Att mäta lidande

Tingeling startade en diskussion i sin blogg som mynnat ut lite i att mäta lidande, att mäta sorg. Oerhört intressant. Oerhört nära.

Jag tänkte på det häromdagen när jag kom förbi en annan väns blogg. En vänta-barn-blogg. Samma vän som i början av sommaren anförtrodde mig att hon och hennes man hade fertilitetsproblem. Det visade sig att det enda som behövdes var en spolning så VIPS var dom gravida. Och nu har hon alltså startat en blogg. Jag väger si och så, jag känner mig så här, jag har handlat ditten och datten. Jag raljerar för... jag är avundsjuk förstås. En liten spolning så var problemet löst. Vad hade hon att beklaga sig över. Fan vad orättvist.

Tänkte jag först. Sen tänkte jag om. Hon och hennes man försökte länge bli gravida på egen hand. Efter två år vände dom sig till läkare för att få hjälp. Och hjälp fick dom.

I två år har vi också försökt bli gravida, dock inte på egen hand eftersom vi ju blev det väldigt snabbt. En graviditet som slutade i utomkveds för... ja ganska exakt två år sen.

Skillnaden oss emellan är ju egentligen bara att vi känt till vad som felar oss, dom har det inte. Det finns inget som säger att deras lidande, att deras sorg, deras längtan inte varit likadan som vår är. Allt talar väl snarare FÖR att det varit så, kanske till och med värre - att inget veta.

Det går naturligtvis inte att mäta lidande. Om något uppfattas på ett visst sätt av en person är det dennas verklighet, oavsett hur samma händelse skulle kännas i min verklighet.

Reclaiming My Body

Jag kände så igen mig när jag läste om bloggvännens förlorade kontroll över sin kropp och diet. Exakt så känner jag. Sen vi i mars började första IVF-behandlingen har antalet motionstimmar varit lätträknade, däremot inte svullokäket.

Tidigare sprang jag och M minst en gång i veckan och vi åt vettigt. Jag har aldrig varit överviktig och nästan alltid trivts i min kropp. Men inte nu. Jag vet att det inte är mycket och jag vet att det här kanske kan tyckas löjligt av dom som har "riktiga" viktproblem, så tycker jag ofta att överviktiga säger "vad löjlig du är, kom igen när du har RIKTIGA problem som jag".

Men för mig är det i allra högsta grad "på riktigt". Att inte ha sin trivselvikt är ett "på-riktigt-problem". Det ligger ju i själva ordet, TRIVSELvikt, utan den trivs man inte och att inte trivas är ett stort problem.

När vi startade första behandlingen blev jag först förkyld och kunde då inte springa, sen började vi med sprutorna och då FICK jag inte springa, sen kom minuset och då tyckte jag att jag var värd att slippa motion och åt bara gottiga saker, sen kom semestern och den var bara äta-gott-träna-inte och sen började vi om igen med nästa IVF-behandling. Då hade jag ju kunnat börja träna under sprayperioden men då tänkte jag "äsch, det är bara några veckor, sen måste jag sluta igen, det är ju bara onödigt".

Jag kommer inte gå all-in så som bloggvännen gör, men soppdieter och grejer, jag tänker bara börja leva mitt liv som vanligt igen. Det finns inte längre några ursäkter. Jag tänker inte tycka-synd-om-mig-själv-låta-bli-att-träna-och-unna-mig-mat något mer. Det är slut nu.

Jag laddade hårt för detta i helgen genom att göra helt tvärtemot. Drinkar fram till fem på morgonen i lördags, hem via McDonalds, storfrukost med ägg och prinskorv igår morse och pizza och godis till middag. Nu är jag redo att reclaima min kropp igen.

Blodbrist?

Jag vill minnas att mensen var lite värre än vanligt och höll i sig något längre än den brukar efter förra behandlingen. Men jag kommer inte ihåg att det var SÅ mycket som det varit denna gång. Det kommer i skov och när det kommer håller jag på att gå av på mitten. Det smärtar galet mycket, blodet är klarrött och ibland dyker det upp klumpar. Äckligt.

Vanligtvis har jag mens i fyra dagar, men igår på fjärde dagen fanns inga tecken på att det hela skulle avta. Jag tänker att om jag skulle glömma att spola på jobbet kommer någon ringa ambulans. Rena rama blodbadet.

Det ska erkännas att det påverkar sexlivet. I vanliga fall är mens inget som får oss att avstå om lusten skulle falla på, men nu är det inte aktuellt på något som helst sätt. Och det efter att ha haft sexförbud sen ET. Det är dryga två veckor sen. Man kan nog säga att det råder en del sexuell frustration här hemma...

Landstinget nästa

Jag ser framåt. Vi ser framåt. Det går, det gör det - även om det ofta känns som jag befinner mig i en bubbla och världen fortsätter där utanför.

Igår ringde jag landstinget. Det var med blandade känslor. Jag tycker ju om vår klinik och det lilla jag haft med landstinget att göra hittills har inte varit särskilt positivt. Snäsiga och otrevliga på telefon och totalt empatilösa. Men det är ju som sagt en ekonomisk fråga, något som Doktor K på kliniken sa när vi var där igår. "Det borde väl vara dags för er där snart, det är klart ni måste utnyttja gratisförsöken, det kostar ju det här". Och det gör det sannerligen, men vad är pengar i det här sammanhanget?

På landstinget svarade man glatt att "men det är ju er tur snart, i oktober faktiskt, ska vi boka en tid med en gång?" Hoppsan. Det ville jag förstås. 7 oktober. Nytt datum att se fram emot. Jag frågade hur lång tid efter första besöket man kan starta. Jag menar vi pratar landstinget där jag redan fått vänta i månader först på hystereskopi, sen på remiss, sen på svar, sen på den här kallelsen - vad är det som säger att det sen inte finns någon slags väntetid på tre månader eller så efter första besöket? "Ja det går fort" svarade sekreteraren "lite beroende på plats och din mens såklart". Såklart. "Okej" svarade jag "jag ville bara kolla, tiden går ju och man blir ju inte yngre direkt så vi vill ju utnyttja tiden på bästa sätt". Varpå hon surt säger "ja inte mycket på ett par veckor". Fattar hon inte att dom två senaste åren av vårt liv har inneburit konstant väntande? Vi lär ju inte vara det första paret dom har att göra med. Och vaddå ett par veckor? Säg att vi kommer dit 7 oktober, nästa mens är beräknad till 19:e oktober, den kan vara sen och sen ska 21 dagar på det innan det kan börjas sprayas igen. Då är vi inne någonstans i mitten av november. Och det är i bästa fall. Det kallar jag ETT PAR MÅNADER och inte ett par veckor.

Löjligt att hetsa upp sig över det kanske, men det är något med deras attityd gentemot mig varje gång jag ringt som jag inte gillar. Om det hade varit så att det varit längre väntan hade vi kanske utnyttjat vårt frysta embryo på privata kliniken. Det finns ju där.

Det hade varit skönt. Att slippa hela hormonbaletten, men samtidigt känns det dumt att inte ta alla chanser man har. Det får bli landstinget. Frysembryot ska förhoppningsvis få sällskap av fler isbitar som kan bli till syskon en vacker och lycklig dag.

Doktor K berättade förresten att landstingen kunde vara kinkiga med frysta embryon på privatklinik. Att dom brukar vilja att sådana utnyttjats innan man kommer till dom. Så kan man väl inte göra? Det kan dom väl omöjligt begära? Låter helt vansinnigt, skulle vi nekas vård vi har rätt till för att vi valt att betala för annan vård i väntan på det vår skatt går till?

Tack alla fina bloggvänner. Jag är så glad att jag har er. Ni och M gör det hela uthärdligt just nu. Ni som förstår. Ni som vet. Ni som varit eller är i samma situation. Ni som vet att allt nu faktiskt blev mycket lättare när vi åter har ett datum att se fram emot.

7 oktober. Då fortsätter resan.

Dagen efter minus nummer två

Tack för fina kommentarer igår. det värmer på ett annat sätt än när "vanliga-vi-kan-få-barn-på-naturlig-väg" lämnar tröstande ord. Tack.

Gårdagen var naturligtvis vidrig. Jag hoppades så. Jag trodde så. Ända till jag skulle ta testet och insåg att det med morgonurinen även kom lite blod. När bara ett streck uppenbarade sig på testplattan kom tårarna. Och dom slutade inte.

Vi bara låg och höll om varandra och jag kände mig som världens största svikare. Det är mina äggledare som är trasiga, efter ett dumt tonårsbeslut, vi har enligt läkarna "dom bästa chanser" eftersom vi vid ett tillfälle blivit gravida själva (det som slutade i utomkveds) och eftersom mina ägg lätt blir befruktade. Ändå inget. Två gånger inget. Varför vill inte min kropp?

M säger dom finaste saker. Han säger "huvudsaken att du och jag har det bra, att du och jag har varandra, får vi barn är det sen en bonus men du och jag är det viktigaste". Jag sa det inte då, men det är en bonus jag inte kan tänka mig att vara utan.

Att komma till jobbet var ett helvete. Jag har fördelen att kunna arbeta en del hemma, det gjorde jag fram till lunch men sen var jag tvungen att åka in. Jag gjorde det med tårarna brännande innanför ögonlocken och en stor klump i halsen. Det kändes som jag inte kunde andas ordentligt. Att andetagen inte räckte längs ner i lungorna på något sätt.

Jag pratade med pappa som sa "se framåt". Jag svarade att "idag kan jag väl få vara ledsen, sen imorgon vet jag att jag måste blicka framåt istället för att grotta ner mig i misslyckandet, men idag kan jag väl bara få vara ledsen?" "Ja" sa pappa "men bara idag".

Och idag är en annan dag. Idag är dagen efter. Idag är en dag då det fortfarande sitter en klump i magen men det är en klump jag försöker låta bli att tänka på. Istället ska jag ringa landstinget som borde ta emot oss snart (tänk, när vi ställde oss i den kön sa jag "aldrig att jag väntar så länge...") och vi ska på återbesök hos kliniken. Jag ser framåt, med tungt sinne visserligen, men ändå framåt.

Testdag, IVF2

Nej. Det gick inte. Jag känner mig tom. Så fruktansvärt tom. Och olycklig.

Ruvardag 13, IVF2

Det här är sannerligen inte en enkel liten resa vi är ute på. Varje toalettbesök är åter en plåga, varje kisspapper studeras noga, varje färgavikelse gör att hjärtat snudd på stannar och varje minut då mensen ej kommit tackar jag högre makter för. På riktigt. Jag knäpper mina händer och vädjar innan jag går på toaletten och tackar efteråt. Låter galet kanske, men det här är också en galen resa.

So far so good alltså. Imorgon bitti vet jag säkert. Då är det testdag. Håll tummarna för mig, snälla.

Ruvardag 12, IVF2

Den är här. Dagen då det började gå fel sist. Och visst är den här också, värken. Värken som kan vara mensvärk, men som också kan vara växtvärk i livmodern för att ett litet embryo kräver sin plats och som även kan vara Progesteron-biverknings-ont-i-magen.

Inget blod. Inte än. Och tills jag ser det tror jag. Jag ska också härda ut till tisdag morgon då vi har testdag. Det är dag 14. Den dagen var mensen här sist. Jag blödde den dagen men vägrade ge upp. Inte förrän dagen efter då jag testade minus la jag ner mitt hopp. Så länge tänker jag klamra mig fast denna gång också. Aldrig att jag ger upp.

Ruvardag 11, IVF2

Lugnet är lite skakigt nu. Det känns inte så lugnt ju närmre dag 12 jag kommer. Det är imorgon. Det är dagen då jag började märka av mens sist. Men jag försöker.

Jag försöker distrahera tankarna och jag intalar mig att det här kommer gå. Det vet jag. Klart det kommer funka den här gången. Första behandlingen var liksom testomgång och det här, det här är the real thing.

En del säger "ta inte ut glädjen i förskott, då blir du bara än mer besviken". Men jag säger som sist, det går inte. Jag kan inte bli mer besviken än man blir när det står minus på stickan. Det är omöjligt. Därför tycker jag att det är lika bra att TRO! Och det gör jag av hela mitt hjärta.

Ruvardag 10, IVF2

Okej jag ljög tydligen. Jag känner lite. Om jag verkligen känner efter. Med andra ord, om jag klämmer på brösten. Då ömmar dom. Det gör dom faktiskt.

Ruvardag 9, IVF2

Läser hur jag kände just den här dagen förra behandlingen. Skillnaden är milsvid. Jag oroade mig djupt över vad jag skulle göra om vi misslyckades. Redan dagen innan, dag åtta, hade jag börjat nojja över toalettbesök. Du vet, vänta så länge som möjligt med att gå, sen ta ett djupt andetag innan man tittar på pappret efter blod. Jag skrev också om molvärk som sedan strålade ner i benen, om svullen mage och andra besvär.

Den här gången känner jag... ingenting. Jag mår precis som vanligt. Känner inte av något särskilt i magtrakten. Visst, det var lite ömt direkt efter ÄP och ET och efter det har det huggit till någon gång i äggstockstrakten, men inget allvarligt, inget som oroat mig.

Det är ju konstigt, att nu börja nojja över nojjor som inte finns. Jag motar nojjorna över uteblivna nojjor med tankar på att det ju faktiskt gick fel förra gången. Symptom slutade med minus, kanske att icke-symptom kan sluta med plus?

Ruvardag 8, IVF2

Dagens diss:
Inget koffeinfritt kaffe på Arlanda.

Dagens okunskap:
Jag som tackade nej till räkor, när det som Signora så riktigt säger i sin kommentar faktiskt går utmärkt att äta.

Dagens hemläxa:
Jag ska åtminstone kika lite på listan över äta-och-icke-äta så jag inte behöver hoppa andra saker jag älskar alldeles i onödan.

Veckans dåliga planering:
Knappt har jag kommit hem från min jobbresa förrän M drog iväg på sin. Nu väntar två ensamma kvällar där jag själv ska försöka mota bort tankarna och nojjorna.

Kvällens plan:
Uppdatera mig på alla bloggvänner vilka jag inte hunnit titta till senaste veckan.

Ruvardag 7, IVF2

Halvtid. Om en vecka ska jag tillbaka till kliniken, men redan på tisdag får jag testa hemma. Jag har knappt hunnit nojja alls, vilket känns oerhört skönt. Det är att rekommendera att åka på häktisk (men rolig) jobbresa under ruvartiden - färre tillfällen att fundera.

Sist minns jag det som att inte en dag, inte en timme, knappt en minut gick utan att jag tänkte på embryot - skulle det fästa eller inte. Den här gången har jag inte hunnit. Jag har inte stressat, varje gång jag varit nära har jag försökt mig på lite flummiga meditativa tankar och lugnat pulsen, sen varje kväll har jag lagt handen där jag hoppas något växer just nu och tänkt vackra tankar.

Men visst kom den förresten, frågan. Efter att ha ratat koffein, vin och till sist räkor var det en i sällskapet som sa "det är för att du är med barn va"? Jag svarade "det är väldigt tidigt men jag vill vara försiktig" typ, sen var det hela ur världen.

De jag reste med är alla yngre än jag, så historier om egna barn uteblev naturligt och intresset var helt enkelt inte särskilt stort. Något jag var tacksam över. Däremot började dom själva prata om när dom skulle skaffa barn (hatar det utrycket lika mycket som alla andra IVF-are, men det var vad som användes). Du vet "ja jag vill ju göra ditten och datten först, så om... fyra år, då är jag 33 det blir perfekt". Jag ville bara skrika "vänta inte, gör det inte, när du är 33 och märker att det inte är så lätt, då har du inte lika mycket tid att spela på. Det är inte bara att SKAFFA."

Men naturligtvis gjorde jag inte det. Jag satt tyst och log och kände att det kanske, kanske brister om jag ger mig in i den här diskussionen, så jag avstod. Dessutom var dom alla vinglada vid det här laget och samtalsämnet byttes snabbt. Så som det gör när man är lite lätt påverkad. Det är trevligt när man är det själv, när man sitter nykter däremot är det bara förvirrande och emellanåt lite tröttsamt. En sak är säker, nykterist kommer jag aldrig bli och nykterister kommer jag aldrig förstå. Jag kommer inte förstå hur dom klarar av att umgås med påverkade människor. Puh.

Ruvardag 5, IVF2

Är på den där resan jag var orolig över att jag inte skulle kunna åka på. Mycket bra jobbresa, är lite orolig över stressandet bara, blir ju ofta så när man är iväg. Långa dagar, korta nätter. Fast jag försöker att hålla lugnet och det går faktiskt bra. Funderade ju också över hur det där med mitt icke-alkohol-intag skulle förklaras men det löste sig fint. Vid middagen igår sa jag "jag dricker inte" och fick bara till svar "okej". Inga frågor, inga varför. Skönt. Det kan ju eventuellt bero på att dom trodde att jag var nykterist, haha! Jag menade ju "jag dricker inte just nu" men dom får tro vad dom vill, jag var nöjd med uteblivna höjda ögonbryn och försiktiga blickar mot magtrakten för att se "om".

Ruvardag 2, IVF2

En himlans massa knipande blir det efter Progesteronuppetandet. "Bra för framtiden" som Signora skrev i kommentaren igår "till efter förlossningen". Mmm, eller så är man väl som en ny oskuld för sambon igen, sexförbud till testdag och ständig knipning, jag kommer ju vara tajt som en tonåring igen, fniss...

Ruvardag 1, IVF2

Åh det känns så bra. Äntligen är vi här, nu finns inget mer att göra än att hoppas (och peta upp Progesteron förstås). Jag är oerhört hoppfull och förväntansfull.

Första dagen tillbaka på jobbet också, för ja jag sjukskrev mig för ÄP och ET. Sjukskrev mig med en vit lögn. Ville inte säga "jag har varit och stuckit hål i slidvägen chefen, kommer inte idag". Nåja, jag hade inte fått några följdfrågor från (den manlige) chefen i alla fall, men det var lättare att säga "feber".

Känns lite fult att ljuga så, men som jag skrivit tidigare, jag inviger mer än gärna nära och kära i vår behandling, men mina kolleger räknas inte dit. Och i ärlighetens namn hade jag ju varit tvungen att vara hemma måndag för äggplocket och under tisdagen och onsdagen hade jag så ont av det att jag knappast klarat att jobba fullt ut, plus att halva onsdagen gick åt äggåterföringen.

Jag hade glömt (läs förträngt) allt meck med Progesteronet på jobbet. Smussla in en kapsel och nytt trosskydd, sen knipa av bara attan för att det ska stanna kvar så länge som möjligt. För att inte tala om hur folk måste undra ett par timmar senare, när jag varit och kissat och det där kletet liksom ligger kvar som en fettig hinna i vattnet i toalettstolen efter att man spolat "vilken diet går den där tjejen på egentligen, motorolja..?"

Annars består svullnaden och precis som förra gången blir den värre vad dagen lider. Jeansen har fått flytta längst in i garderoben och leggings och klänning is the shit för mig nu. Inte fel det heller.

ET, IVF2

Nu är dom här små raringarna tillbaka i mitt liv. Morgon, middag och kväll och ett konstant användande av trosskydd. Bästa preventivmedlet ever, dessutom råder ju vår klinik oss att avstå från sex till testdagen.

Testdagen ja, för nu har vi ett ägg i mig! Jippie! Av dom åtta befruktade var alla fina men bara två var toppägg. Ett fick jag, ett fick frysen. Dom ytterligare sex hade, sa Doktor K, varit bra nog för färskförsök men inte för frysförsök. Undras då varför man inte använde dom nu istället? Fast jättebra är väl alltid bättre än bra. Och jag mår bra, känner mig bra, är lyckligt lycklig och vansinnigt förhoppningsfull.

Doktor K tycker jag mycket om. Hon är inte puttenuttegullig men samtidigt tar hon alla frågor på allvar utan att få en att känna sig som en idiot. Idag till exempel precis innan återföringen gjordes ett ultraljud för att kolla blåsorna. När jag klev ner från stolen frågade jag något jag läst om. På Familjeliv diskuteras nämligen vätskeansamlingar i äggledare som kan vara skadligt för embryot. Då sa hon åt mig att hoppa upp igen, tog fram ultraljudsmackapären och visade och förklarade. Det kan tydligen hända, men är inte särskilt vanligt och mina såg fina ut. Det tycker jag är att slå bort ett orosmoment på ett utomordentligt sätt. Hon kunde lika gärna sagt "det där är strunt, händer bara ett fåtal och i din journal står inget om något sånt, seså nu ska vi peta in det där ägget". Jag har träffat läkare som är så.

Jag är också väldigt svullen, något jag frågade om sist och fick till svar att "det är normalt" medan Doktor K visade på ultraljudet hur det ligger lite vätska från blåsorna i buken samt att äggledarna är lite svullna men att det är helt normalt. Båda säger "normalt" men på två vitt skilda sätt.

Kort till testdag den här gången. Bara 13 dagar. 23 september får vi testa hemma och den 24:e ska vi tillbaka till kliniken. Förhoppningsvis med ett plus i bagaget.

Mittemellan ÄP och ET, IVF2

Dom ringde nyss från kliniken. 8 av 10 ägg har befruktats. ÅTTA av tio! Wow! Hoppas nu att dom fortsätter och dela sig lika fint. Imorgon eftermiddag ska vi dit. Då vet vi. Tills dess ska jag vara lyckorusig över det 80%-iga utslaget och hålla tummarna.

Äggplockardagen, IVF2

Tack för lyckönskningar, dom hjälpte. Tio fina blev det, som M sa "du är en tiopoängare" för det blev lika många sist.

Det gick lätt, jag fick smärtstillande både intravenöst och det där läbbiga stolpillret. Det är verkligen en märklig känsla att ha någon annan stoppa upp ett piller i rumpan på en. Inte en behaglig upplevelse på något sätt. Under själva plocket visualiserade jag sommarstugan och pyssel vi ser fram emot där. Det gjorde mig avslappnad och allt var över snabbt.

M däremot hade lite problem med spermaprovet även denna gång. Sist var det ju knepigt att få till det, där här gången att få IN det. Han höll en lång monolog på vägen till kliniken om hur det där röret skulle kunna konstrueras bättre. "Alltså man har stånd, då är den ju uppåt och om man ska använda röret då skulle allt ju rinna ur, alltså får jag böja snoppen nedåt och då är det inte helt ultimat, plus att man inte riktigt kan efterdra så allt kanske inte kommer ändå..." osv. Nu jobbar vi på ett slagfärdigt namn på hans nya superrör han ska uppfinna. Förslag? Mr Wanker? Runktuben? Ja man måste ju försöka hålla humorn vid liv även i dom knepigaste stunder.

Efter att nu ha kollat filmen Jane Austen Book Club väntar nu nästa chickflick här i soffan, The Other Boleyn Girl. Det är ungefär så mycket jag orkar idag. Hoppas på ett positivt samtal från kliniken imorgon med många av M:s småkillar som hittat till mina ägg.

Dagen före ÄP, IVF2

Återigen tack för kommentarer till föregående inlägg, allra särskilt till dig Maria. Tack. Jag har varit väldigt o-nojjig detta försök jämfört med förra, så det här är mitt första (och förhoppningsvis enda) nojjutbrott denna gång. Jag lägger nu oron någonstans i ett mörkt rum i hjärnan och tänker på annat.


Igår togs kvällssprutan. På kräftskiva hos vänner. Vänner som är införstådda med hela resan så det kändes helt okej. Den här gången har jag fått för mig att jag ska "rena" min kropp innan äggplock och återinföring. Om så bara för en vecka. Så förra lördagen intogs det sista av koffein, alkohol och nikotin. Jodå, jag erkänner, det brukar bli en och annan festcigg vid alkoholintag. Jag vet inte om det gör någon skillnad att rensa gifter ur kroppen, men det kan ju aldrig skada. Det är ju långt ifrån att "leva som vanligt" som läkarna hela tiden tjatar om, men se hur bra det gick sist. Sa hon bittert. Nej bort med sådana tankar och in med positiva känslor istället.


Något som kan sättas på pluslistan är att jag hittat ett gott koffeinfritt kaffe. Förlåt, RELATIVT gott. Vanligt kaffe är alltid bättre, men detta funkar. Jag köpte det i kvarterets Te- och kaffehandel och tog det i mörkrost och fick det malt till pressobryggaren. Funkar fint:




Annat bra är att en jättemiddag väntar ikväll. Gäller ju att äta upp sig inför fastan, haha! Efter midnatt ingen mat och fram till 08:00 bara klara drycker, därefter nada.

Spraydag 32, kvällsspruta, IVF2

Mer nojjig. Öm i brösten. Idag. Läste hur jag kände innan förra kvällssprutan och där står inget om ömmande bröst förrän EFTER sprutan. Ömma bröst OCH flytningar. Hjälp. Tänk om ägglossningen redan är här som för bloggvännen...

Spraydag 31, sprutdag 11, IVF2

Tack för kommentarerna till förra inlägget. Känns oerhört skönt att veta att jag inte är ensam. Ibland undrar man ju, är det hormonerna som gör mig till den jag är eller är det hela den här resan i sig som förändrat mig som person. För alltid. På ett plan är jag ju en annan, sorgen gör det med en, men just monsteregenskaperna tillskriver jag nu enbart spray och sprutor.

Igår var det så andra ultraljudet. Allt såg fortfarande bra ut. Enda lilla abret var en bamseblåsa som ju inte skulle klara sig till måndag då nu äggplocket är planerat. Helt oformlig och säkert tre gånger så stor som dom övriga blåsorna. Alla andra är jämna i tillväxten och allt ser som kliniken säger "perfekt" ut. Själv vågar jag inte ta det ordet i min mun. Inte förrän plusset. Kommer det denna gång kan jag hålla med. Perfekt.

Jag frågade Dr K om värken jag haft, om den går att härleda till IVF-en. Värk som att man håller på att bli sjuk, ont i musklerna och trött, trött, trött. Hon sa att hon inte trodde det. Kanske, sa hon, kanske att det kan trycka på bukhinnan som påverkar ryggen som påverkar resten av kroppen. Men bara kanske.

Jag hade hoppats att hon skulle säga "jajamensan, klart det har med behandlingen att göra, så snart vi plockat ut äggen kommer du må som en prinsessa igen". Det hade varit så mycket lättare att låta bli att oroa sig då. Oroa sig för att min kropp säger nej, för att jag ska bli sjuk och försämra omständigheterna, för att... det ska sluta i ett minus helt enkelt. Inte har det blivit bättre av att jag sedan igår morse haft flera flytningar. Tänker på bloggvännen som råkade ut för ägglossning innan äggplocket.

Tick tock, tick tock. Snart är det måndag morgon. Då vet jag.

Spraydag 29, sprutdag 9, IVF2

Spraydag 29, så här långt kom jag inte sist. Alltså så här länge sprayade jag inte. På dag 28 tog jag kvällssprutan den gången.

Annat som är annorlunda är att jag är så fruktansvärt trött. Lite orkeslös var jag ju sist med men det här är nästan löjligt. Dom senaste dagarna har kantats av huvudvärk, ont i kroppen (av vaddå, timmespromenaden jag tog igår... suck) och ständigt helt slut.

Det mesta går ju bra annars. Förutom att jag fått två stora utbrott på M. Det senaste var ett sådant då jag grät hysteriskt efter att ha slängt på telefonluren i örat. För ja, det var ett telefongräl och ja, jag har tydligen regredierat till tonårsstadiet och kastar luren i örat på den jag är arg på. Vad som orsakade detta utbrott av förtvivlan? M ringde inte hem och sa om han skulle äta middag eller inte. Japp. Den lilla saken gjorde att nästan världen gick under faktiskt. Så här i efterhand kan jag ju skratta åt det men då, just den stunden, då var det blodigt allvar.

M förvarnade på morgonen att han skulle bli kvar sent på jobbet, dom hade avslutat ett projekt och skulle fira "eventuellt går vi ut och äter också, så räkna inte med mig till middagen" sa han. Inget konstigt med det. Jag ringde M vid fyra för att höra hur planen såg ut, han var stressad och hann inte prata. "Okej" tänkte jag "han äter inte hemma men han hör väl av sig och säger vad dom ska göra, när han tror att han ska komma hem och framför allt, frågar hur det går med sprutandet". Det här var nämligen denna behandlings första sprutdag och undermedvetet var jag (uppenbarligen) lite nojjig även om man på ytan säger "inga problem, gjort det förut, been there, done that".

M ringde inte. Vid åtta ringde jag för att få lite moraliskt stöd men utan att jag märkte hur det hände så var jag arg på M. Arg för att han inte kunnat ta sig tid att ringa. Arg för att han inte ens kunde ge mig 30 sekunder och dra iväg ett SMS. Arg för att... jag inte var universums centrum... Ja, det var ju egentligen det som var fel. Att han skålade i skumpa istället för att tänka på mig som skulle sticka en spruta i magen. Maken till självömkan... "Men var lite delaktig för fan" skrek jag. Orättvist förstås. M sa det sen. "Vad ska jag göra, jag kan ju inte ta varken näspray eller sprutor, kunde jag så skulle jag".

"Näe" sa jag men i mitt stilla sinne tycker jag fortfarande att det var fel att han inte hörde av sig. Inte ett fel som motiverade det utbrottet, men fel. Och någonstans tycker jag också att, i vårt samliv ska jag vara universums centrum. Just nu. Ego-jag.

Spraydag 28, sprutdag 8, IVF2

Igår ringde dom från kliniken och sa att allt ser finfint ut. På torsdag ska jag på nästa ultraljud och då kan dom säga exakt när det blir äggplock och återföring. Troligt är att kvällssprutan ska tas lördag eller söndag, sa syster M i telefon. Om man går på förra försöket skulle det bli söndag, men jag ligger tydligen lite, lite före förra försöket, så det kan vara så att det blir lördag. Snart! Skönt.

Jag fick också för mig igår att jag redan nu skulle skippa koffeinet. Fram med bryggaren (kör med presso annars) och det koffeinfria kaffet. Det funkar. Det är inte supergott men det funkar. Jag har fått tips på Nescafé, Lavazza och lösviktskaffe som ska vara bättre, så fort mitt Gevalia är slut ska jag börja testa.

Men sån huvudvärk jag fick. Den var inte av denna värld. Kan det vara koffeinet? Jag tror ändå inte det. Jag har gått dagar utan kaffe tidigare och förra gången kände jag ju inget. Däremot hade jag ju huvudvärk det här försökets första sprutdagar (tydligen en vanlig Gonal-F-biverkning). Sen hade jag sovit dåligt och ja... det finns väl förklaringar.

Jag vet inte hur det känns att ha migrän, men jag föreställer mig att det var vad jag hade igår gånger hundra. Jag brukar inte ha huvudvärk men igår höll den i hela dagen. Jag försökte med vätska, med salt, med socker - allt som möjligtvis kunde saknas min kropp. Inte huvudvärkstabletter dock - vägrar. När jag kom hem gav jag upp surfning, läsning, TV-tittning och var till slut tvungen att gå och lägga mig. Behövde stänga ögonen, behövde mörker. Klockan var nio...

Idag känns det bättre. Ingen huvudvärk i sikte och oj så utvilad jag är!

Spraydag 27, sprutdag 7, IVF2

Kolla! Jag har en egen liten lattjolajbanlåda här hemma...