förra veckan. Jag försöker intala mig att det är positiva syndrom. Att om där inte fanns ett litet liv som levde om, skulle jag inte märka något. Jag hoppas jag har rätt.

Ruvardag 2

... eller tre om man ser ET som dag 1. Vad vet jag. Jag vet bara att det oavsett är alldeles för många dagar kvar till 29:e april då vi får testa.


Jag har varit lite orolig, det känns konstigt i magen. Som ett mellanting mellan att vara väldigt kissnödig och begynnande mens och ibland som krampliknande känslor ner i låret. Undras om det är normalt eller om det är tecken på att det inte är som det ska... Men som Glenda Glad skrev på Familjeliv när jag frågade hur det känts för andra "Jag var ganska mör i hela magregionen efter ÄP och ET. De har ju varit där med en stor nål och kört ikring. Dessutom håller kanske äggstockarna på att gå tillbaka till sin normala storlek."
Så nu känns det faktiskt genast bättre. Det KAN vara normalt. Det behöver inte nödvändigtvis vara galet.


Annars... Lilla fröken dubbelmoralsjag tittade fram. Jag som tyckt kompisar som varit gravida varit lite väl petiga med vad man får och inte får äta, har införskaffat både koffeinfritt kaffe och te. Något jag möjligtvis sagt "men ALLT är ju farligt på något sätt, ingen tar ifrån mig mitt morgonkaffe" om för ett par år sedan.


Det är så annorlunda nu. Jag vill inte riskera något med en ynka kopp kaffe. Jag menar, det är ju bara smaken jag vill åt ändå, absolut inte koffeinet. Synd bara i detta första försök att köpa koffeinfritt kaffe att smaken verkar ha gått förlorad med koffeinet... Och det är ju ingen enorm marknad direkt. Detta var det enda koffeinfria kaffet som fanns att hitta i min butik. Men vet du, det är fortfarande bättre än inget kaffe! Förhoppningsvis kommer jag ha flera månader, närmare bestämt nio, på mig att testa mig genom olika sorter och hitta ett bra!

Ruvardag 1

... eller är det 2? Om det tvistar de lärda. Frågade dessa lärda på Familjeliv och det fanns dom som hade läkare som sagt att ET är ruvardag 1 och de som sagt att ET är ruvardag 0. Nåja, för att det ska bli något sånär lätthanterligt i bloggen väljer jag att sälla mig till ET=ruvardag-0-gänget.

Det sitter ett litet embryo i mig. Det hoppas jag det gör. Jag fick nästan lite panik att gå på toaletten igår "tänk om jag kissar ut det" för att inte tala om när jag skulle göra nummer två och fick ta i (ursäkta...). Det är klart att mitt förnuft sa att jag inte kan kissa ut embryot, men jag är inte direkt förnuftig dessa dagar.

Apropå kiss. Till ÄP skulle man vara nykissad, till ET kissnödig. M var lite bekymrad över det igår. Vi gick upp vid nio och jag gick på toa (mycket toalettskriveri idag, sorry) varpå M utbrast "men du ska ju vara kissnödig när du kommer till kliniken". Vi hade tid nästan tre timmar senare "jag hinner bli det igen, jag lovar, hade jag inte gått nu hade jag spruckit". "Men" sa M "men hur kan du bli det?" "Med lätthet, jag går nog ungefär varannan timme i vanliga fall, dricker ju mycket vatten". Det tyckte M var mycket märkligt. Det hade han inte tänkt på. Och så ofta skulle han aldrig kunna gå. Manligt - kvinnligt eller bara jag som har liten blåsa?

Idag är jag lite öm i magen. Det oroar mig. Tänk om det redan är kört.

Jag fortsätter med vagiatorerna, Progesteron. Tre om dagen. Morgon, middag, kväll. Jag kan säga att med det kletet i byxan är det rätt skönt med sexförbud. Man känner sig ju inte superfräsch direkt!

Annars fortsätter vi hoppas. Och vänta. Och hoppas. Det är som att livet kretsar kring denna väntan. Jag försöker distansiera mig så gott det går, men det går sådär bra.

ET

Tillbaka från ET.

Ett toppägg sattes tillbaka, men tyvärr var det inget som klarade sig till frysen. Men vaddå, det här ska ju funka. Jag vill. Vi vill. Vi hoppas. Så mycket.

"Lev som att du vore gravid" sa läkaren "och just det, inget samlag innan graviditetstestet 29 april".

Okej... inget sex. Som om inte sexlivet blivit nog lidande hittills under den här resan. Naturligtvis är det en pytteliten uppoffring, men det kom som en överraskning för min del. Den biten hade jag inte hört, att man inte fick ha sex mellan ET och testdagen (TD).

Det känns som en evighet till den tjugonionde. Då ska jag först göra ett test hemma, sen ta med det och lite morgonurin för ett test på kliniken. Det står i papprena vi fick med att man kan småblöda under tiden, men även att mensen kan utebli och man kan plussa men det ändå inte är säkert att man är gravid. Det vet man först vid ultraljudet man gör två veckor efter att man plussat.

Puh, det är en himla massa väntan. Vänta och hoppas. Hoppas och vänta.

Mittemellan ÄP och ET

Igår var det äggplock, imorgon väntar transfer (ET). För det blir verkligen så "risken att inget av dom fem befruktade äggen är fina nog att sätta in är minimal" sa syster K när hon ringde och väckte mig halvtio i morse. Fem av tio befruktade - fantastiskt skönt. Imorgon runt lunch ska alltså ett eller två tillbaka in i mig. Man kan inte se hur bra dom är förrän imorgon, så det är fortfarande lite förväntansfullhet över min och M:s tillvaro.

Jag har mått relativt bra efter ÄP igår morse. Visst var det aningen ömt och visst sov jag bort halva eftermiddagen i soffan och visst blödde det litegrann - men i övrigt - bara bra. Vi åt gott och drack lite vin igår, sen däckade jag vid midnatt och sov alltså till halvtio i morse (vilket nästan aldrig händer annars, inte ens efter en ute-till-fem-kväll).

Idag är det fortfarande lite ömt när man rör sig. Vi gick ut och tog en lugn promenad tidigare och det känns ju varje steg man tar, men det gör inte ont-ont.

Jag hoppas vi får ett toppägg att sätta in och några andra att frysa, det vore lycka.

Äggplockardagen

Hemma igen från ÄP. Jag var där kvart-i-nio och nu är klockan kvart-över-tolv, så man får väl säga att det gick snabbt.

Dessutom gick allt över förväntan. Jag hade lite förberett mig på det värsta så allt bättre än det var bra. Det knepigaste var nog M:s spermaprov. Han skulle leverera hemma och ta med sig provet. Han ville inte att jag skulle vara där, så jag hade tänkt gå ut och äta frukost. Men eller hur? Jag var ju fastande. "Hej, jag sitter här. Nej inget kaffe tack, inget te heller. Vatten? Näe, inte det heller. Ingenting faktiskt. Jag ska bara ta upp lite plats här."

Det fick bli en promenad istället. "Ge mig tio minuter" sa M. Men eller hur? Jag blev mer och mer stressad av att inte höra av honom, men kunde ju inte ringa heller. Tänk om det precis skulle hända så "ring ring". Inte bra.

Efter tjugo minuter ringde en lätt stressad M. "Möt mig vid tunnelbanan". Han var halvt förtvivlad. "Jag fick panik, det gick bara inte. Den blev inte hård, jag kände mig stressad, sen precis när jag trodde det var dags och sträckte mig efter röret så försvann det. Det är ju svårt när man liksom börjar på noll. Jag fick ont i armen, fick ta vänstern, det gick inte, sen var det bara att tokrunka". Hahaha! Ja förlåt, man ska väl inte skratta, men lite småfnissig blev jag.

Med spermaprovet innanför byxlinningen kom vi precis i tid!

När vi kom dit fick vi först prata med läkaren som bland annat frågade om vi ville att det skulle sättas i två embryon om det var så att man inte hade något "toppägg". Vilket beslut att fatta sådär på en halvminut. Jag gissar att om vi sagt att vi ville fundera hade det gått bra, men vi har pratat om det tidigare och varit överrens om att så vill vi ha det. Tvillingar vore en dröm.

Sen var det till att byta om. Snygga långstrumpor och blå rock. In i operationssalen där jag fick lugnande, smärtstillande stolpiller (mycket märkligt att ha någon peta in ett piller i rumpan på en...) och sen vaginal lokalbedövning. Det var klart innan jag ens reagerat över att något hände. Sen sa läkaren "då går jag in med ultraljudet" för att sekunden efter (kändes det som) säga "då var första blåsan tömd".

Tre på höger sida, sju på vänster. Tio ägg! En praktskörd tycker jag. Jag var ju lite orolig efter VUL i måndags då bara två blåsor utvecklat sig ordentligt. Det här var toppen! Åtta är snittet på kliniken sa dom, och många är inte alltid bäst. Tydligen så kan flera vara omogna då, så jag känner mig supernöjd.

Sen fick jag vila och fick efterlängtad frukost. "När det inte gör ont och när du har kissat får du gå" sa dom. Jag fick med några Citadon och uppmanades att fira ikväll med ett glas vin! Det var som att Syster N läst mina tankar! Oj vad härligt det ska bli.

Första toalettbesöket var lite chockartat, men ändå inget efter utomkvedshavandeskapsoperationen (långt ord, är det ens ett ord...?). Rätt mycket blod och en läbbig klump. Men nu när jag kom hem och gick på toa var där bara lite blod, så det är helt som det ska.

Nu ska jag krypa upp i soffan, titta på en film och kanske somna lite. M jobbar hemma och ska laga god mat lite senare. Sen blir det vin. Det här ska firas.

Imorgon förmiddag ska dom ringa och säga hur det går för äggen. Leker dom som dom ska med M:s småkillar. Hoppas, hoppas, hoppas!

Dagen före ÄP

Inga sprutor, ingen spray, inget mobillarm som piper, bara pirr i magen av förväntansfullhet och nervositet.

Kvällssprutan igår gjorde inte ont alls. Däremot har jag ibland lätt hypokondriska drag och tyckte minsann jag kände ett tryck över bröstet. Misstänker att det inte är en biverkning av överstimulering man märker en timme efter tagen spruta, så jag förstod ju att det bara var inbillning. Svårt att sova dock.

Idag är jag trött och toköm i brösten. Funderar över vad jag ska äta som jag kommer bli supermätt på! Fasta från midnatt ju, bara klara vätskor fram till 07:00 sen ingenting förren ÄP är över.

Jag har varit inne och läst lite på Familjeliv om ÄP och det verkar som det går rätt lätt för dom flesta. Man kan ha lite ont efteråt, men jag läste om någon som till och med sprang på stan efter ÄP! Det tvivlar jag på att jag kommer göra, men jag hoppas vara i form för en god middag och kanske ett glas vin. Förhoppningsvis det sista på 9 månader!

Spraydag 28. Kvällsspruta.

Om en halvtimme är det dags. Kvällsspruta. Ovitrelle.

Den är mycket mindre än sprutan till Gonal-F, och lite trubbigare, berättade Syster K, så man måste ta i något mer. Känns lite läskigt. Det kan göra ont också, sa dom när dom ringde och berättade tidpunkt för sprutan idag. Bra är tydligen att ta fram den ur kylskåpet en halvtimme innan injicering, då svider det mindre.

Läser om biverkningar. Vanligast är trötthet och smärta. Sen har "ovariellt överstimuleringssyndrom observerats hos ca 4% av patienterna i kliniska studier". Sen har vi illamående, kräkningar, diarré, depression, irritabilitet, rastlöshet och ömma bröst.

Jag håller tummarna för att mina biverkningar av alla mediciner, hormoner, sprutor och Gud vet allt fortsätter vara milda.

Sen fredag morgon 08:45 ska äggen plockas ut. Det är jag också nervös över, men jag tar en sak i taget. Nu ska jag vara nervös över kvällssprutan en stund till innan jag fokuserar på nästa steg.

Det ska för övrigt bli skönt med ett par dagars medicinledigt. Sista sprayen ikväll, sen ingenting förrän Progestorenet på söndag. Förhoppningsvis på söndag. Det förutsätter ju att allt går som det ska och det verkligen blir en transer.

Spraydag 27. Sprutdag 12.

Det är ändå lite läskigt att sticka in en spruta i magen. En sak jag varit lite orolig över är luftbubblor i sprutan. Man ser ju filmscener framför sig där folk dör när det kommit in luft i bloden. Samtidigt intalar man sig att det är klart att det inte är någon fara, då hade man ju inte fått göra det själv hemma. I måndags försvann alla dom (löjliga) oroskänslorna när Syster K skulle visa kvällssprutan (som jag äntligen får ta imorgon, jippi) och sa "ja det kan ju vara lite luft där, men det är ingen fara med lite luft i magen".

Sista Gonal-F-sprutan idag alltså, förhoppningsvis för en lång tid framöver. Inte förrän vi eventuellt vill tänka syskon. Det är så jag tänker. "Det här kommer gå bra, det här kommer funka, äggplock, återföring och sen gravid".

Spraydag 26. Sprutdag 11.

Ultraljud i morse.

Det var som jag trodde, det går framåt, det var därför det spände och gjorde lite ont igår och det är därför jag allt som oftast känner mig konstant sprängpinknödig, utan att vara det.

Men dom små äggen är inte färdigväxta än. Jag hade ett stort och fint och färdigt på vardera sida. På ena sidan fanns precis som vid förra ultraljudet tre äggblåsor, medan det på andra sidan växt till några fler, fem eller sex. Några av dom ska väntas in, så jag ska ta kvällssprutan på onsdag, göra äggplock på fredag och återinföring på söndag. Det känns skönt att få veta NÄR det är. Men sen väntar ju ytterligare veckor med "vänta och hoppas" förstås.

Åtta, nio ägg - det känns inte så mycket. Inte med tanke på att det nu bara var två färdiga, hur många kommer då att kunna plockas på onsdag egentligen? Jag frågade läkaren om det var få ägg, men han gav inget klart svar. "Det är inte få, det där är så olika, du är fortfarande en ung kvinna, det viktiga är att dom här är bra" osv. Herregud, hur länge är man egentligen en 'ung kvinna'. Längre än vanligt i IVF-sammanhang verkar det som. Inte mig emot! :o)

Efter ultraljudet träffade jag Syster K igen. Hon frågade hur allt gått jag sa "bra, över förväntan även om det var svårt att föreställa sig innan, men som vanligt hör man oftast skräckhistorierna".

"Ja" sa Syster K "det där är så tråkigt, vi vet ju att dom allra flesta har det som du, det funkar bra, man mår fint, men det är ju inte dom som är ute och skriver på nätet tyvärr".

Så det är väl ett syfte med den här bloggen, om någon hittar hit och ska börja med IVF så kan man få en historia där själva behandlingen gått som den ska och som den brukar (om man tar Syster K på orden), dock vet jag inte om slutet på historien blir lyckligt än.

Men huvudsyftet har varit ytterst egoistisk, det har varit för min egen skull, för att få skriva av mig och framför allt för att dokumentera mina upplevelser. Som jag skrev i ett tidigare inlägg (om mitt utomkvedshavandeskap), man förtränger ofta jobbiga saker och om det här skulle gå åt skogen vill jag inför nästa gång kunna gå tillbaka och läsa hur jag kände mig, dag för dag.

Men det hoppas jag att jag aldrig behöver göra.

Spraydag 25. Sprutdag 10.

En svår sak med den egna barnlösheten är andras barnlycka.

För mig har det varit svårt i alla fall. Jag blir naturligtvis lite avundsjuk - men det är inte där det svåra ligger. Det svåra är nyblivna föräldrars ängslighet att visa mig sin lycka. Deras rädsla att såra mig, deras tippande på tå kring oss och vår situation. Jag säger inte att det alltid är så, men det händer.

Jag vill att vi blir behandlad som alla andra vänner. Jag vill också vara delaktig i dessa nya föräldrars bubblande lycka, det gör mig ledsen att vi inte kan få barn men det gör mig än mer ledsen när vänner inte törs dela sin barnlycka med oss.

Ikväll sätter jag spruta nummer tio i magen och hoppas att den där barnlyckan kommer till oss snart också.

Det har förresten börjat göra ont kring äggstockarna, hoppas hoppas hoppas att dom på ultraljudet imorgon säger att det är dags för kvällsspruta. Ont och ont förresten. Det känns ungefär som när man är så kissnödig att det gör ont, den känslan utan att egentligen vara kissnödig.

Om jag får ta sprutan imorgon blir det äggplock onsdag morgon... Hoppas.

Spraydag 24. Sprutdag 9.

När jag var på ultraljud sist bad M mig fråga hur det är med spermaprovet. Dom brukar ju säga att man ska avhålla sig från utlösning (hur formellt lät inte det, haha) i 3-5 dagar, men han undrade "kan man vänta FÖR länge?"

Jag hade inte en aning utan fnissade bara och sa "det är klart DET inte spelar någon roll".

Jag hade fel, det var en bra fråga för läkaren sa "det är bättre med kortare tid än längre om det är svårt att beräkna, är det över 5 dagar sen senaste utlösning är det för många döda spermier med. Skulle det vara så att det varit ett par dagar sen senast när du tar kvällssprutan är det bättre att han får det samma kväll eftersom det då är nästan två dagar innan dom ska användas".

Så nu är det till att hålla koll på dagar och räkning när det gäller det också. Ett hyfsat angenämt problem dock. ;o)

Spraydag 23. Sprutdag 8.

Antingen gör hormonerna så jag tappar hår, eller så inbillar jag mig att det lossnar mer när jag tvättar håret nu...

Det tänker jag strunta i nu och fortsätta fira min födelsedag med lite skumpa! Det kanske blir lättare att sticka in spruta nummer 8 i magen med champagnebubblor i huvudet! Vet dock inte hur dom kommer gifta sig med smaken av den läbbiga nässprayen.

Spraydag 22. Sprutdag 7.

Igår tog jag stora dosen för första gången. 300IE. Såklart kom det blod för första gången. Blod som dessutom hamnade i sprutan. Det finns ju en dos kvar i den, kan man fortfarande använda den? Med blod i? Uäck. Frågade på Apoteket när jag hämtade ut nya och damen där sa "jag vet inte, men jag hade nog kasserat den om jag vore du". Så får det bli.

Spraydag 21. Sprutdag 6.

Kliniken i morse. Blodprov och ultraljud. Läkaren sa direkt att det såg ut som det hände för lite och att hon trodde att jag skulle bli tvungen att öka dosen, men att blodprovet skulle säga mer och att dom skulle ringa under eftermiddagen.

Mycket riktigt, när syster K ringde sa hon "öka dosen till 300IE och kom tillbaka på ultraljud på måndag". Jag frågade vad det innebar att min kropp inte svarade som den borde och hon sa att där syntes sex små äggblåsor, men att det måste gå fortare så dom inte stannar av och att dosen jag fått var beräknad på hormonnivåerna från mitt blodprov jag tog på mensens tredje dag, på min vikt och min ålder. "Okej" sa jag men kände mig inte mycket klokare egentligen.

Borde jag vara orolig? Är det normalt? På bipacksedeln till Gonal-F står att en normal dos vid IVF är 150IE - 225IE. Nu tar jag 300! Vad betyder det? Har jag få ägg kvar? Producerar jag dåligt med ägg?

Tusen frågor. Inga svar.

Egentligen tror jag att jag vet bara precis så mycket jag behöver för jag tycker det är oerhört obehagligt att mixtra med kroppen. Jag har vägrat p-piller sen jag var 20 och jag äter bara medicin i yttersta nödfall. Från noll till hundra. Men jag skulle lätt gå till hundratio och lite till om det betyder att det går vägen.

Hoppas, hoppas, hoppas.

Spraydag 20. Sprutdag 5

Jag har gått upp i vikt också. Ytterligare en härlig biverkning förutom finnarna. Inte mycket, men tillräckligt för att jag ska tycka jeansen sitter tajt. Då är det tur att man har en garderob full av klänningar som inte smiter åt. Det är ju inte så att jag inte kommer i jeansen, men det är så jobbigt att gå och känna att det inte sitter som det ska hela tiden. Då blir man ju deprimerad ju. Nu andas jag lätt och glömmer kilona i klänning istället!

Imorgon ska jag till kliniken och kolla hur äggen mår. Blodprov och ultraljud. Ska bli spännande!