Nyårsafton.
2008 går till historien då IVF blev en del av vårt liv.
2009 hoppas vi blir året då vi två, tack vara vår långa IVF-resa, blir tre.
Gott nytt år kära bloggvänner som läser detta. Jag önskar er allt det bästa!
Varma kramar m.
Jag vet inte hur man ska känna sig när man är gravid. Är det ens meningen att man ska känna något alls så här tidigt? Dom saker jag skulle kunna kalla symptom, kan vara helt normala känslor jag nu tillskriver vårt lyckliga tillstånd för att jag så gärna vill känna något. Dessa är:
Allt utom brösten skulle kunna ha med ledigheten och det som liknar ett matkoma man är i mest hela tiden under juldagarna.
Jag mår med andra ord rätt bra. Är orolig över grynet, sitter det rätt? Sitter det kvar? Kommer det stanna där? Efter att ha läst Fertilitetsturistens inlägg idag med tillhörande kommentarer blev jag dessutom rätt nojjig över att jag slutat med Progesteronet. Min läkare sa ju det, men där skrivs det om att många undvikit missfall genom att fortsätta med Progesteronet i många veckor än. Tänk om... Bara för att jag slutade... Usch...
Släktkalasen är över för denna gång. Och det med en enda person som frågade "är du gravid"? Jag svarade som det var att "ja men det är vääääldigt tidigt". Igår när jag tackade nej till vin undrades det visserligen "ska du köra" (jag som inget körkort har...) men annars - inte ett pip.
Pez frågade mig i förra inlägget när jag ska berätta för släkten och svaret är... när (och om vi kommer så långt att) det syns. Våra allra närmaste; föräldrar, syskon och vänner vi umgås med ofta är förstås redan införstådda men till jul träffar jag släkt som jag träffar just till jul och ibland på sommarkalas. Dom vet inte ens om att vi är ofrivilligt barnlösa och det känns som att det kan vara så. Blod må vara tjockare än vatten, men lika lite som jag har lust att berätta för mina kolleger har jag det för kusinen eller farbrorn jag knappt annars talar med. Inget illa ment förstås, men privat måste få förbli privat ibland.
Ett exempel på hur sällan jag har kontakt med en del av mina släktingar, och även ett exempel på hur svårt det är för omgivningen till ofrivilligt barnlösa att veta hur man bäst visar respekt inträffade i höstas. Jag fick en inbjudan till dop. Ett kusinbarn skulle få namn. Ett kusinbarn jag inte ens visste existerade innan inbjudan trillade ned i brevlådan. Jag visste inte eftersom den kusinen och jag aldrig hörs av OCH för att ingen annan berättat om deras nytillskott i familjen för mig. Av hänsyn till vår situation tänker jag.
"Löjligt, klart jag kan ta det" var min första tanke. Samtidigt som jag när bästa vännen talade om att en bekant till henne blivit mamma, strax efter att jag berättat om senaste ET:n och oron över den svullna äggledaren, tyckte DET var lite okänsligt. Kanske kunde väntat lite. Kanske kunde tagit det nästa gång vi talades vid, tyckte jag.
Hur sjutton ska folk kunna veta? Det blir ju att dom trippar på tå, som mina föräldrar och mina syskon som inget sagt om nya kusinbarnet.
Så till jul nu var jag tvungen att ta reda på hur gammal flickan är innan jag köpte julklapp. Jag hade ingen aning. Hon kunde ju varit allt från 3 månader och uppåt. 10 månader visade det sig. Med andra ord hade alla knipit om detta för mig i över ett halvår.
Det är inte lätt att vara i IVF-andet, men det är nog inte helt enkelt att vara runtomkring det heller.
Dagen efter.
Jodå, nog är julen en magisk tid, som jag skrev igår, men den traditionella julmiddagen har ändå alltid något Norénskt över sig. Trots positivt gravidtest i måndags var julaftonen med alla glada barnfamiljer som vanligt litelite jobbig.
Pappan som tränger sig vid smörgåsbordet med orden "jag har två barn att ta hand om, jag får tränga mig, haha" och mamman som svarar "jag med och vet du, jag ser SÅ fram emot när syrran ska få sitt första så jag kan säga till henne att 'vänta du bara till du har två, ett är rena rama semestern' haha". Den andra pappan kontrar med "jag har föreslagit att vi ska skaffa en tredje, för att då kunna säga hur enkelt det var med två, haha".
Haha på dig... själv skulle jag bli lycklig över att kunna få ETT barn.
Jag hoppas att vi är på god väg, men oron finns såklart där varje gång det hugger till i magtrakten, eller molar, eller drar. Varje gång jag går på toaletten fruktar jag fortfarande blod.
Men blandat med det är jag lyckligare, såklart. Lyckligare än tidigare jular, men jag hade trott det skulle vara lättare ändå. Tänk också att ingen frågade. Alla släktingar är inte införstådda i vår situation men ingen undrade varför jag tackade nej till snaps, öl, vin och sen både kaffe och avec. Jag tror inte ens någon reagerade. Det var lite skönt. Att slippa.
Något som störde lite dock var att jag inte kollat löjrommens vara eller icke vara. Alltså, får man som gravid äta den eller inte? Jag vågade inte chansa och passade även på det bästa jag vet. Någon som vet? Måste jag tacka nej till löjrommen även på nyårsafton?
Julafton.
Det är ändå något magiskt över denna dag. Om du tittar in här på bloggen idag så önskar jag också dig en alldeles, alldeles fantastisk jul!
Varma kramar m.
Carl Larssons "Julaftonen" lånade jag från ettrummedutsikt.blogspot.com/
Först och främst TACK. Tack alla fina bloggvänner för gratulationerna igår. Dom värmde oerhört.
Så är vi plötsligt gravida. Helt fantastiskt. Vecka 4 +3. Det är ju lite märkligt det där räknandet. Att man är i andra veckan redan dagen då embryot petas in.
Ringde sjukhuset igår och meddelade våra glada nyheter. Dom sa "sluta med vagiatorerna, ring den mödravårdscentral ni vill gå till och boka tid och kom hit på ultraljud i vecka 8."
Tre överraskningar i en, som ett Kinderägg. Efter att ha läst Signoras blogg om att fortsätta med vaggisarna ända till vecka 12 förvånades jag över ordern att sluta med dom. Jag frågade och systern sa "det där är olika vilka rutiner man har, men man behöver dom inte längre efter att ha testat positivt". Angående MVC så här tidigt menade hon att en del vill träffa gravida för ett så kallat motivationsmöte. Minns när jag var gravid 2006, det som sen slutade i utomkvedshavandeskap, då ringde jag och fick tid först i vecka 12. Så långt hann vi aldrig. Inte då. Förhoppningsvis nu. Och sista överraskningen då. Ultraljud så sent som i vecka 8. Jag berättade om mitt tidigare utomkveds och sa att "då rådde läkaren mig att om jag skulle bli gravid igen, skulle jag se till att få ultraljud redan i vecka 6 för att ett eventuellt nytt utomkveds skulle kunna upptäckas så tidigt som möjligt". Risken är förhöjd om man varit med om det tidigare. Syster opponerade sig lite, sa att "man kan ju inte göra ultraljud hur tidigt som helst" men som sen bokade in mig den 7 januari.
Vi är oerhört lyckliga, men det är ändå något som lägger litelite sordin på stämningen. Rädslan. Rädslan att det ändå inte ska gå vägen. Att embryot än en gång sitter utanför. Eller att det lilla grynet inte vill sitta kvar. Att det blir missfall. I vår situation törs vi inte ta ut någon glädje i förskott, så alla goda nyheter kommer med förbehåll. "Vi är glada men vågar inte vara extatiska förrän... " Ja förrän när då? Förrän efter första ultraljudet? Förrän efter vecka 12 då missfallsrisken minskat? Förrän när?
Tomten kom tidigt i år.
Trots att jag visste vad jag skulle titta efter var jag tvungen att läsa instruktionerna flera gånger innan jag vågade kika på testet. "Ett streck inte gravid, två streck gravid. Ett streck inte gravid, två streck gravid."
Två streck - gravid!
Tack, tack, tack och tusenfalt tack. Så oerhört tacksam, så fantastiskt lycklig. Nu hoppas vi allt vad vi orkar att det lilla grynet sitter rätt. Och sitter kvar.
Näe. Inte i morse heller. Inget test. Heller ingen mens. Men fortsatt smärta. Vi testade inte för... vi vill leva på hoppet om så bara för en dag till.
Jag har inte tjuvtestat nu på morgonen. Inte heller har det kommit någon mens. Inte än. Peppar, peppar... Det molar och drar och jag hoppas det är bra molande och dragande och inte mensmolande och mensdragande. Jag hoppas och hoppas och önskar och ber.
Vilken mardröm.
Jag vaknade i natt förtvivlad. Det molade i magen. I drömmarnas värld hade tusen och tusen tårar fällts över mensen som kommit. Förtvivlan utbyttes snart i lättnad då jag förstod att det var just en dröm. Den var så verklig. Det var som att jag var med om det igen, på riktigt.
Imorgon är dagen då mensen kommit dom två tidigare behandlingarna. Imorgon är också dagen då jag leker lite med tanken att tjuvtesta. Vet dock inte om jag törs. Måndag är officiell testdag.
Jag vet heller inte vad jag ska tro, vad händer egentligen i min kropp? Det molar och har sig i magen som att mensen är på väg, men som både Signora och Zygoten skrev i gårdagens kommentarer kan det komma ett plus efter molvärk ändå. Båda dom fick det.
Dom är förrädiska dom där Progesteronvagiatorerna. Biverkningar som mens. Nästan för hemskt för att vara sant. Ska man vara rädd eller hoppfull för molvärken? Jag tänker vara hoppfull.
På plussidan: Jag är vansinnigt öm i brösten. Kan inte sova på magen. Något jag var tidigt den enda gången vi varit gravida, den gången som slutade i ett utomkvedshavandeskap.
På minussidan: Molvärk i magen. Något hugg på vänster sida. Den sidan där den svullna äggledaren sitter.
Jag läser på dag 12 behadling 1, då fick jag vattnigt aprikosa flytningar. Det har jag inte fått än. Bra. Men om jag läser på dag 12 behandling 2 så hade jag inget som tydde på mens då - ändå kom den ett par dagar senare...
Slutsats: Ingen.
...ja vad känns det egentligen? Jag vet inte. Men det känns.
Jag som hade bestämt mig för att inte känna efter den här gången. Jag skulle vara cool. Glöm det där med att hålla sig tills man nästan kissar på sig, gå in på toa med hjärtat i halsgropen, sluta andas och titta i trosan. Färg? Vitt. Puh. Eller minsta avvikelse. Gråt i halsen.
Jag skulle inte göra det. Men det är så svårt att låta bli att känna efter när det känns utan att man känner efter. Igår kväll började det. I morse var det bättre. Ikväll är det tillbaka. Det kan vara inbillning, det kan var Progesteronbiverkningar men det kan också vara ett-par-dagar-innan-mens-känningar. Den där ett-par-dagar-innan-mens-fisen jag förpestade arbetsplatsen med (jag var själv, jag lovar) den gick inte att ta miste på. Hund. Uäck. Men man kanske kan skylla det på Proggisarna också?
Nu slutar jag känna efter. Nu gör jag det. Nu. Nu. Nu... Snart...
Dr Åsa.
Igår såg jag avsnittet om reproduktion på nätet. IVF behandlades naturligtvis. Fast var det så verklighetstroget? Kanske. Kanske är vi minoriteten som är inne på vår tredje IVF. Där mötte man paret som misslyckades med första, körde ISCI på andra och fick en son. Frös ägg och fick dottern på första FET. Naturligtvis har det varit en lång och tuff resa för dom också, men så framställdes det inte riktigt.
Nu var väl tanken att förklara IVF i stort, inte gå in på det i detalj. Men det hade ju varit trevligt om man pratat mer om kvinnans långa (och ofta jobbiga) hormonbehandling med eventuella biverkningar. Om hur det är att leva sitt liv efter mobillarmet som piper för nässpray, spruta eller vagiatorer. Om att bli tjock och känslosam. Det nämndes som hastigast i en mening, däremot fick mannen beklaga sig över "runkrummet" på sjukhuset. Jag menar inte att bagatellisera det, jag vet att det är en påfrestande handling. Men... den är ändå över på 10 minuter...
Annars gillade jag Dr Åsa. Jag har inte sett programmet tidigare, men jag måste säga att det var väldigt pedagogiskt på ett icke idiotförklarande sätt. Lite Hjärnkontoret för vuxna.
Magen då. Jo den känns lite bättre idag så nu tänker jag tro igen. Ja oj vad jag ska tro! Jag har redan funderat på vilket koffeinfritt te jag ska ta med på julafton, för det kan man ju inte räkna med att värden har.
Skit, skit, skit.
Ikväll känns det. Ikväll känns det lite i magtrakten. Det känns inte bra. Och tänk att jag senast i morse stod i duschen och tänkte "men det kanske går vägen den här gången ändå, det kanske gör det..."
Det kanske inte gör det.
Man blir ju förbannad.
Läser om en kvinna som för ett år sen sökte hjälp för barnlöshet, som uppgett att hennes mens var två veckor sen, men som ändå skrapades efter att man sett cellförändringar i livmodern. Först i efterhand upptäckte man att, oj hoppsan, det var ett foster man skrapat bort.
Nu kräver Socialstyrelsen ändrade rutiner, men... artikeln avslutas med "Det vetenskapliga rådet på Socialstyrelsen tror inte att det inträffade inneburit några men för patienten och att hon bör kunna bli gravid igen."
Ursäkta?! Det var alltså ett år sen och hon har inte blivit gravid igen? Och när hon sökte för ett år sen gjorde hon det för att hon trodde att hon inte kunde bli med barn och nu tror dom att det INTE inneburit några men för kvinnan? Näe hon har säkert känt sig hunkydory och tänkt att "jaja, shit happens". Men eller hur? Man blir ju förbannad.
Brott.
Raseriut-brott och samman-brott. Så kan man sammanfatta vår helg.
Jag gick på den där festen igår ändå. Jag gick mest för M:s skull, men även för att jag kände att jag måste försöka. Jag kan inte bara krypa in i mitt eget skal. Det var ju ändå fest med folk som vet, men människor jag tycker om. Så jag kompromissade. Jag gick dit, åt lite, pratade lite, umgicks och sen vid elva gick jag hem under förevändningen "medicin". Vilket i och för sig var sant. Jag menar jag hade kunnat peta in kvällsproggisen där, men hur kul är det att sitta och känna sig kladdig egentligen? Inte särskilt, så då ursäktade jag mig och avslutade kvällen hemma i soffan. M var kvar. Jag var nöjd. Jag hade lika gärna kunnat vara utan festen om jag ska vara ärlig, men jag kände mig lite mindre kufig.
M kom hem vid tre. Småslirig, men framför allt förbannad. "Jag. Är. Så. Arg." väste han fram mellan tänderna. Det var inte läge att säga "du vi tar det imorgon" utan vi tände och han fick berätta. Tydligen hade dom spelat musik från datorn när en tjej på festen kopplat ur datorn för att surfa fram några bilder. M blev irriterad och sa till, varpå hon av någon anledning säger typ "jaha M är kanske ute och dansar någon annanstans nu". Jag alltså. Att jag skulle gått ut och inte hem. Alternativt att hon antydde att M inte visste var han hade mig. Var han verkligen säker på att jag var hemma. Typ. Det var så han uppfattade det. I spritdimman.
"Jag vet ju vilken ansträngning det var för dig att faktiskt komma med" sa han. "Jag vet också att det var extra jobbigt att det var en massa barn på plats" (vi hade bara tagit för givet att festen var barnfri och jag kan ibland tycka att det är lite kämpigt med alla lyckliga små familjer på fester, särskilt nu under behandlingen - förmätet, jag vet - men så är läget) "så drar hon in dig helt omotiverat på det där sättet". Och näe jag fattar heller ingenting. Var det det mest elaka hon kunde komma på? Vidrigt. M hade inte klarat att säga något, han hade blängt och sen förklarat för hennes kille innan han gick. Killen bad om ursäkt och försäkrade M om att flickvännen absolut inte kunnat mena något illa. Men det träffade illa och M var rasande. Och det smittade av sig på mig, så halvilsk över att ha blivit indragen i något jag inte hade något med att göra och baktalad på det sättet somnade jag till slut.
Söndagen hade barndop på schemat. Det var dumt. I kyrkan, med alla psalmer och visor med prästens ord om Guds omsorg om människorna, hans barn, hur han vet vad barnen behöver och vad han ger dom - det triggade mina hormonpåverkade tårkanaler. "Varför är inte vi värda att få detta, vad är det för Gud som förnekar oss föräldralyckan prästen talar om" ekade det i mitt huvud och jag försökte tafatt dölja mina snyftningar. En stund trodde jag att jag skulle bli tvungen att gå mitt under gudstjänsten. Jag stirrade stint in i väggen och försökte tänka på annat och lyckades till slut få kontroll på känslorna.
Nu har vi landat hemma. Helt matta. Det blir middag framför en film i soffan. En helg av brott är snart till ända. Från raseriut-brott till samman-brott...
Det är typ nu det ska börja fästa. Ägget. Embryot. Det blivande lilla livet. Mellan dag 5 och 8, det är då det händer har jag hört. Jag klappar lite extra mjukt på den plats där jag hoppas vår framtida familjemedlem snart ska känna sig hemma. Hoppas, hoppas, hoppas...
Det är svårare att ducka festerna med oinvigda det här försöket. Är det inte julfest, är det glöggparty eller bara hej-det-är-vinter-och-trist-after-works. Jag tror jag har använt alla ursäkter i boken vid det här laget. Svärföräldrar på besök, resa bort över helgen, extrajobb just den kvällen osv. Jag har ingen lust att behöva antingen svara på frågan "jaha varför dricker inte du då" alternativt vara föremål för andras viskande diskussioner kring varför jag står med alkoholfritt i handen. För det går ju aldrig obemärkt förbi.
Samtidigt är jag ingen vän av vintern, särskilt inte nu när det ändå bara är blåsigt och grått, så jag har inget emot att cocoona hemma. Ofta själv, för självklart kan jag inte begära att M ska göra detsamma. Fast jag i mina allra mest egoistiska stunder kan tycka att han visst borde sympati-tacka-nej till fester också.
Tre den här veckan, tre nästa. Det mesta jobbgrejer som han verkligen behöver gå på, men en är en privatfest med vänner som vet. Ändå har jag ingen lust att följa med på den heller. Det där med att vara nykter på fest - inte min påse. Det är helt okej första timmarna, men sen när folk pratar högt, spelar halva låtar på stereon och framförallt blir sjukt tjatiga - då vill jag bara därifrån.
Jag kan lika gärna vara utan just den här festen. Naturligtvis tänker jag inte vara en sådan här torrboll om allt skulle gå vägen, det håller inte. Då kanske jag gör just så, går med till elvasnåret och åker hem sen. Men nu, näe.
Fast jag får så dåligt samvete också. Att jag är just en torrboll. Att M ska tycka att jag inte bjuder till. Men... jag är så sjukt asocial just nu. Inte så att jag är folkskygg direkt, jag är bara inte särskilt intresserad av att träffa andra. Konstigt, för jag är faktiskt en social människa annars. Det är som att hela jag har fullt upp med det som händer. Här och nu. Utan att blanda in annat. Andra. Låter det konstigt? I mitt huvud låter det helgalet men det är så det är.
Vi har fått testdag 22 december och hoppas förstås på en tidig julklapp. Det är på ruvardag 16 och tidigare har mensen kommit ruvardag 15 resp 14 så har den inte dykt upp där på morgonen kommer förhoppningarna nästan ha ätit upp mig.
Samtidigt vågar jag inte hoppas lika mycket som tidigare. Eller jag hoppas, men jag tror inte som dom två tidigare försöken. Det är förstås den där himlans svullna äggledaren som gör att jag inte törs släppa helt. Men jag ska försöka. Jag jobbar på att hoppas och tro lika starkt som tidigare så jultomten kan titta in hos oss den 22 december.
Idag kom jag att tänka på Tovalisas inlägg om förtroenden. Om vännen hon öppnat sitt hjärta för som sen ändå fällde en okänslig kommentar. Jag skrev då till Tovalisa att jag inte tror någon vän menar något illa, jag tror bara det är omöjligt för dom att fatta. Omöjligt för någon som inte gått i våra skor.
Idag hände samma sak mig. Bästa vännen L som jag alltid inviger i alla detaljer angående, inte bara våra IVF-försök, utan allt. Hon är en pålitlig och fantastisk vän som jag älskar högt. Därför blev jag extra förvånad när just hon idag fällde en, i mina öron okänslig kommentar.
Jag ringde för att berätta allt om helgens ET, om dilemmat vi ställts inför, hur vi valt och hur vi kände kring det nu. Hon var som vanligt bra, lyssnande och medkännande men när vi så gott som avslutat ämnet säger hon "förresten, K&M fick barn förra veckan".
Jag blev helt stum. Jag som skrev till Tovalisa att det bästa sättet att slippa sårande ord är att tala om för vännerna när dom dyker upp, för jag tror det är svårt för vännerna som inte varit med om samma sak att veta.
Sa jag något till L då? Näe. Eller jo. Jag sa "blev det en pojke eller flicka"?
Självklart ville jag veta om K&M:s nya familjemedlem, men kanske vid ett annat tillfälle. Kanske nästa gång vi pratar. Kanske inte direkt efter att vi gått igenom våra kämpande försök att besegra barnlösheten. Det fick mig att inse, att ingen kan förstå. Verkligen ingen som inte varit i samma situation. Om min allra bästa vän inte vet med sig att den historien kunde kännas jobbig just då, ja då kan ingen förstå. Och det måste jag förstå.
Jag pratade med M om det ikväll och sa att "det kan kanske också vara att man hela tiden försöker vara så stark, klistrar på ett modigt leende, att folk kanske faktiskt inte riktigt greppar vidden av sorgen". Men annars skulle man ju gå sönder. I alla fall jag.
Vilket dilemma vi ställdes inför vid återföringen idag.
Tretton ägg blev det ju, sju hade befruktats och två utvecklats till toppägg. Frysbara ägg. Dom övriga fem ska långtidsodlas men man har ju ingen aning om hur det blir. Men... och här kommer dilemmat. "Ett eller två" frågade Dr K.
"Vill ni ha två får ni två, men å andra sidan - med din svullna äggledare kanske det är dumt att riskera två toppägg. Fast... även om det är ett toppägg betyder det ju inte att det klarar upptiningen vid ett eventuellt framtida FET".
Okej. Tusen frågor dök upp hos oss. Tusen frågor som fick tusen svar av vilka nästan inga var säkra.
Två ägg ger bara 5-10% större chans till graviditet. Man rekommenderar enäggsåterföring, bättre för det eventuella barnet, bättre för den eventuellt blivande mamman. Chansen för tvillinggraviditet är relativt stor när två toppägg återförs och, som Dr K sa "jag förstår att man har bråttom och det känns som att man liksom får två för en och spar tid med tvillingar" men... det medför såklart risker. Svårare graviditet, större chans till misslyckad graviditet, händer något det ena barnet tar det sin granne med sig i fallet. Äggledaren då. Jo om detta försök skulle misslyckas kan man titta på den igen, men det är inte säkert att den spelar någon roll i sammanhanget, plus att det finns risk att äggproduktionen påverkas negativt om den tas bort - något man förstås inte vet förrän efteråt. Till det också att jag kräver en hög dos Gonal-F för att stimuleras, vilket tydligen inte talar gott för äggkvaliten i framtiden.
"Hade det inte varit för den svullna äggledaren hade jag satt in båda äggen utan att fråga, men i och med att situationen är som den är så..." sa Dr K.
Vi förlängde nog kön där på sjukhuset i morse men det var inte lätt att besluta. Inget kändes självklart. Ett var bättre för att... och två var bättre för att... Dr K förklarade ingående och var fantastiskt tålmodig med oss.
Vi valde att ta ett till slut. Det krävs bara ett fint ägg och jag hoppas att det var det vi fick tillbaka i morse. Vår framtida familjemedlem.
Är din partner med?
Alltså, är han/hon med in i rummet vid ultraljud, äggplock och återföring? Jag sa faktiskt nej till M dom två första behandlingarna (hade han begärt att få vara med hade han naturligtvis fått det, men han accepterade min önskan). Jag sa nej av olika anledningar. Dels tänker jag att det aldrig kan vara bra för vårt sexliv att han ser mig i den där stolen. Det må låta löjligt, men jag känner mig totalt avsexualiserad där och av samma anledning som jag aldrig skulle bajsa med öppen dörr hemma har jag tänkt att "varför dela otrevliga saker, varför inte kunna låta det allra mest privata förbli privat".
En annan anledning är att jag under äggplock och återföring försöker vara stark, zooma in i mitt undermedvetna och klara smärtan och obehaget. Det är lättare när man är själv. När M är med är vi två. Två är starkare än en och då behöver jag inte vara lika stark själv. Låter flummigt kanske...
Men så kom M hem för ett par veckor sen efter att ha träffat en vän som gått igenom vad vi går igenom nu. Dom ska (eller har precis fått) få sin bebis anytime nu. M berättade hur vännen talat om äggplock och återföring och jag fick en känsla av att M också ville. Att han ville vara med. Att jag kanske undanhöll honom något.
Så denna behandling var han med på ultraljud, han var med på äggplock och imorgon är han med vid återföringen. Missförstå mig inte, han har ALLTID varit med, men tidigare har han väntat utanför.
Det var okej. Att han var där. Jag kände mig aningens utlämnad och det blev mer prat i salen som störde min avslappning, men det var okej.
Det var till och med lite bra, för han kunde ta till sig lite mer information än min suddiga hjärna om den misstänkt svullna äggledaren. Dom kan inte säga, är den svullen - är den det inte. Dom kan heller inte säga om det skulle hindra oss om den var det. Det kan vara ett stopp i äggledaren utan att det ställer till problem. I förebyggande syfte fick jag två olika sorters antibiotika (som för övrigt har samma verkan som antabus så ingen alkohol, inte för att det varit aktuellt ändå...) så att eventuella bakterier förhoppningsvis inte kan göra någon skada.
Hon berättade också att man inte vill ta bort en äggledare i första taget. Dels för att man inte vill operera i onödan "man tar inte bara bort organ" som hon uttryckte sig, dels för att det finns en risk att det påverkar äggproduktionen.
Majken undrade i sin kommentar till gårdagens inlägg hur det kommer sig att vi nu får två ägg tillbaka (förhoppningsvis, om det finns två fina, det vet vi ju först imorgon), om landstinget ställer sig annorlunda till det än privat klinik.
Svaret är. Det tror jag inte. Vi får två tillbaka för att vi har två misslyckade försök bakom oss. Däremot kan jag inte svara på om vår privata klinik låtit oss göra detsamma om vi gjort detta tredje försök hos dom.
En annan skillnad på vår privata klinik och landstinget, är att landstinget (eller åtminstone sjukhuset vi vårdas vid) efterodlar ägg. Om det finns fina ägg som inte är perfekta imorgon kan dom odlas i ett par dagar till för att se om dom bättrar på sig och i så fall frysas. Det gjorde inte vår privata klinik. Där var det make it or break it på dag två. Motivet var att bästa platsen för ett embryo är i livmodern och att fem dagar utanför är en för stor risk.
För övrigt mår jag okej. Försöker att inte oroa mig över den knasiga äggledaren, försöker att hålla hoppet inför morgondagen i styr och ligger mest på soffan och ojar mig. Jag är ordentligt mörbultad. Värre än dom två tidigare gångerna, så det känns som jag fattade helt rätt beslut att ta ledigt även idag. Det där med att sitta... inte skönt...
Jag hoppas att tretton i det här fallet inte är ett olyckstal, för så många ägg plockades ut idag. TRETTON! Rekord för oss som tidigare haft tio och sen tio igen.
Det enda smolket i bägaren är att den misstänkta svullna äggledaren fortfarande är misstänkt svullen. I förebyggande syfte fick jag två olika typer av antibiotika intravenöst innan jag fick åka hem.
Lördag förmiddag ska vi tillbaka och om det finns två fina ägg får vi två tillbaka den här gången, något som känns helt fantastiskt.
Nu ska jag fortsätta vila lite i soffan för jag är fortfarande rätt dåsig och öm.
Kom till jobbet. Dagen innan ÄP. Så får jag höra - en kollega har gått hem efter att ha spytt. Vinterkräksjukan är här. En halvtimme senare går nästa.
Jag fick panik. Jag hatar att kräkas, ja ingen gillar det väl, men jag har kräkfobi light. I vanliga fall hade jag blivit nojig, men idag blev jag i det närmaste handlingsförlamad. Tänk om jag blir sjuk, då blir det inget äggplock imorgon - det FÅR inte hända.
Jag gjorde det jag var tvungen att göra där och gick hem. Fortsatte jobba här och... ja det är klart det känns i magen. Som en klump. Mer åt solar plexus dock, så jag gissar på en orosklump mer än en vinterkräkklump.
Folk på jobbet måste verkligen tycka jag är knäpp, för jag blev verkligen förtvivlad. Måste skratta lite för mig själv och undra vad dom säger om mig när jag inte är i närheten.
Andra ultraljudet idag. Det såg fint ut. Blåsorna har blivit tolv och växer bra. Sista sprutan ikväll, ägglossningsdito imorgon och alltså äggplock på torsdag som jag trodde.
Angående den stora blåsan som kanske kunde vara en svullen äggledare blev vi inte klokare denna gång. Läkaren kan fortfarande inte säga säkert. Jag frågade "men eftersom samma sak hände mig sist är väl risken inte så stor att det bara var en slump, utan att det där stora är något som finns där konstant, typ en vätskefylld och svullen äggledare". Hon sa ja.
Men hade det varit så oroväckande att man trodde att det skulle kunna påverka denna behandling negativt, då hade dom väl avbrutit? Visst? Det är i alla fall vad jag intalar mig och fortsätter vara lycklig över att dom små äggen snart ska få komma ut och leka med M:s småkillar.
Inlägg
Alla kommentarer
