Ruvardag 7, IVF2

Halvtid. Om en vecka ska jag tillbaka till kliniken, men redan på tisdag får jag testa hemma. Jag har knappt hunnit nojja alls, vilket känns oerhört skönt. Det är att rekommendera att åka på häktisk (men rolig) jobbresa under ruvartiden - färre tillfällen att fundera.

Sist minns jag det som att inte en dag, inte en timme, knappt en minut gick utan att jag tänkte på embryot - skulle det fästa eller inte. Den här gången har jag inte hunnit. Jag har inte stressat, varje gång jag varit nära har jag försökt mig på lite flummiga meditativa tankar och lugnat pulsen, sen varje kväll har jag lagt handen där jag hoppas något växer just nu och tänkt vackra tankar.

Men visst kom den förresten, frågan. Efter att ha ratat koffein, vin och till sist räkor var det en i sällskapet som sa "det är för att du är med barn va"? Jag svarade "det är väldigt tidigt men jag vill vara försiktig" typ, sen var det hela ur världen.

De jag reste med är alla yngre än jag, så historier om egna barn uteblev naturligt och intresset var helt enkelt inte särskilt stort. Något jag var tacksam över. Däremot började dom själva prata om när dom skulle skaffa barn (hatar det utrycket lika mycket som alla andra IVF-are, men det var vad som användes). Du vet "ja jag vill ju göra ditten och datten först, så om... fyra år, då är jag 33 det blir perfekt". Jag ville bara skrika "vänta inte, gör det inte, när du är 33 och märker att det inte är så lätt, då har du inte lika mycket tid att spela på. Det är inte bara att SKAFFA."

Men naturligtvis gjorde jag inte det. Jag satt tyst och log och kände att det kanske, kanske brister om jag ger mig in i den här diskussionen, så jag avstod. Dessutom var dom alla vinglada vid det här laget och samtalsämnet byttes snabbt. Så som det gör när man är lite lätt påverkad. Det är trevligt när man är det själv, när man sitter nykter däremot är det bara förvirrande och emellanåt lite tröttsamt. En sak är säker, nykterist kommer jag aldrig bli och nykterister kommer jag aldrig förstå. Jag kommer inte förstå hur dom klarar av att umgås med påverkade människor. Puh.

Ruvardag 5, IVF2

Är på den där resan jag var orolig över att jag inte skulle kunna åka på. Mycket bra jobbresa, är lite orolig över stressandet bara, blir ju ofta så när man är iväg. Långa dagar, korta nätter. Fast jag försöker att hålla lugnet och det går faktiskt bra. Funderade ju också över hur det där med mitt icke-alkohol-intag skulle förklaras men det löste sig fint. Vid middagen igår sa jag "jag dricker inte" och fick bara till svar "okej". Inga frågor, inga varför. Skönt. Det kan ju eventuellt bero på att dom trodde att jag var nykterist, haha! Jag menade ju "jag dricker inte just nu" men dom får tro vad dom vill, jag var nöjd med uteblivna höjda ögonbryn och försiktiga blickar mot magtrakten för att se "om".

Ruvardag 2, IVF2

En himlans massa knipande blir det efter Progesteronuppetandet. "Bra för framtiden" som Signora skrev i kommentaren igår "till efter förlossningen". Mmm, eller så är man väl som en ny oskuld för sambon igen, sexförbud till testdag och ständig knipning, jag kommer ju vara tajt som en tonåring igen, fniss...

Ruvardag 1, IVF2

Åh det känns så bra. Äntligen är vi här, nu finns inget mer att göra än att hoppas (och peta upp Progesteron förstås). Jag är oerhört hoppfull och förväntansfull.

Första dagen tillbaka på jobbet också, för ja jag sjukskrev mig för ÄP och ET. Sjukskrev mig med en vit lögn. Ville inte säga "jag har varit och stuckit hål i slidvägen chefen, kommer inte idag". Nåja, jag hade inte fått några följdfrågor från (den manlige) chefen i alla fall, men det var lättare att säga "feber".

Känns lite fult att ljuga så, men som jag skrivit tidigare, jag inviger mer än gärna nära och kära i vår behandling, men mina kolleger räknas inte dit. Och i ärlighetens namn hade jag ju varit tvungen att vara hemma måndag för äggplocket och under tisdagen och onsdagen hade jag så ont av det att jag knappast klarat att jobba fullt ut, plus att halva onsdagen gick åt äggåterföringen.

Jag hade glömt (läs förträngt) allt meck med Progesteronet på jobbet. Smussla in en kapsel och nytt trosskydd, sen knipa av bara attan för att det ska stanna kvar så länge som möjligt. För att inte tala om hur folk måste undra ett par timmar senare, när jag varit och kissat och det där kletet liksom ligger kvar som en fettig hinna i vattnet i toalettstolen efter att man spolat "vilken diet går den där tjejen på egentligen, motorolja..?"

Annars består svullnaden och precis som förra gången blir den värre vad dagen lider. Jeansen har fått flytta längst in i garderoben och leggings och klänning is the shit för mig nu. Inte fel det heller.

ET, IVF2

Nu är dom här små raringarna tillbaka i mitt liv. Morgon, middag och kväll och ett konstant användande av trosskydd. Bästa preventivmedlet ever, dessutom råder ju vår klinik oss att avstå från sex till testdagen.

Testdagen ja, för nu har vi ett ägg i mig! Jippie! Av dom åtta befruktade var alla fina men bara två var toppägg. Ett fick jag, ett fick frysen. Dom ytterligare sex hade, sa Doktor K, varit bra nog för färskförsök men inte för frysförsök. Undras då varför man inte använde dom nu istället? Fast jättebra är väl alltid bättre än bra. Och jag mår bra, känner mig bra, är lyckligt lycklig och vansinnigt förhoppningsfull.

Doktor K tycker jag mycket om. Hon är inte puttenuttegullig men samtidigt tar hon alla frågor på allvar utan att få en att känna sig som en idiot. Idag till exempel precis innan återföringen gjordes ett ultraljud för att kolla blåsorna. När jag klev ner från stolen frågade jag något jag läst om. På Familjeliv diskuteras nämligen vätskeansamlingar i äggledare som kan vara skadligt för embryot. Då sa hon åt mig att hoppa upp igen, tog fram ultraljudsmackapären och visade och förklarade. Det kan tydligen hända, men är inte särskilt vanligt och mina såg fina ut. Det tycker jag är att slå bort ett orosmoment på ett utomordentligt sätt. Hon kunde lika gärna sagt "det där är strunt, händer bara ett fåtal och i din journal står inget om något sånt, seså nu ska vi peta in det där ägget". Jag har träffat läkare som är så.

Jag är också väldigt svullen, något jag frågade om sist och fick till svar att "det är normalt" medan Doktor K visade på ultraljudet hur det ligger lite vätska från blåsorna i buken samt att äggledarna är lite svullna men att det är helt normalt. Båda säger "normalt" men på två vitt skilda sätt.

Kort till testdag den här gången. Bara 13 dagar. 23 september får vi testa hemma och den 24:e ska vi tillbaka till kliniken. Förhoppningsvis med ett plus i bagaget.

Mittemellan ÄP och ET, IVF2

Dom ringde nyss från kliniken. 8 av 10 ägg har befruktats. ÅTTA av tio! Wow! Hoppas nu att dom fortsätter och dela sig lika fint. Imorgon eftermiddag ska vi dit. Då vet vi. Tills dess ska jag vara lyckorusig över det 80%-iga utslaget och hålla tummarna.

Äggplockardagen, IVF2

Tack för lyckönskningar, dom hjälpte. Tio fina blev det, som M sa "du är en tiopoängare" för det blev lika många sist.

Det gick lätt, jag fick smärtstillande både intravenöst och det där läbbiga stolpillret. Det är verkligen en märklig känsla att ha någon annan stoppa upp ett piller i rumpan på en. Inte en behaglig upplevelse på något sätt. Under själva plocket visualiserade jag sommarstugan och pyssel vi ser fram emot där. Det gjorde mig avslappnad och allt var över snabbt.

M däremot hade lite problem med spermaprovet även denna gång. Sist var det ju knepigt att få till det, där här gången att få IN det. Han höll en lång monolog på vägen till kliniken om hur det där röret skulle kunna konstrueras bättre. "Alltså man har stånd, då är den ju uppåt och om man ska använda röret då skulle allt ju rinna ur, alltså får jag böja snoppen nedåt och då är det inte helt ultimat, plus att man inte riktigt kan efterdra så allt kanske inte kommer ändå..." osv. Nu jobbar vi på ett slagfärdigt namn på hans nya superrör han ska uppfinna. Förslag? Mr Wanker? Runktuben? Ja man måste ju försöka hålla humorn vid liv även i dom knepigaste stunder.

Efter att nu ha kollat filmen Jane Austen Book Club väntar nu nästa chickflick här i soffan, The Other Boleyn Girl. Det är ungefär så mycket jag orkar idag. Hoppas på ett positivt samtal från kliniken imorgon med många av M:s småkillar som hittat till mina ägg.

Dagen före ÄP, IVF2

Återigen tack för kommentarer till föregående inlägg, allra särskilt till dig Maria. Tack. Jag har varit väldigt o-nojjig detta försök jämfört med förra, så det här är mitt första (och förhoppningsvis enda) nojjutbrott denna gång. Jag lägger nu oron någonstans i ett mörkt rum i hjärnan och tänker på annat.


Igår togs kvällssprutan. På kräftskiva hos vänner. Vänner som är införstådda med hela resan så det kändes helt okej. Den här gången har jag fått för mig att jag ska "rena" min kropp innan äggplock och återinföring. Om så bara för en vecka. Så förra lördagen intogs det sista av koffein, alkohol och nikotin. Jodå, jag erkänner, det brukar bli en och annan festcigg vid alkoholintag. Jag vet inte om det gör någon skillnad att rensa gifter ur kroppen, men det kan ju aldrig skada. Det är ju långt ifrån att "leva som vanligt" som läkarna hela tiden tjatar om, men se hur bra det gick sist. Sa hon bittert. Nej bort med sådana tankar och in med positiva känslor istället.


Något som kan sättas på pluslistan är att jag hittat ett gott koffeinfritt kaffe. Förlåt, RELATIVT gott. Vanligt kaffe är alltid bättre, men detta funkar. Jag köpte det i kvarterets Te- och kaffehandel och tog det i mörkrost och fick det malt till pressobryggaren. Funkar fint:




Annat bra är att en jättemiddag väntar ikväll. Gäller ju att äta upp sig inför fastan, haha! Efter midnatt ingen mat och fram till 08:00 bara klara drycker, därefter nada.

Spraydag 32, kvällsspruta, IVF2

Mer nojjig. Öm i brösten. Idag. Läste hur jag kände innan förra kvällssprutan och där står inget om ömmande bröst förrän EFTER sprutan. Ömma bröst OCH flytningar. Hjälp. Tänk om ägglossningen redan är här som för bloggvännen...

Spraydag 31, sprutdag 11, IVF2

Tack för kommentarerna till förra inlägget. Känns oerhört skönt att veta att jag inte är ensam. Ibland undrar man ju, är det hormonerna som gör mig till den jag är eller är det hela den här resan i sig som förändrat mig som person. För alltid. På ett plan är jag ju en annan, sorgen gör det med en, men just monsteregenskaperna tillskriver jag nu enbart spray och sprutor.

Igår var det så andra ultraljudet. Allt såg fortfarande bra ut. Enda lilla abret var en bamseblåsa som ju inte skulle klara sig till måndag då nu äggplocket är planerat. Helt oformlig och säkert tre gånger så stor som dom övriga blåsorna. Alla andra är jämna i tillväxten och allt ser som kliniken säger "perfekt" ut. Själv vågar jag inte ta det ordet i min mun. Inte förrän plusset. Kommer det denna gång kan jag hålla med. Perfekt.

Jag frågade Dr K om värken jag haft, om den går att härleda till IVF-en. Värk som att man håller på att bli sjuk, ont i musklerna och trött, trött, trött. Hon sa att hon inte trodde det. Kanske, sa hon, kanske att det kan trycka på bukhinnan som påverkar ryggen som påverkar resten av kroppen. Men bara kanske.

Jag hade hoppats att hon skulle säga "jajamensan, klart det har med behandlingen att göra, så snart vi plockat ut äggen kommer du må som en prinsessa igen". Det hade varit så mycket lättare att låta bli att oroa sig då. Oroa sig för att min kropp säger nej, för att jag ska bli sjuk och försämra omständigheterna, för att... det ska sluta i ett minus helt enkelt. Inte har det blivit bättre av att jag sedan igår morse haft flera flytningar. Tänker på bloggvännen som råkade ut för ägglossning innan äggplocket.

Tick tock, tick tock. Snart är det måndag morgon. Då vet jag.

Spraydag 29, sprutdag 9, IVF2

Spraydag 29, så här långt kom jag inte sist. Alltså så här länge sprayade jag inte. På dag 28 tog jag kvällssprutan den gången.

Annat som är annorlunda är att jag är så fruktansvärt trött. Lite orkeslös var jag ju sist med men det här är nästan löjligt. Dom senaste dagarna har kantats av huvudvärk, ont i kroppen (av vaddå, timmespromenaden jag tog igår... suck) och ständigt helt slut.

Det mesta går ju bra annars. Förutom att jag fått två stora utbrott på M. Det senaste var ett sådant då jag grät hysteriskt efter att ha slängt på telefonluren i örat. För ja, det var ett telefongräl och ja, jag har tydligen regredierat till tonårsstadiet och kastar luren i örat på den jag är arg på. Vad som orsakade detta utbrott av förtvivlan? M ringde inte hem och sa om han skulle äta middag eller inte. Japp. Den lilla saken gjorde att nästan världen gick under faktiskt. Så här i efterhand kan jag ju skratta åt det men då, just den stunden, då var det blodigt allvar.

M förvarnade på morgonen att han skulle bli kvar sent på jobbet, dom hade avslutat ett projekt och skulle fira "eventuellt går vi ut och äter också, så räkna inte med mig till middagen" sa han. Inget konstigt med det. Jag ringde M vid fyra för att höra hur planen såg ut, han var stressad och hann inte prata. "Okej" tänkte jag "han äter inte hemma men han hör väl av sig och säger vad dom ska göra, när han tror att han ska komma hem och framför allt, frågar hur det går med sprutandet". Det här var nämligen denna behandlings första sprutdag och undermedvetet var jag (uppenbarligen) lite nojjig även om man på ytan säger "inga problem, gjort det förut, been there, done that".

M ringde inte. Vid åtta ringde jag för att få lite moraliskt stöd men utan att jag märkte hur det hände så var jag arg på M. Arg för att han inte kunnat ta sig tid att ringa. Arg för att han inte ens kunde ge mig 30 sekunder och dra iväg ett SMS. Arg för att... jag inte var universums centrum... Ja, det var ju egentligen det som var fel. Att han skålade i skumpa istället för att tänka på mig som skulle sticka en spruta i magen. Maken till självömkan... "Men var lite delaktig för fan" skrek jag. Orättvist förstås. M sa det sen. "Vad ska jag göra, jag kan ju inte ta varken näspray eller sprutor, kunde jag så skulle jag".

"Näe" sa jag men i mitt stilla sinne tycker jag fortfarande att det var fel att han inte hörde av sig. Inte ett fel som motiverade det utbrottet, men fel. Och någonstans tycker jag också att, i vårt samliv ska jag vara universums centrum. Just nu. Ego-jag.

Spraydag 28, sprutdag 8, IVF2

Igår ringde dom från kliniken och sa att allt ser finfint ut. På torsdag ska jag på nästa ultraljud och då kan dom säga exakt när det blir äggplock och återföring. Troligt är att kvällssprutan ska tas lördag eller söndag, sa syster M i telefon. Om man går på förra försöket skulle det bli söndag, men jag ligger tydligen lite, lite före förra försöket, så det kan vara så att det blir lördag. Snart! Skönt.

Jag fick också för mig igår att jag redan nu skulle skippa koffeinet. Fram med bryggaren (kör med presso annars) och det koffeinfria kaffet. Det funkar. Det är inte supergott men det funkar. Jag har fått tips på Nescafé, Lavazza och lösviktskaffe som ska vara bättre, så fort mitt Gevalia är slut ska jag börja testa.

Men sån huvudvärk jag fick. Den var inte av denna värld. Kan det vara koffeinet? Jag tror ändå inte det. Jag har gått dagar utan kaffe tidigare och förra gången kände jag ju inget. Däremot hade jag ju huvudvärk det här försökets första sprutdagar (tydligen en vanlig Gonal-F-biverkning). Sen hade jag sovit dåligt och ja... det finns väl förklaringar.

Jag vet inte hur det känns att ha migrän, men jag föreställer mig att det var vad jag hade igår gånger hundra. Jag brukar inte ha huvudvärk men igår höll den i hela dagen. Jag försökte med vätska, med salt, med socker - allt som möjligtvis kunde saknas min kropp. Inte huvudvärkstabletter dock - vägrar. När jag kom hem gav jag upp surfning, läsning, TV-tittning och var till slut tvungen att gå och lägga mig. Behövde stänga ögonen, behövde mörker. Klockan var nio...

Idag känns det bättre. Ingen huvudvärk i sikte och oj så utvilad jag är!

Spraydag 27, sprutdag 7, IVF2

Kolla! Jag har en egen liten lattjolajbanlåda här hemma...

Spraydag 26, sprutdag 6, IVF2

Första ultraljudet i morse. Allt ser bra ut. Tio/tolv blåsor som är på gång. Imorgon när blodprovet är analyserat får jag veta hur planen ser ut, men preliminärt räknar jag med att komma tillbaka på ultraljud på torsdag, kvällsspruta lördag kväll och äggplock måndag morgon.

Jag hade trott det skulle gå fortare denna gång eftersom Gonal F-dosen är högre från start, men doktor Å som jag träffade idag sa att så behöver det inte bli. Inte heller är det särskilt bra. Lagom är bäst och i lagom takt ska det tydligen gå. Och lagom många blåsor ska man få. Lagom, lagom, lagom. Tänk om det kunde gå lite mer än lagom bra sen…

Spraydag 21, sprutdag 1, IVF2

Då var den här. Sprutdagen. 300ie Gonal-F in i lilla magen. Så här ser kylskåpet ut nu för tiden, som ett mindre apotek!

Spraydag 20, IVF2

Fest i helgen. Fest över generationerna. Trevligt. En väns mamma kom fram och pratade länge-länge om lyckan att nyss blivit mormor. "Det är nu livet börjar på riktigt" sa hon. "Jag trodde aldrig jag skulle få barnbarn, du vet sonen är ju 40 och dottern 36".

Mmm... 36 ja. Jämngammal med mig. Min mamma hoppas också. Min mamma vill nog också bli mormor. Min mamma håller tummarna att vi lyckas den här gången.

"Ja, snart kanske du också..." sa vännens mamma till mig och log finurligt. "Ja vore det så enkelt" svarade jag (rätt kort med ett vid det här laget ganska stelt leende).

"Tror du hon förstod, tror du hon tyckte jag var otrevlig och spydig som så gott som sa rakt ut att vi vill men inte kan" frågade jag M efteråt. "Förstod gjorde hon alldeles säkert" svarade han "och man får faktiskt räkna med att det kan komma ett sånt svar när man frågar en tjej i din ålder, med kille sen år tillbaka men utan barn" fortsatte han.

Men ibland undrar man ju. Det är ett känsligt ämne, det inser jag. Är man då inte nära vänner, är det bara kallprat, då kanske man hoppar det när man pratar med en tjej (eller kille för den delen) som är barnlös och över trettio. Man vet aldrig. Varför chansa liksom? Risken att det är ofrivillig barnlöshet man klampar in på måste ju vara betydligt större än vald barnlöshet. Vad är det för fel att kallprata väder och vind?

Spraydag 16, IVF2

Blodprov i morse och samtal i eftermiddags. "Du är nedreglerad och klar, men som vi sa tidigare är det så att det finns ont om plats, så du får fortsätta spraya till tisdag ändå".

Suck.

Spraydag 15, IVF2

Biverkning nummer 2 blev uppenbar för mig i morse när jag låg på sängen och drog in magen i ett tappert försök att lyckas. Men icke. Bye bye favvojeans, hello fettojeans.

Spraydag 14, IVF2

Biverkningar eller nått annat skit, vad vet jag.

"Bajs, bajs, bajs, bajsdag" sa jag (föga moget) till M när han kom hem igår. "Jag har haft en bajsdag". Jag berättade om chefen som post-semester-slött slarvat vilket gett mig extrajobb, om kunden som inte tyckte som jag vilket resulterade i att jag var tvungen att skriva om en text (som jag själv var nöjd med, men vaddå, kunden har ju alltid rätt, suck) och om hissen som stannade när jag äntligen var på väg hem "och jag som ALLTID annars går" snyftade jag "och glass hade jag köpt också, som jag nästan ALDRIG annars gör".

"Men du" sa M, "du gick upp snortidigt i morse, du sprayar och du har mens, vanligtvis hade det ju räckt med EN av dom sakerna för att tålamodet skulle tryta. Jag tycker du håller ihop rätt bra".

Då kunde jag inte låta bli att skratta. Det är sant.

PS. Jag kom loss rätt snabbt ur hissen och glassen smakade finfint och satte guldkant på kvällsfikat.

Spraydag 13, IVF2

Min behandlingsplan ja. Jag fick den över telefon eftersom kliniken fortfarande hade semesterstängt då jag skulle börja spraya. Jag tänkte inte så mycket på det "börja den 6:e, kom på blodprov 26:e och prella äggplock v37".

Men så dök det upp en resa. En resa med jobbet. En resa med kund på jobbet. Söndag vecka 37. Skulle jag hinna? Om inte, hur skulle jag förklara för chefen? För kunden? Jag gick tillbaka i bloggen för att räkna, hur gick det sist? Jag förstod ju naturligtvis att det inte fanns några garantier för att det skulle funka på samma sätt denna gång, men bara för att få en fingervisning.

Första blodprovet dag 16, sprutstart samma dag, första ultraljudet dag 21 (med ökad sprutdos som resultat), andra ultraljudet dag 26, kvällsspruta dag 28, äggplock dag 30 och återinförsel dag 32.

Jag räknar. Start 6 augusti, om det följer samma mönster som sist så... borde allt vara klart... 6 september. V36. Och drar det ut lite på tiden så i början på v37, det borde ju inte ta en vecka längre än förra gången, eller? Jag tittar lite till och inser att jag den här gången har första blodprovet inplanerat till dag 21 och inte dag 16.

Jag ringde kliniken och förklarade att något måste blivit fel när jag fick min behandlingsplan, att blodprovet ligger lite försent. "Näe" svarar Syster K "första blodprovet gör man alltid på dag 21, att du gjorde det tidigare sist måste ha varit av någon särskild anledning".

Någon särskild anledning. Tydligen inte så särskild att dom valde att berätta den för mig i alla fall. Jag hade ingen aning om att min nedreglering testades tidigare än normalt. Men det tyder ju också på att det ligger något i kommentarerna till mitt inlägg häromdagen, att nedregleringsdosen är större än nödvändigt, om man plötsligt kan testa bra nästan en vecka innan utsatt tid.

Jag berättade för Syster K om resan och hon sa att jag skulle komma på dag 16 som sist och kolla nedregleringen, har den gått bra får jag börja med sprutor då förutsatt att det finns plats. Vilket alls inte är säkert. Å andra sidan sa hon att eftersom jag fick ökad sprutdos mitt i behandlingen kommer det troligtvis att gå fortare denna gång när jag har rätt dos från början. Åtminstone borde det inte ta längre tid.

Det betyder att jag BORDE hinna med resan oavsett hur det går med blodprovet på torsdag och oavsett om jag får starta tidigare eller inte. Krångligt det där med att leva ett liv också. :o) Resan hade jag ju lätt hoppat om så behövts, men helst av allt hoppar jag att behöva förklara och berätta för kund på jobbet.