Spraydag 20, IVF2

Fest i helgen. Fest över generationerna. Trevligt. En väns mamma kom fram och pratade länge-länge om lyckan att nyss blivit mormor. "Det är nu livet börjar på riktigt" sa hon. "Jag trodde aldrig jag skulle få barnbarn, du vet sonen är ju 40 och dottern 36".

Mmm... 36 ja. Jämngammal med mig. Min mamma hoppas också. Min mamma vill nog också bli mormor. Min mamma håller tummarna att vi lyckas den här gången.

"Ja, snart kanske du också..." sa vännens mamma till mig och log finurligt. "Ja vore det så enkelt" svarade jag (rätt kort med ett vid det här laget ganska stelt leende).

"Tror du hon förstod, tror du hon tyckte jag var otrevlig och spydig som så gott som sa rakt ut att vi vill men inte kan" frågade jag M efteråt. "Förstod gjorde hon alldeles säkert" svarade han "och man får faktiskt räkna med att det kan komma ett sånt svar när man frågar en tjej i din ålder, med kille sen år tillbaka men utan barn" fortsatte han.

Men ibland undrar man ju. Det är ett känsligt ämne, det inser jag. Är man då inte nära vänner, är det bara kallprat, då kanske man hoppar det när man pratar med en tjej (eller kille för den delen) som är barnlös och över trettio. Man vet aldrig. Varför chansa liksom? Risken att det är ofrivillig barnlöshet man klampar in på måste ju vara betydligt större än vald barnlöshet. Vad är det för fel att kallprata väder och vind?

Spraydag 16, IVF2

Blodprov i morse och samtal i eftermiddags. "Du är nedreglerad och klar, men som vi sa tidigare är det så att det finns ont om plats, så du får fortsätta spraya till tisdag ändå".

Suck.

Spraydag 15, IVF2

Biverkning nummer 2 blev uppenbar för mig i morse när jag låg på sängen och drog in magen i ett tappert försök att lyckas. Men icke. Bye bye favvojeans, hello fettojeans.

Spraydag 14, IVF2

Biverkningar eller nått annat skit, vad vet jag.

"Bajs, bajs, bajs, bajsdag" sa jag (föga moget) till M när han kom hem igår. "Jag har haft en bajsdag". Jag berättade om chefen som post-semester-slött slarvat vilket gett mig extrajobb, om kunden som inte tyckte som jag vilket resulterade i att jag var tvungen att skriva om en text (som jag själv var nöjd med, men vaddå, kunden har ju alltid rätt, suck) och om hissen som stannade när jag äntligen var på väg hem "och jag som ALLTID annars går" snyftade jag "och glass hade jag köpt också, som jag nästan ALDRIG annars gör".

"Men du" sa M, "du gick upp snortidigt i morse, du sprayar och du har mens, vanligtvis hade det ju räckt med EN av dom sakerna för att tålamodet skulle tryta. Jag tycker du håller ihop rätt bra".

Då kunde jag inte låta bli att skratta. Det är sant.

PS. Jag kom loss rätt snabbt ur hissen och glassen smakade finfint och satte guldkant på kvällsfikat.

Spraydag 13, IVF2

Min behandlingsplan ja. Jag fick den över telefon eftersom kliniken fortfarande hade semesterstängt då jag skulle börja spraya. Jag tänkte inte så mycket på det "börja den 6:e, kom på blodprov 26:e och prella äggplock v37".

Men så dök det upp en resa. En resa med jobbet. En resa med kund på jobbet. Söndag vecka 37. Skulle jag hinna? Om inte, hur skulle jag förklara för chefen? För kunden? Jag gick tillbaka i bloggen för att räkna, hur gick det sist? Jag förstod ju naturligtvis att det inte fanns några garantier för att det skulle funka på samma sätt denna gång, men bara för att få en fingervisning.

Första blodprovet dag 16, sprutstart samma dag, första ultraljudet dag 21 (med ökad sprutdos som resultat), andra ultraljudet dag 26, kvällsspruta dag 28, äggplock dag 30 och återinförsel dag 32.

Jag räknar. Start 6 augusti, om det följer samma mönster som sist så... borde allt vara klart... 6 september. V36. Och drar det ut lite på tiden så i början på v37, det borde ju inte ta en vecka längre än förra gången, eller? Jag tittar lite till och inser att jag den här gången har första blodprovet inplanerat till dag 21 och inte dag 16.

Jag ringde kliniken och förklarade att något måste blivit fel när jag fick min behandlingsplan, att blodprovet ligger lite försent. "Näe" svarar Syster K "första blodprovet gör man alltid på dag 21, att du gjorde det tidigare sist måste ha varit av någon särskild anledning".

Någon särskild anledning. Tydligen inte så särskild att dom valde att berätta den för mig i alla fall. Jag hade ingen aning om att min nedreglering testades tidigare än normalt. Men det tyder ju också på att det ligger något i kommentarerna till mitt inlägg häromdagen, att nedregleringsdosen är större än nödvändigt, om man plötsligt kan testa bra nästan en vecka innan utsatt tid.

Jag berättade för Syster K om resan och hon sa att jag skulle komma på dag 16 som sist och kolla nedregleringen, har den gått bra får jag börja med sprutor då förutsatt att det finns plats. Vilket alls inte är säkert. Å andra sidan sa hon att eftersom jag fick ökad sprutdos mitt i behandlingen kommer det troligtvis att gå fortare denna gång när jag har rätt dos från början. Åtminstone borde det inte ta längre tid.

Det betyder att jag BORDE hinna med resan oavsett hur det går med blodprovet på torsdag och oavsett om jag får starta tidigare eller inte. Krångligt det där med att leva ett liv också. :o) Resan hade jag ju lätt hoppat om så behövts, men helst av allt hoppar jag att behöva förklara och berätta för kund på jobbet.

Spraydag12, IVF2

Mensen kom till slut. En dag senare än förra gången, så jag ska erkänna att jag blev lite-lite nojjig igår när inget hände. Jag menar dag 11 var sent förra gången, även om jag VET att det inte är ovanligt. Man är ju bara ivrig att allt ska gå som det ska.

Märkligt hur olika information man verkar få angående nässprayandet, det förstod jag av kommentarerna till mitt förra inlägg. Det ska göras på tid, flaskan ska vara kall, den ska vara upprätt, den ska inte vara det, tiden spelar ingen roll osv osv osv.

Till mig sa dom inget om kylskåp sist, och jag hade den framme då. Denna gång sa dom däremot att om det är tokvarmt är det bra att förvara flaskorna kallt. Sen har dom sagt att det är viktigt att den sprayas på regelbundna tider, men med tanke på gårdagens kommentarer tänker jag inte gräma mig över en halvtimme hit eller dit. Och att man ändå överdoserar, det hade jag ingen aning om... Det förklarar dock ett och annat om min behandlingsplan...

Spraydag 10, IVF2

Vad glad jag är nu att jag var så noga med att skriva varendaste dag förra försöket. Bloggen fungerar som det var tänkt, jag kan gå tillbaka och se hur det var då, för mycket riktigt har jag glömt (förträngt?) det mesta.

Syster K sa till mig på telefon att jag skulle räkna med mens runt 11-12 augusti. Det hände ju inte. Jag kollade hur det var sist. Dag 11, då kom mensen. Okej, allt går enligt plan än så länge alltså.

Blev förresten lite förvånad över Lilla J's kommentar igår, att hennes klinik sagt att det inte spelar någon roll NÄR man sprayar, bara ATT man gör det i rätta mängder varje dag. För till mig har dom verkligen poängterat vikten av att vara punktlig. Märkligt det där hur annorlunda informationen verkar vara från klinik till klinik. Men då tänker jag inte nojja mer över att jag var lite sen med sprayningen i onsdags då och istället glädjas över den härliga kväll det till slut blev.

Spraydag 9, IVF2

Vad fan.

Exakt så tänkte jag igår när jag tagit mig till andra sidan stan för att möta M. Vi skulle på kul modefest och bestämde oss för att äta på en restaurang i närheten först. Klockan var åtta. En timme till kvällssprayningen. Just det ja, vi är mitt uppe i en behandling, jag kan inte gå någonstans utan min nässpray, det hade jag helt glömt av. Nässprayen stod kvar hemma i kylskåpet. På andra sidan stan.

Vi hoppade festen. Åt gott, susade hem och sprayade en halvtimme sent (det kan väl inte vara hela världen?) och mötte upp några vänner på en bar nära hemma istället. Det blev en bra kväll, men jag kunde inte riktigt släppa att jag varit så klantig, så tankspridd, så... som vanligt. Ja alltså, om man ska följa parollen "lev som vanligt" så gjorde jag ju det. För inte är det så att jag brukar tänka "inte utan min nässpray" när jag går ut genom dörren!

Spraydag 6, IVF2

Inbillningssjuk.

Det kan jag nog tro att jag var förra IVF:en. Jag gick tillbaka i bloggen och läste hur jag mådde den här dagen då, spraydag 6. Det nojjades en del, jag kände efter hela tiden, tyckte det var omöjligt att låta bli och kom fram till att jag kanske började känna av biverkningen Dr G pratat om, "du kanske inte är så högpresterande den här tiden".

Det var jag nog inte heller, men å andra sidan var det smällkall vinter, mitten av mars och jag var förkyld. Nedreglering eller inte, jag hade nog varit rätt hängig ändå.

Den här gången känner jag inte ens efter. Det är oerhört skönt att inte nojja, att inte tolka varenda avvikelse som en biverkning. Samtidigt, som jag skrivit tidigare, känns det lite sorgligt att inte känna lika start, att inte tro lika starkt. Men å andra sidan, det funkade ju inte sist så det här kanske är rätta sättet.

Spraydag 4, IVF2

På sprayfronten intet nytt, likaså biverkningsfronten. Det svider lite som förra gången och det smakar apa i svalget. Läste igenom gamla blogginlägg om hur det kändes sist och det dröjde ju lite innan jag märkte av något som helst, så allt är väl som då. Hoppas bara inte fortsättningen, eller rättare sagt avslutningen blir densamma.

Precis som Lilla J skrev i sin kommentar häromdagen är det svårt att våga hoppas, men jag jobbar på ändrad inställning. Tror fortfarande att det är bättre att tänka NÄR det går än OM det går.

Nu tittar solen fram här ute på landet där jag sitter idag, så jag ska försöka få den att leta sig in i mitt sinne också.

Spraydag 2, IVF 2

Det är konstigt hur man förtränger saker. M frågade mig hur jag mådde, om jag märker något av sprayen än. Jag sa nej och fortsatte med att "det är ju inte så konstigt, jag kände ju inte av den särskilt mycket förra gången, eller gjorde jag det alls... Ja just det, jag blev ju toktrött... och fick finnar... och gick upp lite i vikt..." Absolut inga biverkningar man behöver klaga över, märkligt bara hur jag glömt dom för en stund.

Att jag hade milda biverkningar av både spray och sprutor och att ÄP och ET gick relativt smärtfritt, betyder det att det kommer bli likadant denna gång? Eller kan kroppen reagera annorlunda?

Det lär vi märka.

Spraydag 1, IVF2

Då var det dags igen. Semestern är till ända och jag har faktiskt lyckats riktigt bra med att bara koppla bort, koppla av, så pass mycket att det idag var svårt att koppla på. Mobilen pep och det stod "nässpray" i displayen. "Just det, idag börjar vi om..." Ett hjärnsläpp som väl visar att vi, eller åtminstone jag, känner mig mindre nervös den här gången. Nu intalar jag mig att det faktum att jag gjort detta en gång tidigare, gör att jag kan ta det lite lugnare, vilket i sin tur borde leda till att jag mer än sist "lever som vanligt" som läkarna så trycker på att man ska göra.

Det dumma är bara, att jag inte känner mig lika hoppfull. Det måste jag jobba på. Jag tror att övertygelse, hopp och tro är viktiga ingredienser för att lyckas. Åtminstone för mig. I helgen kom jag på mig att tänka "om vi misslyckas den här gången också måste vi börja fundera på andra alternativ". Det borde vi förstås, men det är inte rätt inställning att gå in i det hela med. Med ett "om". Här finns inga sådana, här finns bara "när".

Semester

Semester från allt. Från jobbet, från lägenheten, från barnlöshetspratet, från IVF-andet, från bloggen. Vi åker till stugan och förhoppningsvis ska jag kunna släppa allt.

Som jag ser fram emot att få en paus, inte från känslan - för den finns naturligtvis alltid där. Känslan av en viss tomhet. Men en paus från ältandet. Om inte med M så i min egen hjärna. Jag ska försöka bara vara ett par veckor. Det som händer, det händer och i början av augusti när allt är på banan igen, inklusive sprayandet för IVF nr 2, då tänkte jag hitta tillbaka hit.

Jag önskar dig en fantastisk sommar, du som läser detta.

Kan man gradera otrohet?

Kan man gradera hur fel det är? Hur illa man gör någon? Jag vet att det kan hända, jag vet också att man kan komma vidare efter en otrohet, men jag undrar om det går alla gånger.

Jag hörde nämligen vad jag tyckte var värsta-någonsin-otrohets-storyn häromdagen. Om paret som blivit gravida genom IVF, där hon tackade sin man för hans kärlek, stöd och tillit genom att ligga med en annan. En man hon träffat under hela IVF-behandlingen. En man hon fortsätter träffa. En man hennes egen man inte vet något om.

Jag tycker det toppar vidrighetslistan.

On time

Nu verkar kroppen ha återhämtat sig något sådär, vilket gör att det ändå känns bra att det krävs en viss väntan mellan IVF-försöken. Ja det kan jag säga nu när jag kan tänka lugnt, sansat och realistiskt. Direkt efter minuset var det inte direkt "vad bra med lite väntan"-tankar som snurrade i mitt huvud.

Mensen kom nämligen som den skulle den här gången. Nästan. Några timmar in på nästa dygn får väl räknas som hyfsat på tid. Och dessutom var den ju lydig. Jag önskade den ju lite sent, eftersom dag 26 (har kort cykel) var på självaste Midsommarafton. Så den väntade fint ett par timmar in på Midsommardagens morgon. Tack för det.

Det innebär att min uträkning stämmer rätt bra. Om nästa mens också är på tid vill säga, men (peppar peppar) nu verkar ju kroppen som sagt vara ikapp. I så fall börjar vi spraya 4:e eller 5:e augusti.

Överreagerar jag?

Ja, det gör jag nog. Jag insåg det när jag försökte förklara en sak för oförstående M och lika oförstående bästa vän.

Vi satt i bilen på väg till sommarstugan och midsommarfirandet. Jag berättar för dom om ett MMS jag fått tidigare på dagen. Det kom från en gammal barndomsvän som jag inte hört av på länge. Vi var bundis som små (våra föräldrars sommarstugor är grannar) men har, som det så ofta blir, glidit ifrån varandra. Vi hade en kort "lära-känna-varandra-igen-period" via Facebook i höstas. Gick igenom barnbiten och hon berättade att hon och hennes kille försökt länge, fått missfall, men nu äntligen var gravida. Jag förklarade vår situation och det kändes som hon förstod. Hon hade ju varit nästan där i alla fall.

Nåja, till MMS:et. Där stod ungefär "hej, ses vi till midsommar hos föräldrarna". Inget konstigt med det. Det märkliga, tyckte jag, var att hon skickat med en bild på sin bebis. Helt omotiverat. Jag har redan fått "jippie-vi-har-fått-barn-MMS:et" och det stod inte "se så stor vår lilla blivit" eller liknande, där var bara en fråga om helgen, inte ett ord om liten bebis, men en bild på densamme.

Det är när jag kommit så här långt i historien som jag inser att varken M eller vän kommer förstå, men jag försöker ändå. "Men barndomsvännen VET ju. Hon har dessutom varit i närheten av vår situation själv och borde förstå att det är svårt. Att man inte tycker det är kul att få bebislycka upptryckt i ansiktet."

"Men hon menade ju inte så..." säger M och vännen. Och det är klart jag vet att det inte var något illasinnat bakom MMS:et. Det är inte det som är grejen. Jag kan knappt förklara det så det låter rimligt för mig själv. Ens när jag sitter här och har all tid i världen att få till orden rätt för att det ska verka sansat. För det är inte sansat. Det är helt galet.

Naturligtvis unnar jag barndomsvännen all lycka, det är som jag skrivit tidigare. Det är inte missunnsamhet, det är avundsjuka. Avundsjuka på bebislycka jag vill att jag och M ska få uppleva.

Jag trodde att barndomsvännen av alla skulle förstå avundsjukan. Känna till den. Att hon av alla skulle vara försiktigare med omotiverade bebisbilder via MMS. Att man kan ta ett "bebisen-har-anlänt-MMS" men att hon strax efter sitt missfall kanske inte velat ha "tjena, läget?" på MMS med bifogad bild på kompisens underverk.

Hemlighetsmakeri

Jag sprang på en kompis på krogen häromdagen. Vi har inte setts på länge och chitchattade lite allmänt. Så kom vi in på skaffa-barn-biten. Hon vet att jag hade ett utomkvedshavandeskap för snart två år sen, så att problem finns är ingen hemlighet. Jag sa helt enkelt "vi håller på med IVF, vi har misslyckats en gång och planerar nu nästa försök". Då visade det sig att hon och hennes kille också försöker och också har problem. Dom är på utredningsstadiet än. Hennes kille ville inte berätta för någon, något hon fick respektera genom att heller inte säga något annat än till sina egna allra närmaste. Så sa hon "vad skönt att ni är så öppna med det".

Jag ser inte riktigt någon anledning att vara hemlig. Det känns så naturligt i dessa dagar. Jag är 36 och folk undrar ju varför vi inte skaffat barn. Bättre då att säga som det är, åtminstone till vänner. På jobbet tiger jag fortfarande, mest för att, som jag skrivit tidigare, dom inte är mig särskilt nära och om vi misslyckas vill jag inte behöva berätta för dom eller få deras sympati. Jag vill inte ha "stackars dig" av dom som kanske inte till fullo menar det mer än som en artighetsfras.

Det enda jobbiga med det, är som jag också skrivit tidigare, att dom man berättar för kan tycka att det är jobbigt - hur ska man reagera, vad ska man säga, vad är rätt och vad är fel. Allt är ju fel i mina öron, utom från dom som själva är i samma situation. Men det känns ändå oändligt mycket lättare att dom vet.

Landstinget hörde av sig

Ett år, en månad och fyra dagar. Så lång tid tog det för landstinget att ens höra av sig angående vår köplats. Vi har förstås själva ringt ett antal gånger för att höra hur behandlingen av remissen gått, men alltid blivit surt avsnästa med ord som "men ni står ju i kö, det vet ni ju". Ja, det vet vi, men eftersom vi inte hade någon aning om ifall alla nödvändiga prover var tagna (vår första läkare hade strulat tidigare) så remissen kunde behandlas vidare, ringde vi gång på gång för att få svar. Behövde vi göra något mer, behövde dom ta fler prover, behövde vi fylla i fler papper?

Till slut gav vi upp. Vi visste ju ändå att väntetiden var lång. För lång. Så vi vände oss privat.

Där fick vi veta vad vi trodde, vissa prover var inte tagna, andra helt enkelt bortslarvade - något som sinkade vårt första försök med en månad.

Nu vill alltså landstinget med oss igen. Dom meddelar att vi ska få komma på nybesök "inom några månader" och under tiden är dom tacksamma om vi skickar alla provsvar och journalkopior. Sista frågan i enkäten dom vill att vi ska fylla i är "egna kommentarer" och jag vill bara skriva BLÄ!!! Blä för att det tar så lång tid, blä för att ni är så oförstående för ens egen otålighet, blä för att det ska spela någon roll var vi bor någonstans för att få en rimlig kötid, blä.

Vi skickar förstås in och väntar. Det är ju inte direkt gratis med privat IVF, men vi kör på som planerat i augusti, för då lär vi inte ens nått fram till att vara aktuella för vårt så kallade nybesök.

Storstadsweekend

Imorgon åker vi. Bara M och jag. Bara för att ta hand om varandra. Bara för att bara vara. Det blev en storstadsweekend, en stad där vi varit flera gånger tidigare så det finns inga "måsten" kvar, dom är avklarade vid tidigare besök.

Det blir någon utställning, god mat, lite shopping, mycket hängande på uteserveringar med en öl i handen, kanske en cykeltur och besök hos goda vännerna som bor där.

Jag längtar.

Bitterfitta

Så skrev jag i ämnesraden när jag skickade detta mail till M i veckan:

-----

Det kryllar av bebisar här på jobbet nu för tiden, J är den senaste i raden att komma och visa upp sin totala familjelycka och jag kräks. Oavsett vår situation så fattar jag inte grejen.

Påminn mig om detta, om det skulle gå vägen för oss. Om jag en dag säger "imorgon tänkte jag och 'liten' åka och hälsa på uppe på jobbet". Säg då "har du inget bättre för dig när du är LEDIG FRÅN JOBBET än att gå TILL JOBBET".

Blä.

-----

Som sagt, bitterfitta...